Angelas Lista

Vi ska trycka snygga skyltar på Tabergs Tryckeri! Å så tjusigt det kommer bli!

Johan ger tydliga direktiv hur jag ska ta mig dit ”när du kommer fram finns det bara EN dörr, med ringklocka, ring på den så öppnar dom!

Per på tryckeriet ger mig en tydlig förklaring på hur jag ska hitta dom, och jag ska ringa på ringklockan när jag kommit fram.

Jag kommer fram, hittar dörren och läser på skylten ” ring på ringklockan så kommer vi och öppnar dörren”.

Jag ser inte ringklockan. Ingenstans. Jag letar febrilt med blicken. Försöker trycka på något slags kodlås. Jag tänker ”hur jäkla (ursäkta uttrycket) svårt kan det vara att lyckas hitta en ringklocka? Jag börjar svettas, hur kan jag missa detta, är jag en idiot?

Till slut får jag bita i det sura äpplet och ringer upp ”hej hej det här Angela hos Mormor Magda, både du och Johan har förklarat att jag ska trycka på ringklockan men… jag kan inte se någon klocka, jag har verkligen letat…”

”Va? Men den sitter ju där. Vi kommer ner”.  Han undrar vem jag är, hur kan jag inte se ringklockan? Alla ser ringklockan. Vilken idiot kan inte se ringklockan undrar han säkert.

Mitt framför näsan.

MEN. Mycket riktigt. Det stämmer. Jag har rätt. Jag är inte helt vrickad. Förvirrad. Det finns ju ingen klocka. För just i dag har ringklockan ramlat ner, den ligger innanför dörren. Det är inget hål där ringklockan suttit, men den har likväl ramlat ner.

Just i dag när jag skulle komma, och fått förklarat för mig exakt vad jag måste göra, så kunde jag inte göra det. För just i dag, har ringklockan ramlat ner för allra första gången på typ hundra år. Alldeles innan jag kommer.

Jag tror mig se lättnad i ögonen. De har inte att göra med en idiot. Typ.

Och jag tänker att det är egentligen inte så konstigt att det händer just mig.

För jag tänker på tanten på flyget mellan Frankfurt och Chicago som la sig i mitt knä. Och på killen på restaurangen en gång för länge sen som började äta från min tallrik. Och gången på dagis när Lucas pappa undrade varför jag hade på mig hans tröja…

Och när mina skor blev kidnappade när vi var i Spanien.

Och så tänker jag på att jag startat en glassfabrik.

Sanna saker som är så tokiga att man inte tror att det är sant brukar hända mig!

(http://blogg.amelia.se/angelaslista/category/sanna-saker-som-ar-sa-tokiga-att-man-inte-tror-det-ar-sant/)

- Posted using BlogPress from my iPhone

I dag kom jag att tänka på en inte så lite tokig sak…

Jag körde på en landsväg in the middle of nowhere och helt plötsligt dök det upp en varningsskylt om ett trafikljus längre fram, jag blev inte så lite förvånad eftersom det inte finns några som helst ljus eller lyktor där utan enbart kossor och nån kyrka. (jag bor ju i det som brukar kallas Smålands Jerusalem)

En bit längre fram hade Svevia ställt fram ett temporärt trafikljus och det där ljuset, det påminde mig så mycket om en grej som än i dag typ 15 år senare kan få mig att börja gapskratta.

Varje dag under alla läsår på gymnasiet åkte jag en buss för att komma till skolan, ”mellandelen” av vägen om ni förstår vad jag menar låg mittemellan två tätorter och var ”ute på landet”. Vägen vi färdades på var en landsväg, en 70 väg, som förmodligen, på vissa ställen, egentligen borde ha varit 50 väg eller kanske till och med 30.

En dag i godan ro när vi satt på bussen så tvärstannade den plötsligt samtidigt som busschauffören svor;” men vad i h*vete” och där mitt på landsvägen mitt i ingenstans förutom ett par hus, stod ett alldeles jättefint hemmagjort trafikljus som lyste rött!

