Isabel Adrian. Tydligen en av de nya svenska Hollywoodfruarna, inte vet jag… jag är sjukt less på att se dumdryga brudar som uppmärksammas för att de råkar vara födda i Sverige och har knullat sej till en miljonär.
Fattar över huvud taget inte hur det kan finnas ett sånt intresse att det ständigt dyker upp nya spinn of’er på programmet och att brudarna ska uttala sej om än det ena än det andra.
Extra provocerad (dumt, jag vet!) blir jag när de klankar ner på sitt gamla hemland å oss som bor här. Jävla landsförrädare…  kom inte hem när miljonären har hittat en ny bimbo och du behöver få höftleden utbytt.

Men, men… det var inte alls det jag ville säga utan inlägget handlade mer om att visa bilden på Isabel. Före å efter miljonären skulle man väl kunna säga. Före å efter botox, fillers, silikon.
Helt otroligt hur det går att förändra sitt utseende. Det ser ju inte ens ut att vara samma tjej eller hur?!
Jag tycker hon är vacker på båda bilderna men att hon… faktiskt… har ett mer spännande och unikt utseende på första bilden. Hon är jätte snygg på bild II med men där ser hon mer ut som bilden man har av amerikanska brudar. Mycket yta. Mycket plast.

Det där med skönhetsoperationer är väldigt dubbelt och kan diskuteras i det oändliga.
Rätt eller fel?! Hur å när?!
Som jag skrivit förut tycker jag det är väldigt märkligt att plastikkirurger inte verkar lyda under samma etiska principer som övriga läkare. De är ju alla leg läkare.
Jag tycker det är helt otroligt konstigt att unga tjejer… till o med omyndiga tjejer med föräldrars tillåtelse… kan operera in HUR stora bröst de än önskar.
Att inte kirurgen skickar en 18 årig flicksnärta med drömmar och stl E till en psykolog istället så hon får ta i tu med sin självkänsla?!

Jag är som sagt dubbel. Mer än en gång har tankarna snurrat kring att fixa till brösten, inte till några enorma bomber, men lite mer till det jag än gång hade. Jag älskar bröst. Jag skulle älska att ha snygga, fylliga, fasta tuttar under en tunn sommarklänning.
Men å andra sidan så tycker jag det är förfärligt att inte duga som man är, förfärligt att det är så fult att bli äldre, att bara bröst som hos en tonåring duger.
Jag tycker oxå det är läskigt hur man vänjer sej vid allt snack om diverse ingrepp.
Var å varannan människa känner ju någon som opererat sej här å där, som regelbundet använder botox och vi reagerar inte längre med förundran över bilder som den på Isabel.
Plast har blivit en slags norm.

Eller hur känner ni?

Puss/ Aste