Det är betydligt lättare att acceptera att jag inte orkar gå till jobbet än att jag inte orkar med mina egna barn.

De små har just lagt sig.

Och jag känner mig överkörd och sedan påbackad av en ångvält.

För att jag duschade dem.

En liten, vardaglig uppgift som blivit nästintill övermäktig.

Jag skulle vilja räcka till mer.

Räcka till alla på samma gång.

Räcka till bus och kul.

Räcka till tålamod.

Räcka till som jag gjorde när jag var frisk.

När det gäller jobbet så tänker jag ofta på att jag kanske aldrig orkar engagera mig i andra människor som jag gjort tidigare.

Och det är väl okej. Eller, inte okej kanske – men i mina bästa stunder åtminstone hanterbart.

Att tänka tanken fullt ut att jag kanske aldrig kommer att bli en förälder som orkar. Som klarar stress. Som inte har gråt bakom ögonlocken.

Nej, det går knappt.

Ändå ligger den där…och hackar och pickar…

Såg på sena Rapport igår att vi tydligen har snökaos längs Västerbottenskusten.

Vi skulle visst få 30 cm under natten.

Ääh, inte vet jag. Fast det är väl i och för sig svårt att se när snön redan når upp till fönstren.

Nä, inte har vi nåt kaos här.

Inte än.

Men om nån timme när vi tvingat upp 14-åringen och company på taket ovanför småtrollens rum lär det väl blåsa upp till storm.

Fast måste det skottas så måste det skottas. Oavsett sura miner.

Själv ska jag försöka göra så lite som möjligt.

Jag är nämligen väldigt yr. Och blir blöt av svett så fort jag drar upp tempot.

Antagligen en kombination av en späckad vecka och en halvförkylning.

Det passar därför alldeles yppans att sitta och tomglo och vänta på andra åket i herrarnas slalom.

Myhrer ligger två och Byggmark sjua, så det kan bli riktigt kul.

Nej, jag är inte ironisk.

Idag har varit en bra dag.

(Om vi bortser från den hjärnmixande terapin. Vilket jag så gärna gör)

Inte minst tog jag nytt världsrekord i blodprovslämning:

Hela sex rör och bara ETT stick! Det har jag aldrig varit med om.

Inte med mina tunna, osynliga kärl som suger ihop sig så fort ett rör sent omsider brukar vara fyllt.

11 stick senare kaaaanske labtanterna fått ihop behövlig mängd, men inte alltid.

Så dagen måste ses som en milstolpe i mitt labbråtteliv.

Sedan var jag ju som bekant eller inte nästintill helbeige idag.

Till min egen munterhet.

Döm om min förvåning när jag dessutom fick komplimanger för min outfit ändå.

Av en karl dessutom. 

Visserligen en karl som har betalt för att bekräfta mig (och andra) på arbetstid, men ändå.

- Alla passar inte i beige – men DU gör det.

Ha ha. Komplimang-ish.

Ja, vilken dag. Stressig utöver…eh, nä ingen fredag egentligen.

Förutom att vi när som helst väntar gäster.

Det är inte ofta vi har det så här på veckans sista vardag.

Men det blir trevligt. Trevliga gäster. Och en liten bebis för mig att snusa på.

Värre blir det för herr B som får stå ut med mina vädjande blickar efteråt.

För med barn är det som med rostade mackor:

När man tror att man är mätt…går det alltid att få ner EN macka till. Bara för att man är sugen

Att gå från frukostbordet för att ta en powernap vid sjusnåret på morgonen funkar icket.

Bara så att ni vet.

Visst är det bra att ni får en chans att lära av mina onödiga misstag?

Nu är jag ännu tröttare.

Och hela dagen håller på att haverera. Allaredan.

Jag som hade siktat på att landa på lab kl 8 sharp.

Ah, mina blodprover är verkligen en följetong!

Men jag ska försöka att inte jaga upp mig. Jag skulle inte tro att någon lynchar mig om jag piper iväg en stund från Hälsans Trädgård lite senare.

Sedan blir det att fortsätta dagen i samma rasande tempo. Handla lite till ikväll då vi får gäster, överleva en terapisittning, hämta på dagis, osv.

Hihi, hoho, haha.

Är huvudet dumt får kroppen lida.

Eller: Är kroppen dum får huvudet lida.

Jag åkte ju till Piteå och Dollarstore igår, mellanlandade hemma för att sova en stund och åkte sedan iväg till 11-åringens hockeyträning följt av tedrickning och Panduro-beställning hos fru L.

Galet. Jag vet.

Men samtidigt…så skalade jag bort vartenda tråkigt måste. Som städning och tvätt och matlagning.

Man behöver förstås såna dagar också.