En man kom springande, busshchauffören öppnade dörren och ordväxling utbröt.

Summan av konversationen var att mannen som kommit springande tröttnat på att folk körde för fort utanför hans hus och bestämt sig för att sätta upp ett egenjort trakfikljus som, via sensor, skulle signalera rött när någon kom åkande, så att fordonen fick sakta ner, stanna och på så sätt göra att farten sänktes utanför husen.

Jag tänker inte upprepa de ord som chauffören använde i diskussionen, om de var väl valda eller helt ovalda låter jag vara osagt, men mannen hemmahörande i området hävdade att han hade rätt att typ se om sin egen borg.

Vi i bussen, och det här var tidigt på morgonen, gapskrattade åt detta otroliga scenario, ni kan ju själv tänka er hur skojigt det var att bevittna detta, helt absurda, och vi var knappast vana att vara engagerade i nåt överhuvudtaget så där tidigt på morgonen. Kön bakom oss ringlades och bakomvarande bilar som ännu inte sett rödljusen tutade som besatta och undrade varför de inte kom vidare!

Chauffören stängde till slut dörren, hötte med armen till den andre mannen som såg mycket bister ut, och körde vidare!

På vägen hem, kring klockan 15:00 kanske, fanns rödljuset inte längre kvar….

Men point var nog förmodligen taken, och jag förutsätter att vägverket gjorde något åt skyltningen därefter även om jag inte minns det i dag!

Och den här heltokiga grejen med han som tröttnade på trafiken, kom jag att tänka på i dag! Är inte detta ett perfekt inlägg att passa under min aningen avsomnade kategori ”Sanna saker som är så tokiga att man inte tror att det är sant”!

bild från www.weheartit.com

Det svåraste med att vara förälder. Det är typ det där med vantarna.

De där förbaskade barnvantarna som är så små och supersvåra att sätta på så det tar 10 minuter av blod svett och tårar att få in de små fingrarna, och sen, när man ÄNTLIGEN lyckats med det så dröjer det typ 20 sekunder tills dess att vanten åker av.

10 sekunder senare kommer det klagomål från vagnen eller valfritt ställe där småbarnet är om att det är för kallt, att hon/han fryser och så börjar det om. De där 10 minuterna med blod svett och tårar för att få på vantarna!

De där banden som vantarna hänger i, de är ju smidiga men det funkar ju bara på småbarn. Så typ varje dag måste vi leta efter ett gäng chockrosa Hello Kitty-vantar, det är alltid lika oangenämt men i morse var det extra oangenämt.

En av fyra vantar lyckades vi skaka fram. Och väl på dagis frågade vi det andra Hello-Kitty tokiga barnets mamma om de möjligtvis av misstag råkat få med sig tre av våra fyra HelloKitty vantar?

Men nej, de hade bara en vante de med. En av fyra, precis som vi.

Så frågan är var sammanlagt tre par chockrosa HelloKitty vantar tagit vägen? Efter att ha letat i det oändliga, så som vi gör nästan varje dag, och lite till, kan konstateras att vantarna fått fötter!

För det är knappast någon som burit i väg dom, så pass fina är dom inte!

Den allra största frågan är dock, när jag tittar i lådan här hemma och ser sammanlagt ett 15-tal vantar som saknar sin maka, VARFÖR utsätter vi oss för det här? Varför bor vi där det behövs vantar?

Och NEJ, jag var inte seriös med att det svåraste med att vara föräldrar är vantarna, men svettigt, det är det i alla fall…

Nån dag ska jag ta en bild på alla våra udda vantar bara för att ni ska förstå vidden av problemet här, men just nu får ni nöja er med ingen bild alls!

Hej kära vänner!

Hoppas ni har en riktigt härlig Trettondagshelg!

