Med lovligt villebråd menar jag inte att det är säsong på älg, rådjur eller kanske vildsvin. Vildsvin ligger väl i och för sig lite i stil med det jag tänker på för ett vildsvin är ju en gris och grisar är tjocka. Ni ser vart jag är på väg va? Ja självklart talar jag om att det är fri jakt på tjockisar året om. Detta drabbar även smala tjejer som är det av naturen och inte för att de äter barnmat för att bli smala. Men nu pratar jag om det som ligger mig själv närmast så får man applicera det på vem man vill.
För det är ju såhär att om man är tjock ser sig många manade att ”hjälpa” denna stackars tjockis. Man berättar hur tjock personen (jag) är. Att jag måste sluta äta det och det och börja träna. Till en början håller jag god min i fult spel. Men sedan blir jag riktigt förbannad. Varför tror ens närmaste familj och vänner att de har RÄTT att berätta detta för mig. För att de älskar och tycker om mig och vill mitt eget väl. Jo..tack. Men nu är det ju så att som överviktigt är man medveten om precis allt detta. Jag är mycket väl medveten om att folk tittar på vad och hur mycket jag tar på tallriken på en middag(ska hon ha allt det?). Det är inte njutbart att äta med folk längre. På riktigt. Jag känner mig ändå bara som att folk analyserar vad jag stoppar i käften. Hur det kan vara så intressant vet jag inte men jag vet att det ÄR så. Alla gör inte det men det finns sådana. De säger kanske inget under middagen men i en diskussion om annan där vikt är med så kommer den där middagen upp. Hur mycket potatis tog du? Du tog ju jättemycket kött osv. Vid sådana tillfällen vill jag ärligt talat bara springa ut på toa och spy upp all mat för att med den kanske få upp lite av det dåliga samvetet samtidigt. Sen kan jag berätta att jag har nu kräkts upp all mat. Är ni nöjda nu så kan vi kanske prata om något annat.
Det tragikomiska i det hela är att det ofta är ens vän eller familjemedlem som tror att JAG är den som börjat prata om vikt. No sire, det är det i stort sett aldrig! Jag hatar att prata om vikt. Jag har inre samtal med mig själv om vikten varje dag och är fullt medveten om hur det står till och vad jag borde göra och bannar mig själv för att jag inte gör det. Som sagt…jag VET att jag är fet och jag VET hur jag ska göra och jag VET vad jag bör undvika. JAG VET!!!
Om jag satt och hela tiden beklagade mig över min vikt kan jag förstå att folk vill komma med sina goda råd. Men jag gör inte det. Folk har något slags selektivt minne där för det är supervanligt att de faktiskt tror att det är tjockisen som suttit och gnällt och att ”jag vill ju bara hjälpa”. Men tro mig, jag hjälps inte ett enda jävla dugg av de där blickarna när jag lägger upp mat, om samtal att jag ju blivit tjockare osv. Det enda som händer är att jag en kort sekund tänker att nu jävlar ska jag visa dem. Men mest blir jag bara ledsen och känner mig fulast, fetast och mest värdelös i hela världen. Samtalen en del tror gör mig gott och vägleder mig gör mig snarare bara att jag känner mig som att jag ser ut som Jabba the hut (bilden ovan). Ett fett äckligt freak. Det får mig att vilja dra mig inom mig själv och inte träffa människor. Nu är jag ju ganska social och glad i mig själv så det är svårt att dra den biten till sin spets. Men gömma mig det vill jag. Det är ju en anledning till att jag inte dejtar, jag är rädd att han ska vara som de andra. Man blir bedömd som en slags sugga. Och inte blir man den prisvinnande suggan, nej man blir bara den där fula de andra grisarna pratar skit om,
Så ni , mina vänner och släktingar, och andra som är vänner och släktingar till överviktiga(eller jättesmala). Till er vill jag säga att jo ni säger att ni älskar mig och säger saker för mitt eget bästa. Men jag har känslor också. Jag blir ledsen. Jätteledsen till och med. Jag vet inte vad folk väntar sig för reaktion. Att jag ska sitta och ta emot och dessutom tacka för råden på köpet. Nej!!! Jag är inte tacksam alla! För jag vet allt detta själv, jag brottas med mina demoner varje dag. Så sluta för i helvetes jävlar! Den dagen jag ber om råd, DÅ får ni gärna komma med det men gör inte det annars.
Vänd på det och tänk er hur det skulle kännas om jag kommenterade dålig hy och fy, du måste göra något åt det. Eller den där fula jävla klädstilen du ligger inne med…gör något åt det för du är ful. Och din långa, breda, platta, vassa näsa. Fattar du hur ful den är. Jag tycker du ska operera dig.Du luktar väldigt illa, operera dig, du har fult hår och ser ut som en kärring. Gör ngt åt det. Det gör jag inte. Jag antar att folk är medvetna om detta själva och behöver inte påminnas. Men jag tror banne mig att jag ska börja jag också för jag är trött på att vara lovligt byte för var och en som själva tycker att de är så satans bra. Även om det är i all välmening. Men om jag mår väldigt dåligt så är det ju knappast välmenat.
Vill man hjälpa en tjock vän, syster, dotter eller vad det är. Gör det med vänlighet. Säg hellre att du är så jäkla snygg, du har så fina ögon, och snygg överlag. Jag vet att du tycker det är trist att inte kunna ha alla kläder och det förstår jag för du är så snygg att du ska kunna ha kläder som framhäver det som är du. Inte sådant som döljer dig. Jag hjälper dig gärna om jag kan och om du vill ha min hjälp. Typ ngt åt det hållet. Det gör inte mig ledsen och känner att det är lika bra att kasta sig framför nästa buss.Som tjockis vill man gärna få hopp. Man behöver inte tassa på tå men man behöver heller inte klampa rakt över hjärtat och hoppa lite extra för att man tror det behövs min själv.
Så kära vänner, släkt och helt okända människor som också ser tjockisar och smalisar som lovligt byte. Tro inte att vi är dumma på något sätt. Ni behöver inte alls ta på er besserwisser-rocken och försöka tala oss till rätta som dumma skolbarn. Vi är lika värda som ni, tjock mage och lår till trots. Om du tittar på dig själv så har du säkert saker du själv behöver jobba med. Utan att folk säger till . Låt oss vara och behandla oss med samma respekt som du gör med andra!
Tack /Louise Flinck
