Jag lägger in en länk om ni vill lyssna på min son på Radio AF. Han har en talkshow på måndag- och onsdagmorgnar. Det är faktiskt roligt!

Och ha för övrigt en fin måndag

[http://radio.af.lu.se/program/morgonmessa]

Jag vill inte gå nånstans, jag vill bara vara hemma och såsa omkring alternativt förbereda mitt företag. Jag tycker det är ett jämrans elände att behöva dra på sig snygga kläder, sminka sig, fixa håret, gaska upp sig, ta sig i kragen, ro båten i land fastän fan sitter i den o s v.

Igår t ingade jag mig själv att gå och träna, imorgon ska jag dansa nån slags Zumba-variant. Jag tycker det är kul när jag kommer dit, men innan har jag fullt sjå att peppa mig själv att komma iväg. Nån som känner igen det?

Det är konstigt att har man väl bestämt sig, och kommer iväg så är det toppen och man mår otroligt bra efteråt. Ändå minns inte kroppen det – eller om det är knoppen som inte minns – till nästa gång. Nä, då slår hemmasjukan till igen. Allting vill jag skjuta till morgondagen, som Fritiof Nilsson Piraten ungefär. Så har jag aldrig varit förut. I samma stund som jag tänkte göra något, gjorde jag det alltid. Ordet slappa fanns inte i mitt vokabulär. Det gjorde jag aldrig. Alltid på gång, alltid på språng. Och nu är allt en trasa.

Klart, jag gör ju faktiskt saker hemma också, men det är med stor möda som arbetsviljan poppar upp även hemmavid. Städa t ex, det vill jag inte (fast jag gör det motvilligt ibland), tvätta går bra, men hänga tvätten tar mig lång lång tid. Sätta på diskmaskinen är ju inga bekymmer, men när den väl är klar, tar det mig åtskilliga timmar innan jag kommer mig för med att tömma den. Seeeeeegt.

Nåja, jag mår mycket bättre i alla fall och ser framtiden an - för jag ser någon form av ljus bortöver horisonten! Och om två månader är det vår, kanske och förhoppningsvis!

Har ju inte skrivit eller kommenterat på ett tag, men jag ska skärpa mig!

Kram på er

Cis

Att inte ha kontroll över mitt liv är det värsta jag vet. Handling är min grej, men har man inte full kontroll över sitt liv, har man heller inget handlingsutrymme. Det AVSKYR jag.

Jag är sjukskriven, men vill så mycket. Är man sjukskriven får man ingenting göra. Helst ska man sitta på sin rumpa och inte göra nåt. Trots att man mår sämre av det.

Nåja, jag håller ju på med en hel del ändå, men jag får liksom inte ha kontroll över saker och ting så som jag vill, för då får man inte vara sjukskriven, trots att det just är därför jag är sjukskriven, för att jag inte har haft kontroll över mitt liv och det som händer i det. Det är andra krafter som har bestämt hur mitt liv ska se ut.

Jävla skit.

Jag vill inte ha det så här. Jag vill starta om, vara min egen smed. Jag vill inte vara i händerna på försäkringskassan, även om min handläggare är alldeles underbar och lätt att ha med att göra.

Jag vill inte vara i händerna på andra människor över huvud taget. Och inte heller i händerna på någon mörk kraft.

Att inte ha kontroll över sitt eget liv, att inte FÅ ha kontrollen över sitt eget liv, snarare, är gräsligt enerverande och irriterande. Minst sagt.

Idag är ingen bra dag!

Blö

Cis

Jag jobbar hårt på alla fronter nu, när det gäller det företag jag tänker starta. Det är så ininorden intressant, spännande och en utmaning som heter duga.

Det ska vara hemsida, logga, prospekt, konceptbeskrivningar och företagsbeskrivningar och inte minst, använder jag ett uttryck, måste jag förklara det in i minsta detalj. Jäkla kul och svårt!

Jag har ju föreläst en massa år, men aldrig – i princip – skrivit nåt på papper. Allt finns i mitt huvud. Jag har mätt publiken, använt den dynamik individerna utstrålar för att skapa dynamik i min föreläsning. Samma innehåll ibland, men med olika perspektiv, olika uttryck för samma sak. Ibland ett helt annat innehåll, för att det är en ”sådan” publik, som jag måste förändra föreläsningen åt, för att den ska få rätt passform med rätt innehåll. Ungefär som att man inte sätter på sig en figursydd kostym om man är för voluminös. Eller tvärtom.