Jag kan glädja er med att mitt humör svängde till det bättre sen på kvällen i går. Några av våra kära vänner var på middag, vi bjöd på födelsedagsmousserande och efterföljande vin till maten och hade så trevligt att alla bekymmer glömdes och gästerna beslutade sig för att ställa bilen och ta taxi hem på natten…

Vi hade en riktig höjdarkväll och inte ens den förvirrade taxichauffören som tog en halvtimme och diverse felkörningar på sig att hem till oss kunde ta död på den stämningen. Däremot kom jag att tänka på en helt sanslös grej som hände mig för ett antal år sen…

Det var på den tiden när jag pluggade på Stockholms Universitet, på den hummanistiska fakulteten. Jag var sekreterare i en ämnesrådsförening och vi fick äran att anordna sista studentpuben på Gula Villan (fakultetshuset) ute på Frescati innan jul. Pubarna inföll alltid på fredagar och jag vill minnas att det här var den 21 eller 22 december, dvs alldeles innan julafton.

Det sena datumet precis innan jul innebar att det var typ INGEN i ämnesrådet som kunde ställa upp och ordna med den här högst obligatoriska puben. Ingen utom jag (som skulle fira jul i Stockholm) en jättegullig tjej som jag inte minns namnet på och en annan tjej som inte var fullt lika gullig om jag minns rätt…

OK, om man ska ordna studentpub är det rimligt att man är i alla fall en 6-7 stycken som hjälps åt, men det funkade ganska bra ändå. Det var 15 grader minus ute och en hel massa snö så det drällde inte in gäster direkt. Men det var hyffsat med folk och vi som arbetade hade fullt upp hela tiden.

Jag stod i baren, och samtidigt som jag hällde upp öl och blandade drinkar limmade på jag en kille (det här var alltså innan jag hade träffat M) med stora, vrålsnygga ögon som hängde i baren. Jag har för mig att han hette Christoffer. Han var där med några vänner och var lite halvdeppig, hans tjej hade nyligen gjort slut vill jag minnas. Så jag gav honom stöd och goda råd och allt det där, som den plikttrogna bartender jag var!

Nu känner jag att jag verkligen svävar i väg från den egentliga historien, men bara för att ni så gärna vill veta hur det slutade med snyggingen så dansade vi hela kvällen (när jag inte serverade i baren)! Jag trodde typ hela var inne när han fick ett sms från sitt ex och drog därifrån…

Fast det här är inte historien om hur jag blev dumpad av någon på dansgolvet, även om det egentligen också kvalificerar sig under kategorien Sanna saker som är för tokiga för att vara sanna! Det här är historien om Natten När Alla Hette Angela.

Puben stängde vid midnatt har jag för mig. Vi hade väldigt svårt att få i väg de fåtal gästerna vi haft under kvällen, för alla hade haft så förbaskat trevligt och ville stanna kvar inne i värmen. Hon den tredje tjejen som inte var så gullig hade insisterat på att dra redan vid 11 för att hinna med nån sista pendel som gick nånstans som jag inte minns vilket gjorde att jag tjejen som var rätt gullig fick desto mer att göra.

Vi städade som galningar när de sista gästerna hade gått och insåg att vi hade missat sista tunnelbanan. Eller om det var så att vi inte ville ge oss ut för det var snöstorm, Gulan Villan låg allra längst bort från tunnelbanan, utan vi ville åka taxi på ämnesrådets bekostnad.

Vid ett-tiden på natten beställde vi taxin. Den första taxin. Vi blev informerade om att det kunde ta upp till 25-30 minuter för taxin att ta sig ut till oss, för det var ju så dåligt väder. Efter 40 minuter ringde jag taxicentralen och undrade var bilen var någonstans?

Han hade redan hämtat upp oss. 15 minuter efter gjord beställning. Det hade han ju såklart inte, vi satt ju och frös i Gula Villan. Damen i växeln sa att det måste ha blivit ett missförstånd och sa att en taxi skulle komma så snart den bara kunde, men det kunde dröja eftersom det var så dåligt väder.

