Astas

Fredrik Reinfeldt tycker uppenbarligen att han sitter tillräckligt säkert i båten för att våga höja rösten i den mycket känsliga frågan kring pensionsåldern.
Pensionsåldern behöver höjas till 75 år säger stadsministern. De med tunga jobb som inte orkar arbeta ett helt yrkesliv får skola om sej. CSN’s begränsing av studielån upp till 55 års ålder bör ses över.
På frågan om han tror svenska folket vill arbeta till 75 år svarar han att han tror inte svenska folket vill vara med om alternativet.
Med andra ord, pengarna är slut. Den som ”bara” arbetar till 65 års ålder kommer inte att ha råd att gå i pension.

Alla ni som röstat fram denna man och hans allierade till makten…varsegoda.
Det är så här ert ”arbetarparti” ser ut. Detta är arbetslinjen.
Rättigheten att på ålderns höst efter ett långt och många gånger tungt arbetsliv få några sista fria år innan den riktiga ålderdomen till att vila upp sej, resa, njuta av barnbarn och intressen monteras ner.

Vilka drabbar det?
Drabbar det Reinfeldt själv? Drabbar det hans vänner? Å då menar jag inte hans vänner ”arbetarna” utan hans vänner överklassen.
Knappast. De har haft god lön, har schyssta pensioner, pensionsförsäkringar upp till och kanske en å annan liten rar fallskärm.
De har oxå fördelen att ha haft intressanta och fysiskt otunga arbeten och kan därmed tänka sej att jobba lite på ålderns höst.
Lite på kul. För att känna sej fortsatt ”med i leken” och viktiga.
De som drabbas är de som haft låga eller normala inkomster. De som haft slitsamma jobb.
Kvinnor inom vården. De som dessutom kom ut senare i arbetslivet för att de tagit hand om barn.
Vad ska undersköterskan Ulla 62 år som har artros i händerna och förslitningar i ryggen efter år av tunga lyft omskola sej till?
Vad ska snickaren Bengt 64 år med ledvärk och kärlkramp tänka sej för ny karriär?

Hur synnerligen dålig tajming har inte Moderaternas utspel om att åldringar inte alls skall åka till Gran Canaria och vila sina gamla kroppar utan i stället fortsätta dra in pengar till stadskassan när det kommer samtidigt som vi kan konstatera att svensk ungdomsarbetslöshet når nya rekord. När unga människor, redo att börja sina nya liv, inte släpps in på arbetsmarknaden?
När de inom tex min bransch får knata runt på timvikariat och inte veta hur livet ser ut från en dag till en annan eller så får de åka till Norge å arbeta.
Trots enorm sjuksköterskebrist finns inga jobb. Inga tjänster. Anställningsstopp el restriktioner råder nästan överallt.

Jag har full förståelse för att pensionerna är en knepig fråga att lösa.
En allt äldre befolkning som skall försörjas av en minskande skara i arbetsför ålder.
Men vems ansvar är det inte att lösa detta, och att lösa det i tid med planeringar, om inte välbetalda politiker?

Jag hoppas att väljarna talar om för Herr Reinfeldt vid nästa val att de fått nog. Fått nog av hans omvända Robin Hood politik.
Å att syndaren sent om sides… faktiskt… har vaknat.

Puss/ Asta

… och 30 graderi februar” var två nya serierpå suveräna Svt som hade premiär i kväll.
Båda serierna var intressanta och lovande på två olika sätt. Intressanta karraktärer.

Den första ”Drömmen om landet” en dokussåpa om tre storstadsfamiljer som upplever att det berömda livspusslet inte riktigt går ihop och som längtar efter ett enklare liv, mer gemenskap och värme. Under fem sommarveckor packar de å flyttar ut till idyllen där de ska försörja sej på olika sätt.
En familj skall bedriva någon form av gästis tror jag det var. En familj ska driva en bykrog på Gotland och den sista familjen ta hand om en gård med en sju herrans massa mjölkkor.
Jag tror den första familjen lär få problem. Ffa kvinnan i hushållet verkar inte riktigt ha förstått vad hon ger sej in på.
Hon ger ett småkaxigt intryck men är förmodligen mest osäker och kan inte riktigt tackla den nya miljön. Än… ska jag kanske tillägga.
Mest imponerade tonårsungarna i de olika familjerna på mej som accepterar och går in för att bo på landet ihop med mamma å pappa en hel sommar utan att knorra.