Soliga, glada dagar med gott sällskap och världens godaste pizza mittemot macken i Jävre.

Nå. Apropå ingenting så är jag helbeige idag: Vit- och beigerandig oversize t-shirt, beige kofta, beigegrå finbyxor.

Tur jag är en sån färgstark person att jag kommer undan med en icke-färgskala. Ha ha.

Gårdagens allra bästaste fynd: En träljusstake för ynka 20 kr. Pimpad med en liten silverslinga jag hittade i gömmorna.

Det är väl bara att gratulera till segern då.

Lite surt förstås, men det är ju inte slutspel än

Mitt ord stringtrosor i förra inlägget har tydligen uppmärksammats i nåt forum där folk skriver om stringtrosor.

Nu ligger hela mitt inlägg på den sidan.

Fast det enda jag skrev var att jag hatar stringtrosor, ha ha ha.

Idag är en bra dag.

Endast 40 minuter sen till dagis – och med två barn med provisoriska handskar och skor + blöta och stinkande originalhandskar.

Men nu har jag i alla fall lyckats lämna alla barnen. Och på rätt ställen dessutom.

Om en stund åker jag på en dagstripp till Piteå. Nog för att jag tänker sova i bilen, men det är ju världsligt.

Dessutom har just herr T och fru S med lilla bebben bjudit hit sig imorgon kväll.

Kul. Bring it on liksom.

Ja, så känns det idag.

Och så måste jag nämna naturprogrammet(!) jag såg i natt.

Det handlade om stora gräshoppor. Jätteäckliga. Vet ni att de ömsar flera gånger innan de är vuxna? Och får fler vingar? Hu!

I alla fall

Så var det en forskare som skulle försöka fånga in de rackarna.

Vilket var lättare sagt än gjort. Han såg rätt fånig ut när han sprang med en håv kors och tvärs över öknen.

Men så kom han på att han kunde rigga en nattfälla med hjälp av ett vitt lakan och en strålkastare.

Det var inte klokt hur många insekter som kom flygande in i lakanet! Inklusive gräshoppor.

Ja, det var en lång ingress till frågan jag lämnades med när jag sedan skulle sova:

Hur kommer det sig att nattdjur alltid dras till ljus?

Jag menar, om de gillar ljus borde de väl vara dagaktiva?

De borde ju fly från strålkastaren.

Fundera på det ni så åker jag till Piteå under tiden.

Namn: Annette. Nettan.

Stjärntecken: Kräfta. Stämmer micket micket bra. Trots att jag inte tror på sånt. Ungefär som att jag är utbildad i akupunktur, ser att det funkar på folk men att jag varken tror på det eller kan förklara det.

Tio ord som beskriver mig: Mamma, rastlös, otålig, skruvad, pratglad, överanalyserande, snäll, glad, engagerad, överdrivet skojfrisk (är man skojsjuk då?)

Ordspråk: Quidquid latine dictum sit, altum videtur. Allt som sägs på latin låter djupsinnigt. Jag brukar slänga mig med det där ordspråket och det roliga är att ingen vågar fråga vad det betyder. De bara nickar och ser djupa ut, haha.

Yrkesdröm i gymnasieåldern: Gymnasielärare i religion och historia.

Hur gick det med drömmen?: Råkade skriva mina alternativ i fel ordning på ansökningen och kom därför in på flum-Idrottspedagogutbildningen istället. Som jag bara plitade ner utan att tänka efter. När jag läste en anatomikurs där kom jag på att jag istället skulle bli sjukgymnast.

Det viktigaste som hände mig 2011: 2011…Har det verkligen varit? Shit! Nämen, allvarligt. Det var inget bra år. Så för att hålla fanan högt så säger jag Barcelonatrippen. Det var verkligen en underbar semester. Som jag typ orkade med. Som barnen pratar om än.

Var jag firade millenniumskiftet: I mina svärföräldrars sommarstuga tillsammans med kompisar. Jag var gravid med 11-åringen och mådde apa. Jag tror inte att nån av oss brydde sig särskilt mycket om att det var en speciell nyårsafton. Jag minns att jag gjorde inbakad oxfilé.

Fem vanliga maträtter som jag gör: Fiskgratäng, stekt kött, soppa, ugnsstekt karré, potatismos.

Godis top 5: Tycker inte om godis. Äh, det skulle väl vara Emser då.

Om jag vann fem miljoner: Skulle jag försöka handla kläder utan att botanisera i läskiga reaställ. I övrigt skulle jag nog ge bort så mycket som möjligt. Jag har egentligen inga stora drömmar som innefattar pengar. Tråki ja ä. Eller, jo – nu kom jag på en: att betala av studielånen.