Så vi väntade, i kanske 40 minuter till, innan jag fick nog och ringde upp igen. Gula Villan är en kall,då mycket lite uppvärmd, gammal villa med knarrande golv, icke fungerande kakelugnar och tillhörande husspöke. Termometern inomhus indikerade 14 grader +. Den utanför var ungefär lika mycket fast åt andra hållet.

Att säga att vi var angelägna om att ta oss därifrån var en grov underdrift. Sillkesvantarna åkte definitivt av andra gången jag ringde. Jag undrade var i helskotta vår taxi var. Damen i växeln försvann en stund och återkom ”det måste ha blivit något missförstånd, chauffören trodde att han redan hade er i bilen, han är redan på väg in till stan”.

Jag var så ARG och trött, och damens löfte om att skicka en ny taxi så snart det bara gick vägde inte särskilt tungt. Den här gången ringde jag efter 15 minuter och förhörde mig om var taxibilen var, han var på väg. Bara 10 minuter till. Max. Efter 12 minuter ca ringde jag upp. Damen i växeln var vid det här laget aningen stressad. Hon återkom efter nån minut:

”Angela, det här är väldigt olyckligt, det verkar som att chauffören tagit fel på vad som är Gula Villan och ej. Han har hämtat upp några andra och är på väg in till stan”, det är visst en massa folk på väg från en rockkonsert ute på Frescati som ställer till det. Den här gången skrek jag och svor att chauffören måste återvända. Det gjorde han inte.

Tunnelbanan hade slutat gå för länge sen, vi var helt utlämnade till chaufförens möjlighet att hitta oss i Gula Villan. Trots att det var så förbaskat kallt så nickade vi till då och då, mellan samtalen. Och så pratade vi en massa strunt.

 Samma procedur upprepades en fjärde gång, taxin kom aldrig fram utan hade stannat på vägen. Vi var inte ens förvånade denna gång. Jag krävde att få prata med Chauffören. ”Men jag har hämtat rätt, jag har hämtat Angela” sa han. ”De stoppade mig på väg från konserten, jag frågade om de hette Angela och det var en som svarade ja”.

”Men för i helvete, det fattar du väl att varenda jävel heter Angela när det är snöstorm, klockan är 04:00 på natten och det är vrålkallt…” ” Ja jag heter Angela hör jag en karl säga bak i bilen”!

Jag skrek och krävde att chauffören skulle återvända, det gjorde han inte. Desperata tider krävde desperata åtgärder.Jag krävde att få prata med taxixhauffören själv så snart nästa ”beställning var gjord”.

”Du har ett mål, ett enda mål. Det är att hämta hem två nästan ihjälfrusna Hummanister från Gula Villan, en gul typ sekelskiftesvilla. Folk kommer stanna dig på vägen. De kommer säga att de har beställt. Om du frågar kommer de heta Angela. Fråga inte. Stanna inte. Kör bara, kör för allt du har. Kör annars dör vi typ, jag lovar.”

Han kom fram. Taxi nummer 5 kom fram. Och jag kom hem 05:55 på lördagsmorgonen efter att ha skjutsat hem den andra tjejen. Det tog ett tag för mig att tina upp.

Men vi hade skrattat, hur mycket som helst, åt det absurda i det hela. Att alla hette Angela den natten, alla. Och när jag minns tillbaka från min universitetstid är detta ett av de allra varmaste och mest levande minnena! Och särskilt när taxin strular minns jag det här..

Tack för att du lyssnat om du fortfarande är kvar!

bilder från www.weheartit.com

Det här är berättelsen om när jag, dagarna före julafton förra året, stod i hallen på mina barns dagis och ett av de andra dagisbarnens pappa, undrade varför jag gick omkring i hans tröja!

Söta Blogholic – Livets ytligheter och lite till! bad mig berätta om det pinsamaste jag någonsin gjort. Ja hon tyckte jag kunde fylla i en hel lista, men nej inte den här gången, jag vill inte riskera roa er så mycket så ni ramlar av stolen eller var ni sitter så att ni gör er illa.