Jag blir sjukt avundsjuk. Min egen dröm om landet och ett annat liv växer sej allt starkare och kanske borde jag på nåt sätt se till att pröva drömmen innan jag river upp ett helt liv. Det borde ju finnas fler sätt än att invänta nästa säsong av programmet eller vad tror ni?
Jag förstår att dagarna kommer bli fulla med hårt jobb och ekonomin betydligt mer osäker än idag. Kanske greppar jag inte fullständigt vad det innebär att vara upplåst av en verksamhet som jag inte kommer ha råd att ta mycket semester ifrån.
Kanske förstår jag inte vidden av ensamhet om jag skulle bryta upp från mannen som varit min make hela mitt vuxna liv och förmodligen inte se så himla mycket av barnen.
Men kanske, kanske ger inte den här drömmen och det här kallet med sej och i såfall får väl maken å jag bo på olika håll, leva våra livsdrömmar och ses däremellan när vi hinner, orkar och vill?!
Jag vet inte, men fröet är sått och nu får jag grunna klart på det…
När jag radar upp alla negativa saker så härså kan jag känna….näää.
Men när jag tänker mej själv på en liten gård, hunddagis pådagarna. Ett liv med och kring fyrbenta som skall servas,rastas och pysslas om. Ett litet hundpensionat där människor tryggt kan lämna in sina älsklingar och veta att de oxå får en fin vecka.
Bedriva uppfödning i liten och omtänksam skara. Se valpar födas och växa upp. Se förväntansfulla och lyckliga valpköpare komma för att hämta sin hett efterlängtade bäbis.
Jag menar, kan man HA ett bättre jobb? Bara få gå hemma med det man älskar allra mest.

Den andra seriestarten ”30 graderi februari” är en dramaserie i 10 avsnitt som verkar väldigt lovande.
Spännande och komplicerade människor, livsöden som berör,repliker som känns trovärdiga och som väcker känslor.
Fantastiska skåderspelarinsatser. Framförallt från alltid lika suveräna Maria Lundqvist.
Få svenska skådisar kan gestalta känslor som henne. Ilska, sorg. glädje, uppgivenhet…
Kjelle Bergqvist härligt drygt och sådär småelak och kvävande som många män dessvärre är mot sina fruar.
Fruar som tiger, lider och sväljer gråten.Tills… ja, tills en del av dem faktiskt får nog.
Den ensamma och kärlekstörstande Glenn som äri Thailand för att finna en kvinna. För att han längtar efter barn, efter att få bli pappa. Patetiskt och sårbart vacker på samma gång.

Mmmm. Lovande serier som sagt! Någon mer som såg dem?

Puss/Asta

Om man inte använt en klänning sedan milleniumskiftet… inte en enda gång… då måste man väl ändå kunna slänga den?
Nja, det är inte alls så säkert.
Aldrig blir jag så sentimentalt fäst vid mina gamla trasor som när det är dags för garderobsrensning.
Då hittar gamla noppiga koftor nya användningsområden. 10 år gamla kjolar är inte så pjåkiga ändå.
Och spelar det verkligen nån roll att tröjor sitter som ett ålaskinn över magen?!

Det finns kläder jag knappt använt (för att de egentligen aldrig kändes rätt… en hel del snygga kläder blir bara kärring på mej) och de kläderna är lättare att stopa i svarta säcken än gamla trotjänare. Sådana plagg som jag älskat å använt år efter åt efter år men som jag nu måste medge att de andas vansinnigt mycket 1995.
Ja å sen finns det ju de där trasorna som jag inte är tillräckligt smal för… än.
Det argumentet kändes inte riktigt lika slagkraftigt idag.

