2011 – det var nuff’

Annonsen laddas.

Desto mer publik och offentlig man blir – desto fler totala främlingar tycks nära ett behov av att ge en råd, åsikter och rent hat. Dessa kan lätt äta sig in i en om man inte bygger en mur. Det är ju samma princip även om man inte är just publik eller offentlig, om ni frågar mig tycker jag att vi överlag bryr oss på tok för mycket om vad främlingar tycker och tänker om oss. Som att man skulle kunna använda detta till något konstruktivt. Som att det gör en till en bättre version av sig själv.

Vet ni? Det gör det inte. Jag har försökt… Det gör en bara förvirrad, ledsen och sömnlös. Det blir som en liten drog, ”alla måste älska mig annars typ dör jag”-drogen. När de är i själva verket är drogen som dödar.

Om alla älskar en är man för övrigt helt menlös. Tänk bara på de som troligtvis de flesta gillar, helt okritiskt. Hur intressanta är de? Hur mycket påverkar de? De är som faddergalor. De är ljummet vatten.

Nyårslöften är inget jag strävar efter, jag jobbar hellre regler för mig själv, värda att verkligen börja ta på allvar nu när ett nytt år händer. En av dem är att sluta googla mig själv, helt. Sluta med att ens ta in icke-konstruktiv kritik från totala främlingar. Sluta söka efter bekräftelse av vad jag är fullt medveten om är fel sort.

Då menar jag alltså inte den från snubbar som ska säga att man är eh snygg (den slutade jag leta efter i gymnasiet) utan den som går ut på att få de som ogillar en att på något sätt, ändå, gilla en. Så fruktansvärt löjligt och kontraproduktivt.

Låt de hata. Lev ditt liv. Lägg den energi du har på enbart dig och de du bryr dig om på riktigt. Allt annat är åt helvete.

Jag har fått så nuff’ av åt helvete.

2dej

Annonsen laddas.

Ja… Det London-regnade så vi drev mest runt, åt onyttigheter men kompenserade med allt gående. Här går man, jäklar vad man går. Såhär såg det ut, typ. (hej hjärndöd utan större tankar om livet och samtiden och allt det där som spelar roll osv, just nu, semesterhjärnan totaldominerar. MEN! Nageltrånget är mycket bättre. ”Är min egen kirurg”…).

20111230-101518.jpg

20111230-101539.jpg

20111230-101600.jpg

20111230-101622.jpg

20111230-101643.jpg

Nageltrångggg

Annonsen laddas.

Klipper mer ofta än sälla mina arma stortånaglar fel, trots att jag VET hur de egentligen ska klippas, vilket resulterar i ett sjuhelsikes nageltrång. Detta kon igår, första semesterdagen och eskalerade idag. Nu sitter jag redo att hemma-operera med liiiten sax, bomull och tvätta rent-sprit. Orka åka till brittisk vårdcentral klockan åtta på kvällen…

Lärdom: lär dig klippa ordentligt eller klipp inte alls! Låt en fotvårdstantilutta klippa åt dig. Detta är ett litet helvete. Aj-helvete.

Fuck LCHF/GI

Annonsen laddas.

Min kille fyller år, jag bjuckar på afternoon tea på Harrods, en orgie i vitt mjöl och socker. Mmmmmmm.

20111229-051626.jpg

20111229-051631.jpg

I ett annat liv, på en annan plats

Annonsen laddas.

Många av oss när nog en dröm om att flytta utomlands, börja om. Blankt ark. Annan kultur. Andra möjligheter.

Varför är det då såpass få av oss som verkligen gör det (menar alltså inte att bo i annat land i några månader efter gymnasiet för att sedan återvända till Uddevalla eller Linköping eller vad man nu lämnade)? Varför vågar vi inte?

Min teori handlar om den svenska så kallade trygghetsnarkomanin. Allt är så fasligt välordnat, strukturerat och just trygghetsanpassat i Sverige. Vi har, trots den politiska utvecklingen, ett relativt fungerande socialt skyddsnät. Om man jämför med till exempel England. I Rosengård kastas stenar och en och annan bil brinner ibland, men det går inte att jämföra med London Riots. Här kokar klassklyftorna snart över och vi som växte upp i någon slags gråsossesmet klarar nog inte riktigt av det. Eller i alla fall inte jag. Jag älskar mitt gråsossesverige, även om det kanske mest finns kvar i mitt huvud. Jag älskar vårdgarantin, betald pappaledighet och ett stråk av jante. Det sista tar emot att erkänna men jo…

Janten gör att jag inte får hybris.

Fast den kväver mig ju samtidigt. Eller nej, det som kväver mig mest är nog den uteblivna sociala kompetensen. Här i England drillas man till ett socialt geni, om än ett falskleende.

Här finns det oändliga möjligheter. Men lika stort och djupt är det svarta hålet att trilla ner i om saker och drömma inte blir som man tänkt.

Jag avundas alla exilsvenskar som vågat. Och då menar jag inte de som bor i svenskbyar i semesterparadis och bara umgås med andra svenskar och importerar Kalles kaviar.

En dag kanske jag också vågar. Ett nytt liv. Ett blankt ark. För ingenting är ju definitivt. Nej, det är ju inte det. Allt handlar väl om att lära sig hoppa över de svarta hålen, eller leva med dem och försöka kravla sig upp när de väl kommer. För det gör de, oavsett Uddevalla eller Brick Lane.

