———————-

Jag skrev här i bloggen för ett år sedan att vi vi nu går in i en ny fas – och hur har då det här året varit.

I hela vårt förhållande så har vi som alla andra varit ifrån varandra med olika arbeten på dagarna.

Vi har även under åren haft våra olika hobbies men även gjort väldigt mycket tillsammans.

Nu har mannen min varit hemma i drygt ett år, det innebär att vi är tillsammans nästan hela tiden och det funkar hur bra som helst.

Vi har egentligen aldrig bråkat (lite smågnabb emellanåt men det är inte ofta). Vår son sa vid något tillfälle att han bara hört oss höja rösterna en gång under de 20 åren som han bodde hemma.

Vi är i stället ett stöd för varandra, vi går genom livet tillsammans och känner att vi alltid har någon som hjälper en upp om man trillar.
Någon som ser mig, som vill göra mig glad när jag är ledsen.

I vårt förhållande delar vi förvisso inte alla åsikter men vi bråkar inte för det och vi respekterar den andre för att vi tycker och tänker annorlunda… Vi kan diskutera lugnt och sansat och vi visar ofta varandra kärlek genom småsaker. Vi rör vid varandra och kramas gärna utan någon särskild anledning.

Ibland undrar jag om det är något fel på oss, för det skrivs så mycket om att det ska bråkas i äktenskapet och att man måste rensa luften och få ur sig allt man går och bär på, men om man inte bär på något då.

Vi är ett team och vi litar helt och fullt på varandra och det gör oss oerhört starka tillsammans.

Jag tror det beror på att vi matchar varandra så bra i värderingar och hur vi vill leva, vi slösar inte bort vår tid på oviktigheter och petitesser.
Det finns nu tid för oss som vuxna att njuta av livet och det är vår högsta prioritet.

Vi, med betoning på vi, ska må bra så länge vi kan

Min man är min stora kärlek, bästa vän och min tvillingskäl, vi  har varit tillsammans i 46 år och jag hoppas det blir många, många år till.

Lika barn leka bäst…… – och vi är väldigt lika

Jag önskar att fler fick ha det som vi!