Jag fick i alla fall ihop en säck och då gick jag bara igenom en del av garderoben.
Imorgon tänker jag gå loss på resten.
Och kanske liiite liiite liiite grann på makens kläder.
Han sparar ännu mer manisk än jag men inte för att han är sentimental utan för att ”kläder är något man har på kroppen för att slippa frysa el visa hud.” Ja, han säger inte så där, men det är vad han tycker.
Att shoppa kläder är onödigt om man har det i garderoben. Om plaggen är 15 år eller mer spelar ingen roll.
Ingenting slängs frivilligt.
Men å andra sidan är han ju då inte fäst vid något så bara han inte ser det kan jag slänga å rensa och han kommer aldrig upptäcka att något saknas.

Fast idag såg han den ihoptejpade säcken.
”Har du tagit något ur min garderob” frågade han å spände ögonen i mej.
”Nej, det har jag inte. Jaghar bara rensat bland mina kläder.”
”Kan du svära?”
”Svära å svära” svarade jag lite nervöst när han började fingra på säcken.
”Ja!!! Jag HAR slängt två av dina saker. Din gamla kostymkavaj (den är typ 20 år och var illasittande redan då. Nu är den dessutom noppig å med för korta ärmar) och en blekt gammal skjorta.”
”Min kavaj! Den fina svarta?!?!” utropade maken med samma förfärade tonfall som om jag pratat om att jag sålt enda sonen,  och sen gav han sig inte förän jag lovat att han fick öppna säcken och ta ut sina saker igen. Men då var det tydligen inte samma akuta kris längre för nu verkar han ha glömt av det.

Puss/ Asta

En ”spådam” sa en gång till mej att det inte är konstigt att jag och Märta står så nära varandra.
Hon sa att det inte bara har med detta livet att göra utan att hon varit min livräddare i flera tidigare liv.
Våra själar känner igen varandra långt bortom ord eller förståelse som går å tar på.
Märta har kommit till mej i liv som jag har behövt henne. Kanske har jag kommit till henne också då hon behövt mej?
”Spådamen” sa att hon kunde se mej i ett liv för många, många år sedan. Hon kunde se hur jag bar en svart cape och hur jag flydde undan en våldsam man som jagade mej. Märta var en häst i det livet, en enorm röd-brun häst.
Jag red på henne i min flykt, det var eländig terräng men hon sprang så fort och hon visste exakt var hon skulle sätta ner hovarna.

Jag började nästan gråta när hon sa det här. För det kändes så sant och som om någon äntligen kunde förstå den djupa kopplingen, de starka banden vi har emellan oss. Hon sa även att Märta kommer att komma tillbaka till mej även efter att hennes nuvarande djurliv är slut. Hon kommer att komma tillbaka för att jag fortfarande behöver henne och jag kommer att känna igen hennes själ.
Är inte det vackert?!
Hur som helst…ända sedan hon berättade om den här flykten och om min vackra Märta som hjälpte mej att fly har jag dagdrömt om det lite då å då. Ungefär så här…

Jag var en intelligent ung kvinna. Yngsta dottern till en man som aldrig fick någon son.
En godhjärtad man och en far som älskade o la mycket tid på sina barn, i synnerhet på sin yngsta dotter (mej) som var en avbild av honom själv.
Jag vet inte riktigt vad pappa arbetade med men vi var inte fattiga. Vi bodde bra, ägde mark och skog och levde ett tryggt liv.
Min far sa aldrig att han saknade en son, men jag blev ändå som den ”förlorade sonen.” En pojkflicka.
Jag var med och jagade. Hjälpte till att stycka våra byten.
Min far lärde mej att läsa, trots att det endast var en syssla för pojkar och män att skola sej, och han förde utmanande diskussioner med mej.

Min blivande make uppvaktade mej utan framgång.
Han var en mkt vacker, karismatisk man med bakåtstruket hår och muskelös kropp.
Hans ställning var betydligt högre än min familj och han levde i slott uppe på en kulle med massor av skog runt om kring.
Han var charmig. Han var ett kap. Min far kunde inte lyssna på sin egensinniga dotter.
”Han älskar dej, han gör allt för dej.Du kommer bli lycklig” sa far under min sista kväll hemma.

