Hej. Ska blogga mer snart, lovar, men visar en löjligt liten glimt av min nya så kallade ”powerkavaj” som idag ska på ”powerfika” med min kära TV4-kollega Jenny Strömstedt. Hoppas ni mår bra!

Jag och älskade Emma gick upp tidigt idag och gjorde ”hälsoplikten”. 1,5 senare satt jag apatiskt på en bänk och smakade järn och oborstade tänder i munnen och ville att någon skulle komma med en rullator och vetelängd.

Men jag gjorde det i alla fall. Jag gör det flera gånger i veckan, ”hälsoplikten”. Det i sig är värt en vetelängd.

Hittar mitt gamla slutbetyg från gymnasiet (som för övrigt är ofullständigt) och inser att det går ändå. Karriären, livet och allt däremellan. Det här pappret säger egentligen ingenting om en som människa. Och bra det.

Idag begravdes farfar. Ett 70-talskappell i centrala Uddevalla, ösregn och baltiska byggjobbare utanför fönstren, som tycktes leva på som vanligt. Därinne stod vi, en brokig skara släkt och andra som kände karaktären och originalet Johnny Wallin. Vissa hade jag inte träffat sedan jag var fem-sex. Nu var de gamla, krokiga och kramade sina käppar. Vi samlades runt kistan och min första begravning kändes på något vis overklig. En stund stod jag bara och tänkte på alla avsnitt av Six feet under jag sett, och försökte hitta referenser. En darrhänt tant spelade Bach på orgeln och min kusin som bara är tio grät högt. Det var som att gråten var farlig, ingen utom ett barn tycktes våga närma sig den.

Jag såg typ muslimska begravningar framför mig. Mindes att någon berättat att det där ofta hyrs in ”gråterskor” som ska få igång de andra. De gråter och skriker. Sen gråter och skriker alla. Jag såg det framför mig. Önskade en stund att det vore så även här. Att någon skulle ta första steget som ”gråterska”. Skulle jag bli tvungen?

Hela ceremonin kändes det som att farfar skulle kliva in genom dörren. Lite stött över att inte ha blivit bjuden. Han är fortfarande så levande. Men jag vet att han är borta. Idag var ju dagen då man skulle säga farväl.

”Nig då”, väste mamma lite stressat när vi stod med varsin röd ros framför kistan. Och jag neg, som en femtiotalets skolflicka i min klockade klänning och foträta, snubbelsäkra skor. Farfar hade skrattat åt det. ”Spektakel”, hade han sagt och skrockat. Men jag neg. Och kvävde ännu en gråtimpuls. Alla andra vuxna tycktes ju göra samma sak. Ingen vill vara Helena Bergström. Framförallt inte när man inte träffats på femton år.

När farfars två bröder gick fram till kistan, gamla och krökta men med lika stadig och vänlig blick som han alltid haft brände det i hjärtat. Den äldsta, nu åttiofyra tog sats och började prata, den sjungande norskan i det annars knäpptysta kapellet. Han började säga farväl men kom av sig. Blev tyst. Som att han just insett att hans bror aldrig mer skulle komma tillbaka. Då bröt jag ihop och snöt ner hela kavajärmen.

Efter en och en halv timma kändes vi på något sätt som en… Stor familj. Alla dessa gamlingar och kusiners kusiner och gamla grannar och någons lätt bortkomne sambo som snällt fått följa med. Vi åt Coop-chokladask-praliner i församlingshemmet och någon började berätta. Så var han. Johnny. Och så delade vi alla. Skrattade, grät, mindes. Det var lycka. Lycka i sorgen. Lycka i att känna att man var en enhet, en brokig skara norrmän, polacker och annars så tystlåtna och ganska buttra bohusläningar i samma sits i livet, just där och då.

Efter att jag skrivit om Isabella Löwengrips magasin Egoboosts satsning emot likriktade och skeva kroppsideal – Size Me frågade de mig om jag ville moderera en livedebatt om just detta imorn, den 9:e maj på Scandic Anglais här i Stockholm. Jag tackade ja eftersom jag brinner för såväl livedebatter som frågan kroppsideal. Och givetvis kommer jag, trots mitt tidigare ställningstagande i frågan, som alltid vara en objektiva debattmoderator under morgondagens event. Om någon nu tvivlade på det.

Kul blir detta, ses vi där?