Fem saker jag är bra på: Låttexter, hacka ogräs, samla på mig onödiga fakta, lyssna på barnen, ta hand om mina tänder.

Tre saker jag är dålig på: ta hand om mig själv, slutföra projekt innan jag hoppar över till nästa, göra kroppkakor som inte blir degiga.

5 hobbies jag gillar: trädgård, djur, inredning, vandra i fjällen, äta(!).

5 saker jag inte gillar: prata i telefon, köra bil på vintern, föräldramöten, vara sträng mot barnen och hundarna, tillgjorda ytliga människor.

Fulaste kläderna: Typ allt i min garderob. Men det är smällar man får ta när inget får kosta mer än 3.50. Och så är jag allergisk mot outfits med flera mönster. Mönsterhaveri, som jag säger. Kläder som avslöjar mer än de döljer. Push-up bh:ar och stringtrosor.

5 favoritleksaker: Laptopen…..Tvättmaskinen, Torktumlaren, Diskmaskinen, Dammsugaren. Ha ha ha.

Viktigaste världsfrågan: Om det nu finns ett överflöd av mat här samtidigt som folk svälter ihjäl i Afrika borde det väl gå att balansera upp?

Ovanlig talang: Kan producera toner så höga att Pernilla Wahlgren skulle bli grön av avund.

Fördelen med att sova halva dagen är väl att man får så dåligt samvete att man sedan rusar runt som ett skållat troll för att få nåt gjort.

Nu är 60 långa klapprande klor klippta,

2 hundar duschade med jordgubbsschampo,

1 coolt och obrytt barn vaccinerat,

1 5-årig ligist skjutsad till kompis,

2 tavelhyllor uppskruvade,

1 hönsflock utfodrade,

Dammtorkat,

Tvättat,

Och inte minst har jag borstat tänderna och tagit morgonmedicinen.

Tjoho!

Balans är förstås nyckelordet för ett bra mående.

Det vet jag.

Men jag har vänt upp och ner på mig själv i många år utan att hitta den – och nu har jag väl mer eller mindre gett upp.

Just idag, ska väl tilläggas.

För imorgon är läget säkert helt tvärtom.

Obalanserad som man är

Jo, jag ramlade över ett par tavelhyllor till finfina priser på Rusta häromdagen.

Nu satte jag upp en över 5-åringens säng.

Tanken är att han ska ställa sina favoritböcker där för att ha dem nära till hands.

Det blev jättefint.

Tre små skruvar i väggen. En minuts jobb.

Ändå är det precis sånt som sitter så långt inne nu för tiden.

Löjl.

Jag satte även upp en mindre hylla (två skruvar, en halv minuts jobb) ovanför badrumsdörren.

Det har jag väl tänkt göra i sisådär tio år, ähum.

Så diskade jag upp två fina ljuslyktor som skulle stå där…

Men de var ett par millimeter för breda för att rymmas.

- Jaha, då måste du köpa nya då. Sa Herr B.

Inte för att man kunde ana ens ett uns av spydighet i hans röst, men men.

Hur som helst får han skylla sig själv – för jag tänker ta honom på orden, haha.

Det suraste med att inte orka är när man får avstå roligheter.

Roligheter som man ändå skulle kunna tanka lite energi från om man lyckades pallra sig dit.

Inte vet jag om det är sjukdomsinsikt som bromsar eller om man bara är knäpp i skallen.

Sedan jag avbokade dagens äventyr har jag sovit. Och sovit. Och sovit.

Och inte är jag piggare. Eller är jag det? Hur trött hade jag varit om jag åkt över norra länsgränsen för att shoppa och äta på restaurang? Det är förstås svårt att jämföra effekten av valen man gör eftersom man inte vet hur det som inte blev skulle ha sett ut.

Äh. Det hade säkert blivit dötrist.

Jag ska försöka göra en liten insats för mänskligheten(!) idag i alla fall: duscha Ruff och Ferry.

Och så ska jag följa 8-åringen till en vaccinering. Det stod på kallelsen att han skulle ha med sig ”en trygg vuxen”, men det får helt enkelt duga med mig

Sedan drar jag nog täcket över huvudet igen.

Om jag orkar.

…När Lulu Carters överdimensionerade läppar sluter sig om en heliumballong

…När det börjar en ny finsk programserie där ”normalkonsumenter” ska försöka avstå alkohol i fem(!) veckor

…När Rickard Olsson är fräck mot tävlingsdeltagarna på bästa pensionärstid utan att de märker nåt

…När SAIK som anser sig vara oövervinnerliga helt plötsligt ligger under med fyra mål mot Växjö

And the list goes on and on. 

Tv är kul.

Typ.

Om tv är bra…

Tja, det är en annan fråga.