Herre min je! Jag är helt mållös. Tack tack tack för all pepp.

Här är jag. Den osminkade sanningen. Helt oretuscherad. Tårarna har fallit i omgångar under hela dagen. Jag har varit blödigare än ett vampyroffer idag. Helt urvattnad på energi och glädje. Så tack för all pepp och kramar. Jag kan riktigt känna er värme stråla ända fram till min dator. Tack för att ni har med era fina ord hjälpt mig fylla på mer bensin i min kropp. Helt sjukt. Tack. Tack. Nu fick jag en skön kick i arselet som heter duga! Ni är bara bäst. Jag hoppas jag kan hjälpa var och en någon gång då ni känner er nere. Jag menar det. I owe you, guys. Tack.

Och idag, som en skänk från ovan, eller snarare som ett brev på posten, kom min bok. Nu är den klar! Helt overkligt. Jag är rörd, tacksam och stolt!
Snart kommer den i butik och jag hoppas ni alla fina bloggvänner kommer vilja köpa ett ex. Det är en viktig bok som angår oss alla. Man behöver inte ha HIV för att känna igen sig. skammen, sorgen, hopplösheten. Rädslan att tro att man inte kommer bli älskad för den man är, eller för det man har. Rädslan att ha blivit drabbat av något så obeskrivligt jobbig som gör att livet ibland inte känns värt att leva. Så kände jag då. Så känner jag inte nu. Men resan till där jag är idag har varit rätt lång och knagglig. Allt detta berättar jag om i boken. Berättar även om andra mer lättsamma saker som hur jag blev upptäckt av Alexander Bard, melodifestivaler, min första kärlek, mina år i New York m.m. Jag är så stolt över min bok och över Cecilia Blankens som hjälpt mig skriva och paketera min historia om mitt liv på ett så fint sätt. Jag är så tacksam över livet. Inget jag någonsin tar för givet. Livet är skört. Men livet tar han om en. Bara man vågar se rädslorna i vitögat. Spring rakt mot rädslan. För jag lovar, när man tagit sig igenom rädslan så mår man så mycket bättre. Det lovar jag . Jag har varit där.
Nu babblar på jag en massa, skyller på vinet jag druckit. Har som ni förstått varit ganska så sentimental idag, och som pricken över i:et satt jag helt plötsligt med min egna bok i knäet.

Hej jag heter Andreas LundStedt och jag är författare.

Firade att boken äntligen är här med att bli bjuden på brakmiddag av min fina vän Petra. Tog självklart med mig min bok så Petra fick dela lyckan med mig.
Efter middagen åkte tant Mede hem medans jag drog ner på stan för att träffa lite folk. Kvällen slutade med att jag stod och dansade på klubb W, eller om stället heter Wall, har ingen koll.

Nu kroknar jag ner i sängen. Glad, peppad, sömndrucken och jävligt stolt.
Puss, bästa ni!