Det händer nämligen hyffsat ofta en massa förvirrade och tokiga saker runt omkring mig, jag har svårt att välja nåt pinsamaste men här kommer en rätt pinsam, och ganska hysteriskt rolig grej.

Jag måste ge er lite bakgrund för att ni ska kunna förstå bättre. Hemma hos oss är vi ganska förvirrade, vi har ofta rätt mycket att göra och vi är inte världsbäst att hålla efter alla grejer som sprids överallt fortare än vad vi hinner blinka. Vi har också förmånen att ha många väldigt fina vänner som besöker oss då och då!

Hemma hos oss har vi det mysigt kreativt stökigt kan vi kalla det! När Storebror kom och visade mig en XL-tröja han hittat i garderoben i sitt rum som inte var hans pappas så var jag ganska säker på att den tillhörde Gudfadern, som kommer och hälsar på i bland och ofta stannar över natten. Han lämnar alltid kvar minst en grej, oftast fler, exempelvis sitt visa-kort, sin ena mobiltelefon, tandborstar, skjortor och solglasögon! Jag kunde inte komma på någon annan som varit på besök och som inte skulle ha reagerat om han lämnade sin varmaste ylletröja kvar hos oss!

Den fina tröjan la vi nere i garderoben i hallen. Det gick nån vecka eller så och snö föll så fint utanför fönstret att vi blev sugna på att åka pulka i backen utanför. Men jag hittade inte min fleecetröja att ha under jackan; så jag tog Gudfaderns tröja.

Vi hade en jättemysig eftermiddag med familjen B och jag dubbelkollade faktiskt med Herr B att tröjan jag hade på mig inte var hans – de brukar inte drälla saker hemma hos oss som Gudfadern men jag kunde kolla ändå! Herr B tyckte min fråga var omåttligt rolig, men tröjan var ju inte hans för det!

Dagen efter, när jag skulle på föräldramöte, tog jag på mig tröjan igen. Fleecetröjan var fortsatt ingenstans att finna, men den varma härliga tröjan låg ju där. Den tredje dagen, sista dagen innan jullovet, tog jag på mig tröjan igen, när jag skulle hämta barnen på dagis. Mormor följde också med. Barnens mormor. Min mamma.

När jag står och dividerar med Storebror om huruvida han ska ha överddragsbyxor ser jag att en viss, mycket trevlig, dagispappa som jag hälsat på några minuter tidigare står och tittar på och ser så där lite, typ rödblommig och som om han typ hellre skulle vilja vara nån helt annanstans.

”Hehum Angela, jag vet inte vem det här är mest pinsamt för, dig eller mig, men du har min tröja på dig”!

Jag höll på att smälla av men jag gjorde mitt bästa för att inte helt förlora fattningen. Jag slet av mig tröjan och skrek ”Men är det här DIN tröja, jag trodde det var Gudfaderns…!!!!”

Jag kunde för mitt liv inte förstå hur hans tröja kunnat hamna i Storebrors garderob, men sen drog jag mig till minnes hur han, hans fru och deras barn varit på playdejt hos oss en eftermiddag typ inte riktigt en månad tidigare. Vi konstaterade båda att han måste tagit av sig tröjan när han lekte däruppe och någon minivariant lagt tröjan i garderoben…

Tror ni jag ville sjunka genom jorden? Han med tror jag. Min mamma som var med höll på att explodera i gapskratt men lyckades hålla sig. Senare när vi gick därifrån sa hon att hon var imponerad av att jag lyckats hålla mig så lugn! det var bara som det såg ut kan jag lova!

HJÄLP – jag hade hans tröja på mig och han kunde ju typ tro att jag försökte stjäla den eller något! Det hör dessutom till saken att på föräldramötet jag var på dagen innan var även hans fru där som reagerat och tänkt ”jaha, Angela har en likadan tröja som maken…”  Ännu värre – då fick han ju veta att jag haft den på mig flera gånger!

