Annons

Månadsarkiv: december 2011

2011 - det var nuff'

chipswallin

Desto mer publik och offentlig man blir – desto fler totala främlingar tycks nära ett behov av att ge en råd, åsikter och rent hat. Dessa kan lätt äta sig in i en om man inte bygger en mur. Det är ju samma princip även om man inte är just publik eller offentlig, om ni frågar mig tycker jag att vi överlag bryr oss på tok för mycket om vad främlingar tycker och tänker om oss. Som att man skulle kunna använda detta till något konstruktivt. Som att det gör en till en bättre version av sig själv.

Vet ni? Det gör det inte. Jag har försökt… Det gör en bara förvirrad, ledsen och sömnlös. Det blir som en liten drog, ”alla måste älska mig annars typ dör jag”-drogen. När de är i själva verket är drogen som dödar.

Om alla älskar en är man för övrigt helt menlös. Tänk bara på de som troligtvis de flesta gillar, helt okritiskt. Hur intressanta är de? Hur mycket påverkar de? De är som faddergalor. De är ljummet vatten.

Nyårslöften är inget jag strävar efter, jag jobbar hellre regler för mig själv, värda att verkligen börja ta på allvar nu när ett nytt år händer. En av dem är att sluta googla mig själv, helt. Sluta med att ens ta in icke-konstruktiv kritik från totala främlingar. Sluta söka efter bekräftelse av vad jag är fullt medveten om är fel sort.

Då menar jag alltså inte den från snubbar som ska säga att man är eh snygg (den slutade jag leta efter i gymnasiet) utan den som går ut på att få de som ogillar en att på något sätt, ändå, gilla en. Så fruktansvärt löjligt och kontraproduktivt.

Låt de hata. Lev ditt liv. Lägg den energi du har på enbart dig och de du bryr dig om på riktigt. Allt annat är åt helvete.

Jag har fått så nuff’ av åt helvete.

Annons

2dej

chipswallin

Ja… Det London-regnade så vi drev mest runt, åt onyttigheter men kompenserade med allt gående. Här går man, jäklar vad man går. Såhär såg det ut, typ. (hej hjärndöd utan större tankar om livet och samtiden och allt det där som spelar roll osv, just nu, semesterhjärnan totaldominerar. MEN! Nageltrånget är mycket bättre. ”Är min egen kirurg”…).

20111230-101518.jpg

20111230-101539.jpg

20111230-101600.jpg

20111230-101622.jpg

20111230-101643.jpg

Annons

Nageltrångggg

chipswallin

Klipper mer ofta än sälla mina arma stortånaglar fel, trots att jag VET hur de egentligen ska klippas, vilket resulterar i ett sjuhelsikes nageltrång. Detta kon igår, första semesterdagen och eskalerade idag. Nu sitter jag redo att hemma-operera med liiiten sax, bomull och tvätta rent-sprit. Orka åka till brittisk vårdcentral klockan åtta på kvällen…

Lärdom: lär dig klippa ordentligt eller klipp inte alls! Låt en fotvårdstantilutta klippa åt dig. Detta är ett litet helvete. Aj-helvete.

Annons

Fuck LCHF/GI

chipswallin

Min kille fyller år, jag bjuckar på afternoon tea på Harrods, en orgie i vitt mjöl och socker. Mmmmmmm.

20111229-051626.jpg

20111229-051631.jpg

I ett annat liv, på en annan plats

chipswallin

Många av oss när nog en dröm om att flytta utomlands, börja om. Blankt ark. Annan kultur. Andra möjligheter.

Varför är det då såpass få av oss som verkligen gör det (menar alltså inte att bo i annat land i några månader efter gymnasiet för att sedan återvända till Uddevalla eller Linköping eller vad man nu lämnade)? Varför vågar vi inte?

Min teori handlar om den svenska så kallade trygghetsnarkomanin. Allt är så fasligt välordnat, strukturerat och just trygghetsanpassat i Sverige. Vi har, trots den politiska utvecklingen, ett relativt fungerande socialt skyddsnät. Om man jämför med till exempel England. I Rosengård kastas stenar och en och annan bil brinner ibland, men det går inte att jämföra med London Riots. Här kokar klassklyftorna snart över och vi som växte upp i någon slags gråsossesmet klarar nog inte riktigt av det. Eller i alla fall inte jag. Jag älskar mitt gråsossesverige, även om det kanske mest finns kvar i mitt huvud. Jag älskar vårdgarantin, betald pappaledighet och ett stråk av jante. Det sista tar emot att erkänna men jo…

Janten gör att jag inte får hybris.

Fast den kväver mig ju samtidigt. Eller nej, det som kväver mig mest är nog den uteblivna sociala kompetensen. Här i England drillas man till ett socialt geni, om än ett falskleende.

Här finns det oändliga möjligheter. Men lika stort och djupt är det svarta hålet att trilla ner i om saker och drömma inte blir som man tänkt.

Jag avundas alla exilsvenskar som vågat. Och då menar jag inte de som bor i svenskbyar i semesterparadis och bara umgås med andra svenskar och importerar Kalles kaviar.

En dag kanske jag också vågar. Ett nytt liv. Ett blankt ark. För ingenting är ju definitivt. Nej, det är ju inte det. Allt handlar väl om att lära sig hoppa över de svarta hålen, eller leva med dem och försöka kravla sig upp när de väl kommer. För det gör de, oavsett Uddevalla eller Brick Lane.

Ett nytt liv… Ja… Fast jag är inte redo ännu. Frågan är när man blir det.