Mina vänner…

Åhh så förbannat svåra rader att skriva, att formulera rätt…
Ellinor… vår Nellie… finns inte mer. Åtminstone inte här på jorden och i detta livet.
Hon dog lugnt och stilla i eftermiddags omgiven av de sina, de hon älskade allra mest.
Nellie var en kärleksfull människa å vän, men allra mest älskade hon förstås sin familj. Jag träffade henne inte så många gånger, men värmen mellan henne och dem var påtaglig. Sällan har jag sett en man å en kvinna passa ihop så bra som dem.

Mina tankar går först och främst till dem, mina tårar fälls först och främst för dem.
Att Nellie så orättvist tagits ifrån oss är först och främst deras förlust… förstås.

Nellie min gumma, mitt hjärta… om du hör mej.
Jag är så tacksam att jag fick lära känna dej lite grann… och så oerhört ledsen att vår vänskap med all sin potential inte fick möjlighet att växa.
Jag önskar så att jag fått lära känna dej så mycket mer. Jag saknar dej redan så fruktansvärt!
Så fruktansvärt mycket!
Du var en sån kärleksfull, levnadsglad, sprudlande och eftertänksam människa.
Lugn å trygg. Generös å varm.
Det var lätt att skratta med dej, lätt att prata allvar. Å in i det sista orkade du bry dej om mej. In i det sista skickade du present till mej! Lyssnade till mina problem.
Det säger mkt om dej. Vem du var.
Livet hade utsatt dej för sina prövningar men du gnällde aldrig… det var minsann ingen dramaqueen över dej.
Vi är så många, så många som alltid kommer att minnas dej och sakna dej.

Finaste Nellie, jag hoppas du sitter under ett körsbärsträd och metar. Jag hoppas du är fri från cancerns alla plågor.
Jag hoppas du har det bra och av hela mitt ♥ önskar jag att vi ses igen.

All kärlek. Tusen tack.
Mina tankar till din fina familj.

Asta