Den här tröjan var ingen dussintröja heller om man säger så, det är inte som om att jag skulle ha kunnat lura pappan att den inte alls var hans för att få behålla denna sköna varma ylletröja!

Gentleman som han är så fick jag behålla tröjan tillsvidare, så jag inte skulle frysa. Jag höll verkligen på att smälla av när vi konstaterade att det nog var bäst om jag lämnade tillbaka tröjan en helt annan dag. Det var M som senare fick det tvivelaktiga nöjet att lämna tröjan tillbaka, jag vägrade!

Och trodde pappan att jag hade försökt stjäla den? Nä det tror jag inte, trots att han inte kände mig så väl då så uppfattades jag nog inte som en tjuv utan som en väldigt förvirrad person som hittat en varm tröja och tagit på sig den!

Vi blev vänner allesammans efter det här, eller trots det här kanske! Det var liksom en ganska stor isbrytare att jag traskade in på dagis med hans favorittröja på mig.! Typ en lika stor isbrytare som Mumin och Hugin och vad de heter som ligger nere vid vattnet vid Slussen i Stockholm…

Och jag har roat många många vänner med den här historien kan jag lova!

Jag brukar också varna de som besöker oss för att inte glömma kvar kläder hos oss – om de gör det är det fullt möjligt att de ser mig iklädd just det plagget nere på stan!

Bilder från www.weehartit.com

Följande utspelade sig i går:

15:55. Förvirrade Mamman ska hämta barnen på dagis. Hon vill hämta Mysiga Magda först men Flitiga Lisa får syn på Förvirrade Mamman vilket resulterar i att Förvirrade Mamman hämtar Flitiga Lisa och Storebror först. När Mysiga Magda ska hämtas sitter hon i en vagn i stora hallen och skriker, medan Busiga Dagisfröken rullar den.

Förvirrade Mamman: Men oj då har det hänt något?

Busiga Dagisfröken: Nej då, men jag tänkte, du skulle ju hämta kvart i fyra så vi ställde oss här i hallen. Men du kom inte.

Förvirrade Mamman: Men vi har ju tid till kvart över fyra.

Busiga Fröken: Nej det står kvart i fyra på schemat. Det har jag kollat.

Förvirrade Mamman: Jaha då måste det ha blivit ett missförstånd mellan mig och M.

Busiga Dagisfröken: Ja det står kvart i fyra och kvart i fyra är en mycket bättre tid för Mysiga Magda att bli hämtad.

Förvirrade Mamman: Ja men det funkar kvart i fyra också förutom om jag har eftermiddagsmöten med då kan jag säga till.

Sen följer en kvarts berättelse om Mysiga Magdas dag, att hon busade när hon skulle sova och att det är konstigt att hon fortfarande inte går och att vi inte borde bära Mysiga Magda så mycket – hon får vara frustrerad och ledsen på golvet istället.

Efter en kvart försvinner Storebror och Flitiga Lisa ut på dagisgården för att de inte orkar höra mer och Förvirrade Mamman står kvar. Efter 5 minuter går Förvirrade Mamman ut på dagisgården där Andra Fröken säger att barnen sagt Hej Då och gått hem och att hon antog att Förvirrade Mamman var med.

Förvirrade Mamman rusar de 150 metrarna hem och hittar sin gullungar på baksidan och berättar att de aldrig får gå hem själva utan att säga till först. När Förvirrade Mammans nästan lika förvirrade make kommer hem:

Förvirrade Mamman: Älskling jag tror du missförstod mig, jag menade att vi skulle skriva kvart över fyra på schemat men att jag hämtar en stund tidigare de dar jag kan.

Nästan Lika Förvirrade Maken: Nej jag missförstod inte; jag skrev kvart över fyra på schemat.

Förvirrade Mamman: Men Busiga Dagisfröken sa att det stod kvart i fyra på schemat.

