Känner mig som en manglad blåval utan blåshål just nu på grund av februari, allmän tröttma och efterspelet efter jobbig sjuka så att få bli trollad med i TV4-sminket är en ynnest. YNNEST. Dock ser jag ut som Courtney Love såhär dagen efter (Uggs inräknade), allt har sin tid som det så fint heter.

Nu ska jag baka en egen semla. BAKA. JAG. Är man laktos och mandelallergiker så är man.

Köpte Uggs. Överlever resten av den här pissårstiden. Som att drälla runt i tofflor. Vill aldrig mer gå i andra skor.

Jag har onekligen gjort någon slags klassresa. Eller snarare min familj. Mamma kom hit från Polen 1976 med e n liten nött brun resväska. Hon hade ingenting. Pappa växte upp fem personer i en trång hyrestrea.

Jag vill på ett sätt inte spä på mer om ”att i Sverige får man inte lyckas och tjäna pengar”, det är på något vis ett spott i ansiktet på de som inte lyckas med just det. Men ändå kan jag inte låta bli att känna så. Vårt land är fullt av lika mycket missunnsamhet som ärvd dålig självkänsla. Saknad av det där känslomässiga kapitalet jag växte upp med där man ofta fick höra att man kunde gå långt, bara man kämpade. Vår familj har kämpat i årtionden. Vi har en anda av det, en historia av strävan efter ett bättre liv. Med bra ekonomi och grundad trygghet. Det är lätt för mig att vara tacksam.

Jag vill så gärna dela med mig av det jag fått, av den andan. Men det blir som sagt någon slags spottloska i ansiktet på de med ett helt annat emotionellt kapital. Eller jag får i alla fall för mig det.

För varenda gång jag skriver om karriär, ger konkreta karriärtips (främst till andra unga kvinnor, eftersom det ofta efterfrågas) kommer de där reaktionerna. De som säger att alla inte är som jag. Inte har det jag har. Inte besitter det drivet. Och jag skäms. Trots att jag aldrig påstått detta.

Men när jag tänker efter så har jag nästan alltid mest drivits av att… Överleva. Emotionellt. För samtidigt som jag fick allt det ovan nämnda av min familj under uppväxten fick jag en barndom av utanförskap. Redan på BB såg man att jag var ”annorlunda”. Jag gillade inte andra barn särskilt mycket. Jag kallades tidig i utvecklingen. Jag gick min egen väg redan på dagis. Jag sket i normen. Tills normen kom ikapp och tog ett strupgrepp. Då var jag åtta. Började rida och dansa balett trots att jag bara ville spela teater och skriva. Måla. Vara ensam. Fantisera. Smida mina planer på att ta över världen. Ja, kalla mig gärna melodramatisk unge. Jag var en.

Att tidigt inse att Cissi, ska du överleva den här staden som då var min enda värld så måste du bli bäst. Du måste bli bäst på det du kan. Du måste golva dem. Revanschlusta och ett nästan omänskligt fokus. Det var ingen lust som drev, det var ångest. Och en vilja att överleva. När man är barn och tonåring är allt precis så dramatisk. Så mycket på liv och död. Det finns liksom inga nyanser.

Jag har mött många likasinnade nu i vuxen ålder, många som idag klassas som framgångsrika på olika sätt. De berättar liknande historier. Om hur träningen eller programmerandet eller tecknandet blev deras räddning. Deras rena överlevnadsstrategi.

Och jag vill på något sätt projicera det. Trots att vi alla är långt ifrån lika. Jag vill att andra unga som kanske inte vet sitt värde, inte inser sina kvalitéer och samtidigt underskattar sin förmåga ska känna den där känslan. I alla fall ibland. Känna att det enbart är de själva som har kontrollen över sina liv. De håller i kontrollen. De kan trycka. De kan lära sig trycka rätt.

Det låter simpelt och kanske rent hånfullt men jag tror på det. På att det här landet generellt lider av en kollektivt alldeles för dålig självkänsla. Kanske fick jag min från Polen? Kanske är det bara så orättvist att vissa föds med den. Men jag anser att alla vi som har den har ett ansvar att ”pay it forward”.

Och jag gör så gott jag kan. Jag svarar gärna på frågor om hur man vågar, orkar, kan och hittar rätt verktyg. Utefter sina förutsättningar. Inte att jag någonsin skulle kalla mig ”coach” eller liknande på grund av att det ger mig lätt eksem eftersom alla ”coacher” jag mött hittills har haft en ganska obehaglig ”det är bara att rycka upp sig”-syn på sina medmänniskor…  Jag vill bara inspirera och ge av det jag har och kan.

Utan att skämmas över att jag har det och allt det gett mig.

Med att betala de där arton miljonerna i moms.

Men jag gillar att bidra till samhället. Jag gillar bara inte siffror. Det är något som alltid stått emellan mig och siffror. Typ: en kollapsad vänsterhjärnhalva.

En vanlig dag i sändning. Älskar radio. Tv är också gränslöst kul men radio är min trygga famn, det jag kan utan och innan. Tv-vanan kommer mer och mer men det får ta sin tid. Där vill jag växa långsamt och stabilt. Radio har jag gjort sen jag var tjugoett och våt bakom vartenda öra. Det är min borg.

Varje dag mellan 13-15 kan man höra min talkshow ”Cissi Wallin” i pratradiokanalen Radio1. En kanal med stor potential, som får fler och fler lyssnare. Jag är mäkta stolt över att vara en del av den.

Mina program handlar om allt från psykisk ohälsa till nyhets/nöjesveckan som gått – och allt däremellan. Ganska filosofiskt, politiskt men alltid lättillgängligt.

Här och här kan man lyssna på alla mina program.