För en stund sedan kom jag hem från Willys.

Enda gången jag lyckades sticka näsan utanför huset på hela helgen.

Satt som en trasdocka i passagerarsätet och ångrade mig i 1½ mil att jag åkte.

Det jag försökte locka mig själv med var att jag skulle köpa nya hårspännen.

Men inte kom jag ihåg den enda grejen inte.

Vilket jag i och för sig skyller lite grand på 10-åringen, de två 7-åringarna, 4-åringen och 2-åringen som var med.

Men ändå.

Så sedan satt jag i 1½ mil till och ångrade att jag åkte.

Ääääääääh!

Man kan ju undra vart mitt liv har tagit vägen.

Ja, och vem som lever det nu i stället för mig.

Hoppas att hon trivs i alla fall.

Och gör det mesta av det.

Vad man gör av ett sånt här måndagsexemplar till liv jag verkar ha fått i utbyte vete fan.

Förutom att sitta och böla för herr B en hel lördagkväll.

Att prata om att både han och jag är rädda för att jag ska bli sämre är riktigt otäckt.

Allt elände man bär inom sig blir tusen gånger värre när man säger det högt.

Och ändå: så måste korten upp på bordet för att det ska kunna vända.

Eller nä, jag vet ingenting längre.

Men så här kan man inte ha det.

Jag har bokat tid hos farbror doktorn.

Och jag var till och med så fräck att jag sa till om att slippa oerfaren at-läkare som inte kan svenska.

Ja, mycket ska man höra sig själv säga innan öronen trillar av.

I somras satt jag hos en ung, jättegullig läkare för att byta medicin.

Jag mådde som koblaffa, bölade ögonen ur mig och var rädd för min egen paranoia.

Läkaren slog ut med armarna och sa ”Jag inte fårstå. Vad do menar pa-ra-no-id?”

Varvid jag grät ännu mer förstås.

Varvid hon kände sig helt maktlös och strök mig över axeln och log medlidsamt.

Ett mycket märkligt läkarbesök.

Det är kul på psyket nästan jämt.

Frågan är om jag ska lägga det här inlägget under kategorin ”Det jag kallar humor”….Så får ni läsa flera gånger för att försöka hitta det roliga. Hahaha.

Nä, jag sorterar in det under min personliga favorit, tror jag minsann.