Men jag blev inte lycklig.
Min make var inte bara rik, vacker och charmerande. Han var dessutom elak, manipulativ och våldsam.
Inte heller för honom handlade det om kärlek. Det handlade om besatthet. Att kuva sin egensinniga och kylslagna hustru.
Att tvinga henne till underkastelse.
Vi hade massor av tjänstefolk. Stallkarlar, trädgårdsmästare, köksor, betjänter.
Vi hade mindre med sex. Även maken tröttnade, åtminstone på den äkta sängen.
Å i ärlighetens namn var det väl roligare för honom att sätta på en stjärnögd husa i det natttomma köket än sin hustru som låg kall och sammanbiten med kjolen uppdragen och blicken envist fäst på en punkt i taket.

Min man höll ofta storslagna fester. Jag ser rummet framför mej. Eller salen. Stenväggar, stora lampor i de höga taken.
Gulddetaljer. Pamighet. Kvinnor i frasande långa klänningar. Högljudda män.
Musik, sorl och min makes högljudda bullriga skratt. Han höll liksom hov.
Männen flockades beundrande kring honom, kvinnorna beundrade honom diskret och fnittrande.
Hade de tur så hörde just de till de lyckliga som maken drog in makom en pelare eller en dörr och hungrigt kysste.
Utan blygsel inför mej eller någon annan.
Jag var inte svartsjuk. Men jag var förödmjukad.

Det var en sådan kväll som jag fått nog. Eller ja, jag hade planerat den sedan länge.
Maken fullt upptagen med ett skrävlande tal. Han hade slitit av sig skjortan. Stod i lösa, nästan lite harmeliknande byxor, glänsande överkropp. Vacker som en grekisk Gud.
Vi hade grälat tidigare på dagen. Jag visste att festhumöret tids nog skulle rinna av honom och vändas till vrede mot mej.
Jag mötte hans blick. Log så öppenhjärtligt jag kunde och smög därefter ut.
Jag hade packat lätt. En matsäck,några personliga minnessaker, en pläd och en påse med guldmynt som jag timmarna innan stulit från makens rum. Jag tog sina saker, ett bylte med kläder och skyndade mig mot stallet.

Där stod hon i sitt bås bland ett tjugetal andra hästar.Miramis. Makens häst.
Större, vackrare, vildare än de andra hästarna.
Jag hade aldrig fått rida Miramis. Hon var bara hans, jag fick välja någon av de andra.
Aldrig ridit henne, men många många gånger och stunder av ensamhet o rädsla sökt mej ner till henne.
Talat med henne,  smekt henne. Och hon hade gett mej ro.
Maken behandlade Miramis likadant som mej. Kärleksfullt, pompöst ibland. Bestraffande och hårdhänt ibland.
För att hon trotsade.Vägrade. Höjde sitt huvud och stolt såg ner på honom. Eller bara för sitt höga nöjes skull.
För att det var den typen av man han var.
”Hjälper du mej Miramis” frågade jag mumlande medan jag lutade min panna mot hennes mule.
Jag såg in i hennes ögon och fick alla svar jag behövde.

Så satt jag upp på henne. För första gången. Denna enorma häst.
Ombytt som en man med ridbyxor och lång cape. Sittande barbacka. Mina ben kunde knappt gränsla hästens breda rygg.
Vi gav oss ivägg. Först skrittande men sedan i allt snabbare tempo. Bakom mig hörde jag upprörda röster.  Någon hade redan upptäckt att jag eller hästen var borta. Jag hade hoppats på mer tid, ett större försprång.
Men Miramis flög fram i den täta terrängen. Träd efter träd susade förbi oss i den månupplysta skogen. Genom träsk, ner för branta höjder, på smala stigar.
I början hörde vi uppjagde mansröster. Hästar och hovar. Hundar som skällde.
Men allt mer la vi ljuden bakom oss i vår flykt.

