Hej pa er!

Hoppas att ni har en riktigt fin helg darhemma. Sjalv forsoker jag att omsom njuta av det vackra solskenet och omsom leta lagenhet. Begransad framgang med lagenhetsletandet, men jag forsoker halla mig hoppfull och motiverad. Ikvall blir det herrarnas final i tennisen, ska bli riktigt spannade faktiskt.

Tack till er som stallde fragor i tidigare inlagg, jag svarar pa era fragor imorgon! =)

Har kommer mitt bidrag till Novellstafetten, ni kan lasa tidigare delar har.

Trots bilens hastighet och blicken dimmig av tarar sag hon den bekanta vagskylten susa forbi. Hennes och Lars gamla smultronstalle dar de haft en av sina forsta dagar tillsammans. Bara nagon kilometer fran stora vagen. Utan att tanka efter tvarnitade hon vid vagkanten, gjorde en ytterst olamplig u-svang och svangde av pa den lilla avtagsvagen mot alla minnen och den lycka hon en gang delat med Lars.

Bilen nastan smog sig fram, som for att inte stora det som en gang varit. Den lilla skogsvagen ledde henne fram till den gamla skogstjarnen dar hon och Lars  badat nakna och alskat i timmar pa den mjuka mossan. Smartan som vallde upp var obarmhartigt stark och giftig. Hon forsokte blinka bort tararna som pa nytt borjade stromma. Varfor hande detta henne? Varfor hade Lars gatt och forstort alla dessa vackra minnen? Hon kande hur tjarnen kallade pa henne. I nagra snabba svep lat hon kladerna falla och gled ner i tjarnens kyliga vatten.

Med ens kande hon lugnet. Den naturliga styrkan inifran. Hon skulle klara sig pa nagot vis. For sin och barnens skull. Om Lars varderade henne sa lagt sa fanns det ju inte mycket mer hon kunde gora. Djupt forsjunken i tankar vande hon sig om for att ga upp ur vattnet. Bara for att inse att en bekant man stod och betraktade henne. Vad i hela fridens namn gjorde han har?

Nu skickar jag vidare stafettpinnen till Krönikören!

Harlig sondag onskar jag er!