Ett nytt liv… Ja… Fast jag är inte redo ännu. Frågan är när man blir det.

Annonsen laddas.

Varför alla älskar Loreen

Annonsen laddas.

Ett Europa, en värld som någonstans tröttnat på sexism, trötta Idolbrudar från valfritt östtatsland där ”sex säljer” är ett ännu mer vedertaget begrepp än här och det inte bara räcker att vara en begåvad artist. Loreen är en Robyn på det sättet. ”Only sexy when I say it´s okay”. Hon kommer in i ett fladdrande tygsjok och ”krabbdansar” och tar alla med storm genom att just INTE vara ännu en kvinnlig artist som främst spelar på sitt yttre. Hon är en råtalang, ett så kallat ”naturbarn”. Hon gör sin grej helt kompromisslöst och det är värt att hylla alla dagar i veckan om man frågar mig.

Att som artist 2012 även visa på ett socialt engagemang är dessutom inget annat än helrätt. ”Bono:ismen” är återigen kramad, och görs den med äkthet kan man väcka hur mycket intresse som helst. Loreen tycks bry sig om till exempel demokrati och mänskliga rättigheter från hjärtat, inte för att någon ”PR-människa” på skivbolaget bett om det.

Vi älskar det som är eget och kompromisslöst, men ändå är samhället så stelbent konstruerat kring normer och diverse föreställningar om vad som är okej och ”lämpligt”. Detta gör mig inte riktigt klok. Den motsägelsen. Men jag älskar att såpass många har tagit en person som Loreen till sitt hjärta. Det inbringar så mycket hopp.

Trav och sånt

Annonsen laddas.

Idag direktrapporterade jag från Solvalla i Nyhetsmorgon. Såhär kul såg det ut:

20120526-135309.jpg

20120526-135315.jpg

Att vara flygande tv-reporter är något av det roligaste jag gjort. Allt är live, man kastas ständigt in i nya situationer och med människor man ska få fram det mest intressanta och relevanta ur. Och varje vecka får jag kunskap och insikt i och om något nytt, det är en ren ynnest!

Efter dagens morgonjobb åt jag brunch med fina människor och nu tar jag helg på riktigt, det vill säga med pappersversionerna av ”kvällsisarna” och mysbralla. Ha en underbar helg!

20120526-135626.jpg

20120526-135633.jpg

Dagen i en taxi

Annonsen laddas.

20120524-224348.jpg

Idag har jag, förutom sänt dagliga radion, flängt runt i en taxi mellan möten. Bland annat ett spännande på TV4 och ett om ett projekt ni får veta mer om snart… Kom nyss hem efter att ha flängt sedan tidigt imorse, hoppade ur de midjehöga shortsen, strumpbyxorna och hoppade i pyjamasen. Bästa stunden på dagen, när man landar hemma efter en hektisk dag och bara får skrota runt innan man somnar med någon bra podcast i öronen…

Ömson rus, ömsom oro

Annonsen laddas.

Om tre veckor flyttar jag till min första helt egna lägenhet. Den jag köpt för pengar jag lånat efter att ha jobbat och slitit i år för att lyckas få till. Den som jag aldrig trodde att jag skulle vinna budgivningen av. Nu är den min. Drömlyan. Belånad över öronen men barnsligt lycklig i magen. Och insikten om hur priviligerad jag är. Tacksamhet blandat med någon slags skuld över min guldsits, jämfört med många andra i min ålder som hattar runt mellan andra och tredjehandskontrakt som inte ens är kontrakt. Hade det funnits hyreslägenheter att få i den här stan hade jag aldrig lagt miljoner på ett boende. Men nu gjorde jag det. Jag unnade mig. Och kommer nog brottas med de där kontraproduktiva skuldkänslorna över att vara just privilgerad ett bra tag framöver.

Jag växte upp i en trång och totalt anspråkslös hyrestrea i Uddevalla, fyra pers. Inte att jag missunnar de som växte upp i trevåningsdesignkåkar på Lidingö sitt. Men mitt har gett perspektiv med både för och nackdelar. Klart man ska vara stolt över det man byggt upp, helt själv, över sitt slit. Mina föräldrar gjorde också en klassresa när vi flyttat hemifrån. Det är så vi är. Vi unnar oss när vi kan. Många har svårt för det. De tycker det är att ”vräka”.

Jag är skiträdd emellanåt. Där ska man sitta belånad och vuxen och ta hand om sig själv och sitt hem som den ansvarstagande individ man numera är. För fyra år sedan var jag helt rotlös. Nu har jag en stabil vardag, ett fungerande liv, en karriär, en boj och en trygghet i mig själv jag aldrig trodde att jag skulle få. Jag äter dinkelmüsli och läser DN varje morgon. Det ska jag snart göra i en miljonvåning som jag för några år sedan bara kunde drömma om.

Det är en oerhört kluven känsla. Komplex. Det är nog ungefär som när folk som får sitt första barn beskriver att de är helt säkra på att soc ska klampa in dagen efter och säga ”hörrni, trodde ni på allvar att vi skulle låta ER ta hand om ett barn?”.

Och nu sitter jag och googlar ”medaljongtapet”.

Herregud.

 

Den här låten, den här vyn

Annonsen laddas.

20120522-112823.jpg

20120522-112849.jpg

Tröttnar aldrig. Är å andra sidan ganska fäst vid… Rutiner.