Det blev inget bloggande igår då jag befann mig i Hunnebostrand på begravning. Det var en väldigt påfrestande stund bland familj och vänner. Och det var svårt att hålla tårarna tillbaka när min äldsta brorsdotter på nio år inledde hela minnesceremonin med att sjunga svenska versionen av Halleluja.

Att ta ett ofrivilligt farväl är svårt att göra. Personligen har jag skonats från att ta det allra svåraste farväl som man någon gång i livet måste göra – att acceptera en bortgång av ens partner, föräldrar eller syskon. Eller riktigt nära vänner.

Minnesceremonin igår var rakt igenom kärleksfull – på både gott och ont. Vad jag menar med det är att jag såg hur mycket de närstående älskar och hur mycket saknad de kommer att känna nu. Vila i frid, Yvonne.