Innan tåget tuffade iväg till Örebro hann jag med en latte på lättmjölk på Centralstationen som för övrigt vibrerade av stressade resenärer.

Färden skulle skulle ta en god två timmar vilket känns lagom när man åker tåg. Blir det längre än så får jag lätt kryp i benen, känner mig rastlös och ni finner mig suckandes i resturangvagnen.

Men har man en ny kompis som heter Tilo, är fem månader gammal och stans charmigaste unge flyger tiden iväg och det kändes som vi var framme i ett nafs.

Tilo är Linas nykläckta lilla kille. Han hängde med på Alcazars miniturné denna helg. Ja, Alcazar finns ju egentligen inte. Vi tog farväl för ett år sedan. Men ibland dyker vi upp när det är något speciellt eller när vi helt enkelt saknat varandra för mycket och det kliar i våra discofingrar att vi bara måste få bot på klådan genom att få sjunga ihop. Det är verkligen en lyx att kunna välja bland Alcazarförfrågningarna som fortfarande dyker upp trots att vi har varit i vila i ett år. Men Örebro och klubb Ritz var ett sådant gig vi kände vi ville göra. Det skulle nämligen vara Pride i stan och sådant gillar vi.

Med bullerskydd för öronen hängde Tilo med på soundcheck.

Sedan kom kvällen smygandes och vi var färdigpiffade för att åka till Ritz.

I en limousin! Med en stolt prideflagga på motorhuven.

Har aldrig riktigt förstått det där med limo. Man sitter på ett halt skinnbeklätt säte och åker på tvären. Det är nog roligare om man är full. Och student.
Vår kompis Arne som vi jobbade med på Diggilooturnen 2010 och som bor i Örebro kom och hälsade på och fick också åka med ”stil”.

Att taket blinkar osammanhängande gör bara att man mår lite illa. Men det var ju gulligt att dom ville bjuda oss på denna lyxiga färd till klubben. Resan från hotellet till Ritz tog ungefär två minuter.

Tilo fick stanna hemma med våran Turnéledare medans vi bjöd på våra härliga Alcazarhits för en glad publik som tjoade öronbedövande.

Imorse gick resan vidare till Göteborg.
Kram