Sköna söndag.

Tvättat fönster.

Diskat. Eller ja, det tog diskmaskinen hand om.

Tvättat.

Torktumlat.

Och allt det här gjorde jag med vänsterhanden. Passade även på att titta ut lite naturligt ur det skinande rena fönstret.

Promenerat i regnet till affären.
Där emellan har jag jäst i soffan framför Tvn. En skööön söndag.
Tack för era kommentarer ang chicken Mc nuggets. Jag undrar bara, om nu den där tokfriterade nuggetten är fylld med äkta kyckling. Varför smakar det inte kyckling?

Igår visade svt En konsert med Beyonce.

Jag älskar Beyonce. Köpte destinys childs första album 1996 som innehöll deras första hit ”no, no,no” och kände på mig redan då att dom tjejerna skulle bli stora.

Och det blev dom. Gruppen har funnits i flera olika konstellationer men Beyonce och Kelly har varit med från första början.

Jag såg destinys child när dom turnerade med sin avskedsturné och gjorde ett stopp för att sjunga för 15 000 fans i Globen. Shit vad bra dom var!

Efter Destinys childs splittring har jag följt Beyonce med ljus och lykta.

För några år sedan stod hon i Globen igen och bjöd på en grym show. Jag var där och grät av lycka.

Hade jag varit 14 år hade jag nog varit en sån där som blivit helt manisk på sin idol. På min idol. Queen B.

Jag hade tapetserat mitt sovrum med bilder på Beyonce, gått med i varje fanclub och skrivit massa beundrarbrev till henne. Eller mailat.

Jag hade väntat utanför sceningången efter hennes konsert i hopp om att få en autograf och en bild. Och kanske en kram. Jag hade väntat utanför hennes hotell i hopp om att få se en glimt av henne. Kanske att hon skulle sett mig och vinkat lite. Jag hade ringt till hotellreceptionen och låtsas att jag var hennes pappa som ringde i hopp om att receptionistan skulle koppla mig till hennes rum så att jag skulle få höra hennes röst.

Jag skulle planera familjens semestrar så att dom föll på samma dagar som Beyonce skulle ha konsert, vart som helst i världen. Jag skulle åkt dit. Och min familj skulle snällt få följa med. Dom skulle inte ha något val. Dom skulle förstå.

Jag skulle döpt min kanariefågel till Beyonce.

Jag skulle starta en ”Beyonceklubb” för alla som älskade henne lika mycket som jag. Vi skulle träffas hos mig varje söndag, sitta i en ring på golvet i mitt rum och lyssna på Beyonces låtar och sjunga med i varenda ord. ”halo”, ”crazy love”, ”baby boy”, ”naughty girl”, irreplaceable”, ”if I where a boy”…… Sen skulle vi analysera texterna, prata om dom senaste Beyoncenyheterna och drömma oss bort hur det skulle vara om Beyonce satt med oss på golvet i ringen. I mitt rum.

När jag var ledsen skulle jag lyssna på henne och finna tröst. När jag var glad skulle jag lyssna på henne för att bli ännu gladare.

Jag hade lärt mig varenda danssteg från hennes shower och videos.

Innan jag hade gått och lagt mig hade jag först sagt en godnattbön till Beyonce. Sen till Gud.

Jag hade gråtit av lycka varje gång hon kom med en ny singel.

<;;;z
Tur att man inte är 14 år.

Godnatt, Beyonce.

Ja och ni andra, också.

Kram

</a