Här hittar ni början.

Hos Krönikören, den eviga  härskarinnan och o emot sagda ledaren av

Bongoklubben

Nu är det frågan om vilket straff undertecknad får när hon inte kan leverera, för trots Rosenrot, så kommer jag inte på ett endaste

elevator ögonblick.

Öronen sitter kvar på rätt plats, dock lite större än förr och ögonen har väl den kisandes blick.

Och minnet verkar ha förträngt efterfrågade ögonblick eller är det alla år inom polisen som bidragit till att man sett så mycket att man inte blir förvånad längre.

 

Hörru, Krönikörskan ta en 55:are nästa gång!

Men men efter en stund i tänkar stugan stallet så:

 

Det var på den tiden det begav sig eller ……..

då man var ung och fågelfri, nej det stämmer ju inte för jag hade en goja.

Ialla fall så förhöll det sig som så att jag och bästisen för dryga 30 år sedan köpte varsin flygluffar biljett för 2 månader i

USA. Och av någon anledning hamnade vi i Boulder, vad vi nu skulle göra där!

 

Vi kände ingen men vi hade fått ett namn på en polis, som liksom vi var medlemmar i I P A, (= internationell police assocciation, som ibland kan bidra med bostad åt gästande kollegor)  så vi traskade resolut till polisstationen och frågade efter vederbörande. Som förstås var ledig. Och ingen av de andra kunde hjälpa oss, förutom med skjuts till ortens Turistbyrå.

När vi stod där och dividerade med den anställde om billigt boende så blir vi tilltalade av en tjej i vår ålder.

Som säger: Ni kan få bo hos mig, jag har plats.

Och det visade sig vara ett understatment, 1 rum och kök och bara en säng. Men det löste sig, för Liz som hon hette parkerade sig i hängmattan i trädgårn de 3 dygnen vi stannade.

Och hon gjorde allt för att vi skulle trivas och det blev härliga och upplevelserika dagar. Och vi brevväxlar fortfarande.

Sen fortsatte vi till San Fransisco och efter en vecka där hyrde vi bil och körde highway 1 ner till Los Angeles. Och på förhand hade vi fått veta att det skulle vara magnifikt och det var det minst sagt, man trodde knappast sina egna korpgluggar………

 

 

 

 

Peepaus

Det blev många stopp efter vägen och stora ögon gjordes i Monterey, där vi åt på en finare restaurang och vem satt inte där med en öl om inte självaste Clintan.

 Nu lämnar jag över till Ann-Mari