Dagens applåd

Till den kvinna som joggade på södra sidan älven mellan Kusmark och Ersmark i morse vid niotiden.

Tack för att du lugnt joggade förbi trots att du såg hela min otäcka bilolycka. Och såg mig sitta gråtande och orörlig i den kvaddande bilen. Vilket du måste ha sett trots att hela rutan var krossad.

Hur pinsamt hade det inte varit om du hade kommit fram och frågat om jag behövde hjälp. Jag menar, vi känner ju inte ens varandra. Och jag satt och bölade som en bebis, samtidigt som jag plockade bort stora hårtussar som rivits loss när jag slängdes runt som en trasdocka.

Nej, tack för att jag fick bevisa för mig själv att kvinnor kan och kravla ur bilen för egen maskin. Men det kändes, kan jag säga. Särskilt som jag försökte styra en chockad stor och tung älghund med min blåslagna arm. Snurrig i huvudet var jag också, och ena ögat var igenmurat. Men du har förstås rätt – inte angår det dig inte.

Inte heller är det ju ditt problem att jag inte hade någon mobiltelefon med mig utan var tvungen att hasa omkring längre bort och förgäves knacka dörr, samtidigt som både hunden och jag skakade av chock.

Jag hoppas att min vansinnesfärd i hundra knyck ner i diket och över åkern inte störde dig alltför mycket och att du fick en bra sluttid på din runda.

Heja dig som sätter dig själv främst! För hur skulle världen se ut om vi började hjälpa folk till höger och vänster..?