Nästan Lika Förvirrade Maken: Nej jag skrev kvart över fyra, men däremot så sa Busiga Fröken att det vore bättre om Mysiga Magda gick hem kvart i fyra.

Bättre för vem undrar Förvirrade Mamman. För Mysiga Magda, Förvirrade Mamman eller Busiga Dagisfröken?

Busiga Dagisfröken heter Busiga Dagisfröken för att hon ändrat på föräldraschemat från kvart över fyra till kvart i fyra för att det passar bättre. För Mysiga Magdas skull. Eller för Busiga Frökens skull.

MEN hon hade ju i alla fall helt RÄTT. Det står ju kvart i fyra på schemat nu…

Ofrivilligt LISTstopp i går, mycket beklagligt! Beror mest på en alldeles för stor slänt och en väldigt stark M som konkade små söta brun/vita stenar fram och tillbaka typ hela dagen, så snart får vi läckraste slänten på hela Wisteria Lane men det gör ju inte mig till en effektivare bloggare!

För några veckor sen hade jag ju en nästan surrealistisk upplevelse nere på Akademibokhandeln, läs mer på  En Shoppaholics Återkomst där jag förvirrat och småskakande sprang omkring och frustade samtidigt som jag lyfte och kände på varenda anteckningsblock i affären. Känslan, av att vara helt beroende av något och faktiskt inte riktigt kunna kontrollera det är som ni nog redan förstått, inte ny för mig. Och när detta hände fick jag chansen att fundera lite bakåt i tiden…

Ett av de största beroenden jag någonsin haft var det till Pago. PAGO. Fruktjuicen. Inte vilken Pago som helst utan ACE-Pago, (tror jag den heter?). Apelsin, Citron, Morot – om man dricker den får man i sig A,C, och E vitaminer. Och en massa socker, I’m sure….

Mitt beroende smög sig på mig andra terminen jag läste Teatervetenskap på Stockholms Universitet. Det var föreläsningar, många grupparbeten, seminarier, samtal på Gula Villan och cafébesök. Och alltid PAGO. ACE-Pago.

Då, på den tiden, fanns det två olika ställen ute på Frescati som sålde Pago (campus), nu finns det säkert fler. Det ena stället hade schyssta priser, det andra var dyrare. Jag var student så JA, 2-3 kronor per PAGO gjorde självklart skillnad! Sen fanns fiket på Forsgrenska, simhallen vid Medborgarplatsen på Södermalm, DÄR hade de under den perioden lika billiga Pago som ute på Frescati, dvs ca 5 kronor billigare än i andra affärer. Han, ägaren, måste köpt in något storlager eller så, för JÖSSES vad det var billigt.

Det som började med kanske en Pago (ACE) om dagen fem dagar i veckan blev snabbt minst 2-3 stycken om dagen ALLA dagar i veckan, med reservation för de gånger jag umgicks med M. Jag tror jag dolde mitt Pago-beroende ganska väl för honom. Jag tyckte att det var lite pinsamt liksom, andra var beroende av cigaretter eller skor eller i värsta fall alkohol… Jag var beroende av Pago!

Jag förstår att jag är beroende av ACE-Pago:

• När jag inser att ACE-Pago ute på campus är slut på ena stället och det andra stället hade helgstängt och jag får kraftig hjärtklappning, flimmer för ögonen och ångest-känslor.
• När jag i samma, illamående, tillstånd springer allt jag har ner för världens längsta Tunnelbane-rulltrappa för att hinna med röd linje som går NU istället för att vänta tills nästa går tre minuter senare, byter till grön linje vid Slussen och går av på Medborgarplatsen och springer allt jag har upp för trapporna till Forgrenska och fiket för att hinna köpa ACE-Pago (en massa flaskor) innan fiket stänger. En del springer till gymmet  för att hinna med sista insläppet för helgen, jag springer för att handla Pago…
• När jag känner hur all den där jobbiga ångesten försvinner så snart jag har förvärvat mitt köp och dessutom öppnat en av flaskorna och tagit några klunkar på tunnelbanan ut till Stureby.
• När jag ljuger för M om varför jag kommer 40 minuter sent hem till honom efter Pagojakten - grupparbetet drog ut på tiden…
• När jag ska blanda en liten lördagsdrink och jag typ darrar av förväntan när jag häller upp den – och det är inte på grund av vodkan jag darrar…