Vi kom undan. Drömmen gör ett hopp. Jag försörjer mej som dräng eller nåt hos en ovanlig man med en liten gård.
Visar min styrka, min duglighet och får stanna.
Vi blir så småningom förälskade, jag å den enkla men godhjärtade mannen.
Lever ett vackert och jämställt liv med gårdens arbete och så småningom barn.
Min Miramis håller jag gömd i en hage bakom gården. En sådan häst skulle väcka för mycket uppmärksamhet. Talas om. Frågas över.
Men på nätterna, när barnen sover tryggt tillsammans i samma säng och min make sitter vid bordet i fotogenlampans sken med någon renovering så tar jag min häst. Rider barbacka. Genom skogen.
Lika snabbt som när vi flydde för våra liv. Och vi är lyckliga.
På henness rygg är allt möjligt och ingenting riktigt farligt.
Hon och jag.Vi hör ihop. Då. Nu. Alltid. 

Puss/Asta

Då så mina damer och herrar, flickor och pojkar, beundrare och antagonister… frihetens timma är slagen och jag skall inte registrera min ankomst på arbetet förän nästa fredag. Nästa fredag!!!
Som vanligt när jag står inför en lite längre ledighet är det första jag känner stress. Stress över hur VÄL jag ska ta hand om tiden.
Allt jag ska hinna, och då är det inte främst sådana där duktiga saker som att sylta å safta å stoppa makens trasiga strumpor, utan mer läsa böcker, promenera, umgås, sexa…
Å så blir jag lixom handlingsförlamad å gör ingenting. Känns det igen? Inte det nä…

Hur som helst. Jag har haften soft morgon. Låg å drog mej till tio, satt apatisk framför datorn några timmar. Varvade det med ett par omgångar Spindelharpan.
Nu har jag ätit 50g Fitnessflingor med en medelstor banan och 100 ml lättmjölk för den som undrar. Kaffet intogs under den där apatiska tiden. Med en skugga mjölk.
Duschat har jag oxå gjort. Rakat hälarna… jo jo, är det semester så är det och därefter smort in mej med det fruktansvärt illaluktande Dove´sSummer glove. Mascara på fransarna.En gnutta solpuder på kindben, haka och nästipp.
Ja… det var väl det.
Jooo, jag har klätt mej oxå. Blå bagggyjeans. Rödvitt randigt linne, tjock röd stickad tröja. Svarta underkläder.  I spets.
Då har ni hela bilden klar för er kanske?!

Ute väntar en solig men smällkall vinterdag.
Jag har varit duktig med promenaderna det sista, ja sen jag gick med i Aftonbladets viktklubb. (Har ni noterat att jag inte tjatar om det i varje inlägg?) Gått 50-70 minuter om dagen.
Börjar bli lite småless på det nu. Det finns inte obegränsat med rundor att välja på, det är halt å eländigt och Märta skall nog löpa snart för hon vill ska kissa på varannan grästuva. Nosa, krafsa lite, nosa igen och sedan kissa med EXAKT precition precis där hon har tänkt sej. Missar hon så görs proceduren om.
Men söt som spunnet socker är hon min skatt, inte sant?!

Nej men hör ni, jag går väl nu då.Tänkte handla lite efter promenixen. Frukt å grönt å annat smarrigt (suck) inför fredagskvällen. Röja upp här en smula. Kanske kanske kanske påbörja garderobsutrensning. Vi får se… vad jag mäktar med.

Puss/ Asta

Skor från Ugg. 1999 riksdaler. Som hittat. Eller inte…
Men herre jösses vilket begär de väcker.
Jag vill ha dem! Det känns som om jag bara hade dessa skor på mina fossingar så skulle jag aldrig mer vara ledsen el missnöjd med någonting mer i hela mitt liv.
Det känns som att jag behöver dem. För att kunna andas.

…Oj oj oj, Shopping-Asta har tydligen vaknat ur sin dvala. Klivit upp ur idet.

Vad tycker ni? Bortsett från det horribla priset då.

Puss/ Asta