Idag hade jag möte med en väldigt driven och härlig person, som dessutom råkar vara en ”doer”.  Vi har planer för våra framtida karriären, både gemensamt och var för sig. Vi ses och pratar om dem då och då. Peppar och utvecklar tankar. Det bästa av systerskapet. Inget ”fast du kanske inte ska” existerar, vi pratar bara om det vi faktiskt ska. Om att våga vrida på sina idéer tills de håller utan att drunkna i självkritik och rädsla för att misslyckas. Antalet kvinnor jag mött (hittills) som inte vågar just på grund av denna till synes bottenlösa rädsla för att misslyckas… Har tappat räkningen. Och det svider lika mycket i hjärtat varje gång. Begåvade, talangfulla, skarpa kvinnor som står i vägen för sina egna drömmar. Egentligen det enda som står i vägen för sig själva.

Det må låta hurtigt och likväl flåsigt men mitt mantra är ständigt: tveka aldrig. Världen är full av män som bara gör och gör, vågar och tar chansen trots att de kanske inte alltid är så… Begåvade. Men de stöttar varann till att våga, vi kvinnor tycks ha en längre bit kvar där. Vi tycks lägga mer krokben än plöja väg, främst för oss själva. Och eftersom ingen är en isolerad ö ser vi på varann, och agerar därefter. Jag har också gjort det, Gud vad jag gjort det. Men en dag tröttnade jag bara. Och började sluta tveka.

Jag omgav mig med kvinnor som tänkte likadant. Och lägger den kraft jag har på att försöka få andra kvinnor att tänka lite mer likadant. Så kanske cirkeln en dag sluts.

Vet ni vad som dagligen irriterar mig? Faktiskt knockar mig en aning? Jo, alla dessa individer som beter sig illa, ansvarslöst och rent oempatiskt och är lika snabba på att ursäkta beteendet med diverse snyfthistorier om sin barndom eller tidigare upplevelser i livet. Och alla som köper det.

”Hen är ju sån för att hen hade en jobbig uppväxt”.

Många har haft jobbiga uppväxter, många jobbiga uppväxter blir det. Men det är aldrig en ursäkt för att som vuxen kunna bete sig som ett ansvarslöst barn. Alla bär vi på bagage, bagage som format oss till de vi idag är. Och alla har vi ett lika stort ansvar att rensa och dona med det här bagaget. Inte bara acceptera det.

Det ska alltid kunna finnas förklaringar, förståelse, insikt om vad något gjort med en människa och varför. Men där stoppar jag. Jag kräver av alla, inklusive mig själv att man ska vara fullt medveten om hur man alltför lätt för vidare sina sämsta erfarenheter till andra. Spiller över det som inte ska spillas på någon. Inte ens sig själv. Och tar det egna ansvaret. I alla fall försöker.

De som inte ens försöker får inte min respekt. Nej, det får de inte.

Nu kan ni se hur det gick till när  begåvade systrarna Amanda Schulman/Hannah Widell bjöd mig och Rachel Molin på lyxpizza och glassbomb, och vi pratade allt från diethets till rädslor. Kolla här!