Japp PAGO-beroende. ACE. Helt sjukt och tokigt och allt det där. Men väldigt sant!

Det var såklart sockret som gjorde det. I kombination med att jag blev piggare när jag pluggade och framför allt tanken på att ACE-Pago var så nyttigt, jag fick ju i mig så enormt många vitaminer när jag drack den…

Det här höll på i ungefär två månader. Terminen tog slut och med det mitt beroende. Inga fler lättillgängliga, billiga ACE-Pago (de hade sommarstängt även på Forsgrenska) och inga fler seminarier och grupparbeten som krävde SOCKERkoncentration.

Inte en endaste gång har jag trillat dit efter det. Jag dricker ACE-Pago ibland, typ två gånger om året eller så. Känslan kommer tillbaka, lite darr och lite känslan av tillfredställelse, men behovet av att dricka det igen och igen finns inte!

Och jag känner mig ganska modig som vågar berätta om det här! Mitt namn är Angela. Jag är fd. PAGO-beroende.

Jag önskar dig en riktigt härlig dag!

Vi var på Liseberg i går! Hur skoj som helst förutom att halva världen bestämt sig för att besöka Liseberg samtidigt som vi var där!

Vår modiga 5-åring åkte både Lisebergsbanan (bergochdalbanan) och Jukebox (snygga 50-talsbilar i en bläckfiskvariant) för första gången, två gånger vardera! Medans jag satt med andan i halsen, fjärilar i magen, halvskräck i blicken och tjöt (skräckskrattblandat) så skrattade Storebror så han kiknade.

Hans favorit är Flumeride, min favorit är superfina Jukebox, med de vrålsnygga 50-talsbilarna. Jag skulle lugnt kunna ta med mig hela attraktionen hem, om det fanns nåt smart sätt att smyga ut den från parken…

Och så blev jag vittne till en helt osannolik grej. En tjurig liten kille, typ 3 år, blev asförbannad på sina föräldrar när hans åktur i Lilla Lots var över och VÄGRADE gå därifrån. Han skrek som ett stucket bi och dom lät han hållas. Och det är väl inte så konstigt i sig, i bland orkar man ju liksom inte ta en fight även om jag personligen nog skulle sagt i från om mina barn vägrade lämna attraktionsområdet.

Till slut gick han in och ställde sig i en BUSKE. Och stod kvar där. Typ en kvart eller så, ilsk som ett bi för att hans åktur var slut. Men det osannolika i det hela var att hans pappa stod och tog bilder med kameran. KLICK KLICK KLICK.  Jag tycker det är hur tokigt som helst. Eller är det kanske bara komiskt? Jag vet inte. Det blir ingen stjärna i kanten i uppfostrings boken den dagen, men däremot blev det säkert en himla bra bild!

Och nej det blev ingen blåbärsglass den här helgen, jag missade ju chansen att handla blåbär på torget i går, och har ännu mindre möjlighet att plocka själv i skogen. Men söta söta BB, min vän Brigitte Bardot, har lovat mig en näve av hennes frysbär, plockade i de halländska skogarna i somras! Jag kan väl komma över på en fika i veckan och hämta dem kanske?

Tjejkvällen i fredags blev mycket mycket lyckad och jag undrar VARFÖR gör man inte såna grejer oftare! Fram för mera party och sånt! Kanske får ni se nån bild eller två framöver, om jag lyckas lista ut hur man får det från mobil till dator!

(bilder från www.weheartit.com)