Andreas Lundstedt
Annons

Etikettarkiv: Aldrig aldrig

Loreen for Baku!

Grattis Loreen. Vilken stjärna. Hon är amazing. Hon hade helt rätt inställning till hela den galna mellotävlingen. Äkta. Inga krusiduller. Ärligt. Direkt sjunget från hjärtat. Hon sa i en intervju att det inte bara handlar om henne och hennes prestation utan om alla som connect- ar med henne. Som känner det hon känner, som berörs av hennes röst, låt och framförande. Hennes resa har bara börjat och vi kommer alla kunna följa med hennes karriär i varje steg och riktning, i varje musikval och känsla hon ger med sin röst och närvaro som artist. Vilken stjärna. Amazing. Hon kommer knäcka i Baku.

Loreen, jag och Mimmi Oh. Nej då. Det är Conny och Lillis som var kvällens konfrencierer på den stora schlagerfesten på Börsen igår kväll.

Flera som uppträdde på Börsen var Hanna Lindblad och David Lindgren. David bjöd på sin Ibizarökare ”Shout it out” och folk hoppade jämfota så golvet knakade.

Vackra Jenny Silver rev ner kvällens fetaste allsång med sin ”something in your eyes”.

Min gamla polare Jenny ”Velvet” Pettersson rev av sin oemotståndliga ”the queen”. Några jag inte fick med på bild var knattarna ur den nya pojkgruppen Youngblood, ni vet dom som sjöng ”jangbladd, jangbladd, a wanna bi a wanna bi jår jangbladd….”.

Efter mitt uppträdande med ”Aldrig aldrig” dansades jag loss med vänner, kolleger och annat glatt och löst folk hela natten lång.

Ruta 1: Jag tittar misstänkt på Carin da Silva och hennes lipande man Niklas.

Ruta 2: Hottaste dansbrudarna på Börsen bjöd på kickar, spagat och attityd.

Ruta 3: Shirley Clamp ville inte vara sämre utan även hon bjöd på en otippad kick och halvdan attityd. Spagaten vågade hon sig inte på.

Ruta 4: Carin är på väg att sätta tänderna i mig medans jag plutande skrek ”gör det inte, gör det inte!”

Niklas funderar på att skaffa en ny frilla. Jag gillar det långa håret som vilar lugnt på Niklas breda axlar.

Än en gång, grattis Loreen!

 

Annons

Andra partykvällen....

Trodde fredagen var tvungen att ligga i soffan i forsterställning, bakis och patetisk efter gårdagens hot shot race blandat med skumpa och rödtjut, men så var inte fallet. Tack gud. Vaknade efter en lång sovmorgon och mådde rätt bra. Skönt. Latade runt i lägenheten och städade och mös framför Tvn. Sen var det dags att göra sig iordning för ytterligare en utekväll med Pernilla ”Pernie” från Göteborg. En utekväll med avsevärt mindre alkohol.

Jag och Pernie träffades för första gången -94 i Stockholm och hängde en massa fram till -97. Sen gled vi lite ifrån varandra men har haft sporadisk kontakt genom åren ända fram till att jag skaffade Facebook 2007. Då blev vi fejjanvänner och fick på så sätt lite tajtare kontakt och har setts ett par gånger när jag varit på jobb i Göteborg. Men nu var Pernie i stan och det skulle firas med fest! Hon hade med sig sina sköna vänner Jimmy och Eric (och Daniel som knäppte kortet.) och vi började med en fördrink på Griffin. Eller ja, dom drack skumpa och jag grinade illa och höll mig till vatten. I fem minuter. Sedan beställde jag en Bloody Mary med massa peppar och tabasco. Jag gör’t, tänkte jag och tog ett par rejäla klunkar av den brinnande heta drinken. Bloody Mary sägs ju vara bästa dunderkuren när man är bakis. Det funkade sådär. Blev mest törstig på mer vatten.

Sedan drog vi till resturang Le Rouge och avnjöt en magisk middag med massa gamla minnen och goda skratt.

Medans Pernies vänner Madeleine och hennes man Mattias joinade oss på Le Rouge fick den ljuvliga ryggbiffen mig att nästan börja gråta av kulinarisk lycka. Ville aldrig att den tillsammans med potatisgratängen skulle ta slut. Blödig och euforisk skar jag biffen i små små bitar så det skulle ta lång lång tid att äta. Men som alltid med mat tar ju det förr eller senare slut och helt plötsligt var det bara en tallrik kvar. Hatar när man kommer till den punkten. Hatar när man ätit upp den fantastiskt goda maten och man är så mätt att man knappt kan prata. Det är fruktansvärt sorgligt och jag Hatar’t! God mat är så vackert.

Det finns inget härligare än när någon får en skrattattack av rang och helt enkelt inte kan sluta. Det hände Pernie. Hon skrattade så hon kiknade. Så förlösande skönt att vara med när någon garvar ohämmat. Hela gänget runt bordet drogs med i hennes härliga skratt och det höll på länge, ända tills jag kom på att jag har ju faktiskt en spelning att utföra. På klubben Les bon palais. Jag tackade för en toppenmiddag i skrattets tecken och drog iväg till kvällens jobb. Pernie och gänget lovade att sluta upp lite senare.

På Les bon Palais bjöd jag på discolåtar och min mellolåt ”Aldrig aldrig” och publiken sjöng flitigt med i refrängen. Då blev jag glad.

Pernie och gänget dansade och drack glada drinkar och efter mitt lilla men svettiga discogig försökte jag släcka törsten med en öl. Jag fick bara ner två klunkar.

