När jag höll på att utbilda mig till sjukgymnast var alla jag mötte mycket intresserade.

- Å, fränt! Ska du bli sjukgymnast? Då kan du ju träna på mig, höhö.

Detta gällde framför allt den manliga delen av bekantskapskretsen. Av nån anledning.

Jag förklarade tålmodigt att massage inte var en behandlingsform utan möjligtvis en liten del i en behandling. Gick man till sjukgymnast fick man faktiskt hjälpa till själv för att på längre sikt må bättre. Så det så. Och för all del gick jag väl ändå högskola för att lära mig mer om kroppen än en massör.

- Jag har en kota ur led i ryggen. Kan du knäcka till den åt mig?

För det första kan man inte ha en kota ur led. Och för det andra är ett knak eller brak ingen garanti för att man mår bättre. Snarare tvärtom. Nej, en sjukgymnast jobbar ju fortfarande långsiktigt. Hjälp till självhjälp och allt det där. Mycket bättre.

Suck. Ni kan inte ana så mycket motstånd det finns bland folk när man vill att de ska göra ett träningsprogram hemma. Jag har stått på mig och förklarat och hänvisat till vetenskapen och babblat på om långsiktighet (Eller så har jag surnat till och hotat med akupunkturnålarna).

I alla fall….Så har jag helt och hållet ändrat mig nu.

I det här läget så skulle jag ge vad som helst för en quick fix.

Fast mental.

Ett knäck bara och så kunde jag gå tillbaka till jobbet.

Eller massera bort det onda.

Det vore nåt det!