Fick en kommentar om att jag borde springa ute istället för på löpband inne, för att njuta av det här med sommar.
Jag hade gärna sprungit utomhus om det inte varit för:
Folk. De är i vägen. De är fulla. De glor. De fattar inte att jag SPRINGER och att de STÅR I VÄGEN med sina jefla kilklackar och umgås mitt på trottoaren eller gatan. Eller de där ”andra springarna”, de med något maniskt i blicken. De som bara ska springa om en hela tiden för att bevisa något i sina fula trekvartsbyxor och pumpade vader.
Rödljus. Jag bor mitt i stan. Om jag ska få lugn och ro (läs: någon slags natur) när jag springer måste jag ta mig ut till Nacka eller något och det orkar man junte när man bara ska ut och kuta en stund. Så man får kuta i stan. Och i stan finns det bilar. Och rödljus. Som alltid blir just röda när jag kommer. Det är en förbannelse jag fått här i livet. Aldrig grönt – bara rött. Som ett fuck you-finger rakt upp i stjärten.
Intryck. Jag har massiv adhd. Jag måste ha det monotont och boring, nästan sterilt kring mig när jag springer. Utomhus finns det saker att titta på. Så man springer in i en lyktstolpe och slår upp läppen bara för att det är något knas med ens hjärna som inte kan hålla fokus på mer än typ en halv grej i taget när man gått av jobbet för dagen.
Nä alltså. Jag avundas er som bara KAN springa ute. Som överlever det. Själv är jag förpassad till en gymlokal som spelar Eric Amarillo tretton gånger i timmen. Om man glömt ta med sig lurarna alltså.
Jag är ifrån Trollhättan där ALLA kutar ute men jag går emot mängden och håller mig på löpbandet. HATAR att behöva visa upp min svettiga nuna på publika platser, det räcker med att folket i gymmet behöver se det.
Så himla svenskt att man alltid ska behöva vara ute så mycket som möjligt om sommaren bara för att det är sommar. Vill man inte så vill man inte!
Jag bor på Östermalm och brukar springa i Lill-Jans-skogen eller på Djurgården. Eller brukar och brukar… jag föredrar ändå löpbandet. Då är det liksom inte lika långt hem när man tröttnar. Bara att kliva av löpbandet, hehe.
Eller, who am I kidding, jag hatar att springa så jag gör det nästan aldrig på gymmet heller. Får bli cykel i stället. En sån där, där man har ryggstöd.
Och jag imponeras av er som kan stå inne på det där löpbandet och stå ute med Eric Amarillo tretton miljarder gånger. Jag lessnar och kliver av efter 5 min.
Att springa ute är ju dessutom aningens väderberoende… Det kan vara FÖR varmt, FÖR kallt, FÖR blött, FÖR blåsigt, om man har bestämt sig för att dra till gymmet och springa så VET man att det funkar.
Samt så slipper man alla insekter runt ansiktet. ;)
Men det är rätt mysigt att springa förbi en kohage också.
Allt måste ju inte vara svart eller vitt. Tycker du är sund i ditt tänk.
Kram
Haha! fan vad smart. Jag har också adhd och känner igen mig i allt. Det är därför jag jämt går in i saker, tjejen som går in i väggar, för jag typ tittar åt fel håll och missar dörrhålet…
Det är ju så jävla bekvääämt med löpband också. Man slipper tänka ut en runda, träffa folk (är folkskygg), tänka på vad man gör, ha koll … Löpbandet har koll på allt. Jag gillar. + att jag får se på TV när jag springer. :D