Jag dansar nästan aldrig när jag är ute på krogen. Det är lite trist, jag älskar att dansa med det blir oftast så att man står i baren och gaggar istälet. Men det blev det ändring på igår när mina kompisar Ulrika och Inez dök upp som blixt från klar discohimmel och drog med mig i en svängom salsa/hiphop/cha cha och 80talsdans. Ulrika och Inez är proffsdansare och salvade iväg den ena snygga rörelsen efter den andra blandat med ”fuldans” som jag älskar. Att bara röra sig som en tok och göra vad som faller i en exakt i den stunden. Behöver inte vara snyggt och flashigt, tvärtom. Knasigt och befriande. Älskar’t! Magnus Uggla sjunger om att han dansar aldrig nykter men det gör jag. Nykter och lätt bakis.

Sedan fortsatte alla glada partyanimals ut i Stockholmsnatten medans jag kastade in min glittriga discohandduk och åkte hem till sambon och sängen. Ikväll ska jag till kompisar och kolla mello. Hoppas lite på Danny. Han är så sjukt duktig och en fin kille. Gillar’t!

Kram!

Annons

Nionde gången gillt....

 

Hej och välkomna till Andreas lilla Schlagerskola. Eller skola och skola, vi skulle kunna kalla det Schlagerhistoria. Andreas Schlagerhistoria.

Nu börjar den. Varsågoda.

Året var 1996. Jag och mina ögonbryn blev uppringda av Alexander Bard en tidig decembermorgon.

”Jag har hört att du sjunger bra, vill du vara med i schlgaaaagerfestivaaaaalen” pep Alexander frenetiskt i andra sidan luren, och innan jag hann svara ”eeeehh, joo, jaa vet inte, jooo det vore väl kul… eller?”  avbröt han mig med att barskt  ”Bra, då säger vi så då” och slängde på luren.

Jag spelade in balladen ”Driver dagg faller regn” som var skriven av Alexander, Ola håkansson och Tim Norell och tävlingen höll till i Stockholm.

Jag var nervös som liten chiuaua och veckans föda blev endast en halvmogen banan. Min bästis Tess var mitt moraliska stöd och höll mig i handen under röstningen i green room och jag slutade på en stolt andra plats.

Ett år senare hade Alexander Bard skrivit en ny ballad och ville att jag skulle ställa upp igen. Låten hette ”Jag saknar dig, jag saknar dig och jag blev såklart smickrad över att få äran att ställa upp igen och tog med mig min bästis Tess till Göteborg där tävlingen hölls. Den här gången ville jag inte ha henne i green room. Den här gången skulle hon spela synthtrummor i mitt band.

Tess tackade motvilligt ja, gick en ultrasnabb kurs i hur man håller ett par trummpinnar, satte fingrarna i eluttaget och blev helt plötsligt proffsmusiker för tre hela schlagerminutrar. Jag kom på en sjunde plats och skyller allt på Tess växthusfrisyr.

Schlagersverige fick klara sig utan mig i några år innan det var dags för fyra jultomtar vid namn Alcazar att dansa loss till ”Not a sinner nor a saint”. Året var 2003 och vi hamnade i andra chansen där vi sedan gick vidare till globen och slutade på en tredjeplats.

Två år senare tyckte vi att det var alldeles för lite disco och glamour i tävlingen så vi tog vårat rymskepp och flög ner till Göteborg och sjöng om hur det är att leva på planeten Alcastar. Rymdskeppet tog sedan den längre vägen via andra chansen men landade till slut i Globen och slutade på en tredjeplats.

2006 ringde Schweiz och sa, ”Hej det är Schweiz. Vi vill att du ska vara landsförrädare och tävla för oss!”

Låten hette ”If we all give a little” och jag blev ihoptåtad med fem sångare från fem olika länder. På så sätt skulle vi få höga röster från våra repektive hemländer och vinna hela kånkarånken.

Så var det meningen. Men det gick inte enligt dom Scweiziska planerna utan vi slutade djupt nere på en bottenplacering. Trots det var det riktigt kul och något surrealistiskt att få tävla i den stora Eurovisionsfestivalen som hölls i Athen. Carola tävlade med sin ”Invincible” samma år och jag minns hur jag såg den svenska deligationen sitta runt sitt bord i green room viftandes med sina svenska flaggor och tjoa och tjimma. Jag satt och halvviftade med en flagga från Schweiz ….

2007. Nu hette det inte schlagerfestivalen längre. Nu blev det Melodifestivalen och jag fick med en egenskriven låt som hette ”Move”. Jag tog med mig tre kvinnliga ryggtavlor och drog ner till deltävlingen i Jönköping. Där bjöd på smakfulla höftrullningar och svindyra Armanibyxor men åkte ut ur tävlingen fortare än man hann säga Anna Book. Hon däremot åkte direkt till Globen med sin dansbandsdänga ”Samba Sambero”.

Skam den som ger sig. 2009 dök Alcazar upp i ny skrud. Lina och hennes läckra rumpa joinade gruppen och Disco was back, och det med råge.  ”Stay the night” hette låten och med tio gigantiska spegelbollar hängandes i taket åkte vi direkt från Scandinavium till Globen och placerade oss som femma.

2010 sjöng vi om löpsedlar. Låten ”headlines” blev vår nya bebis men den räckte inte längre än till andra chansen i Örebro.

Trots det desperata försöket att byta kläderna till något mer färgglatt och Alcazar-igt så knep Jessica Andersson Globenplatsen och petade handlöst ner oss med sin vackra ballad ”I did it for love”.

Så. Nu är det dags igen. Frågan är bara vad jag ska ha på mig för scenkläder. Jag velar mellan några olika alternativ. Svårt.

Det lutar åt en nakenchock.

Så, nu har ni lärt er lite av min lilla Schlagerhistoria. Imorgon kommer jag förhöra er.

Kram.