Nu måste jag formulera allt jag kan, allt jag pratar om på virtuellt papper. Inte lika lätt. Så jag får hålla mig till mer generell terminologi. För att ha lite svängrum.

Allt från chefsstöd, coaching (fast stavningsprogrammet vill kalla det coachning), konflikthantering, självinsikt, tolerans, mångfald, goda möten, analys till journalistik.

Kul må ni tro. Och jag tror faktiskt på att det kommer att gå bra! Fast jag är åtminstone hälften så snabb i tanken just nu jämfört med innan sorgen kom in i mitt hjärta och innan ångesten kröp som en ål under skinnet på mig. Men det får ta lite tid, jag har ingen brådska.

Samtidigt håller jag och maken på att leta efter hus på landet! Det ni, jag som var så förtjust i tanken på att bo i lägenhet. Men nä, det är vacker utsikt, men ingen natur, inga fina promenadstråk i skog eller mark. Så nu ska vi ut på landet.Dessutom skiljer det dryga miljonen på vår plussida att bo på landet i förhållande till lägenhet i stan! Det är inte klokt. Eller minst 2,5 miljoner för huset vi hade jämfört med ett vackert hus på landet. Världen är lite uppochned understundom, tycker ni inte?!

Nu är det dags att göra pasta med kräftsås.

Bye bye for now

 Cis

God förmiddag alla vänner! Och en god fortsättning på det nya året önskar jag er.

Mitt år började bättre än hela 2010 var. 

Och idag tänker jag på hur märkliga vi människor är. Det finns ju ett uttryck som säger ”människan spår och Gud rår”. Oavsett Gud eller inte, så är det ändå så att vi människor spår och tror oss om att rå. Vi tror till och med att vi kan rå över döden. Men icke. Vi tänker oss ofta att ett val ska föra oss någonstans, dit vi vill. Men i själva verket leder ett val oss till ett annat val, som leder oss till ytterligare ett val och så fortsätter det.

Var vi i slutänden hamnar, är omöjligt att veta. Att välja att gå över gatan i ett visst ögonblick kan leda till att vi blir påkörda. Vi kan välja att gå på Drottninggatan i Stockholm ett visst ögonblick och där vi strosar fram brisserar plötsligt en bomb. Men eftersom den som valde att bära bomben på sig också valde att inte kontrollera apteringen, sprängdes bomben utan att någon annan än han själv dog. Ett annat scenario hade kunnat vara att han var noggrannare och de som valt att strosa på Drottninggatan denna dag, hade varit skadade eller döda.

Ni ser. Ett litet pytteval (som att välja att gå på en viss gata), kan leda till något som vi faktiskt INTE rår över.

För länge sedan ville jag bli journalist, men kom inte in på högskolan, eftersom man VALDE att byta från skriftliga inträdesprov till betygsintagning. 5.0 skulle man ha och jag hade 4.4 i betygssnitt, för att jag var så säker på att jag skulle komma in, ansträngde jag mig inte  på gymnasiet. Det valet var helt enkelt ett felval.

Istället hoppade jag på Kulturvetarlinjen på Uppsala Universitet. För att jag tänkte att det låg närmast. Det valet förde in mig på en annan bana. Jag blev – faktiskt headhunted - utbildningskonsult och bokförlagsredaktör. Trots att jag valt detta för att bli journalist i slutänden, hamnade jag i annan yrkeskategori.  Jag älskade dock mitt jobb!

Sen valde jag och min dåvarande make att skaffa barn. Ett halvår efter att vår förstfödda kom till världen bar sig inte längre företaget, eftersom jag dessutom var den enda säljaren, gick det inte längre särskilt bra. Och jag blev uppsagd.

Andra barnet kom. Jag jobbade med lite av varje efter 1 år hemma med honom. En dag kom min dåvarande make hem och sa att de sökte folk till Polisen. Det var betald utbildning och jag sökte in. Varför inte?

Jag kom in. Och trots att jag alltid haft det ganska jobbigt i den organisationen har jag valt att stanna i nästan 20 år! Är det inte märkligt? Det var ju inte precis det jag hade tänkt mig, det var inte det valet jag gjorde från början. Ett val ledde mig in på en bana jag aldrig någonsin hade föreställt mig att jag skulle hamna. Någonstans på vägen tappade jag bort mina drömmar, mina värderingar och min syn på livet som något jag själv bestämmer över. Utan att förstå det blev jag så att säga kidnappad av mina egna beslut.

Detta har jag berättat tusen gånger för mina barn. Jag hoppas och önskar att de förstår att de inte rår över allting, men att de ska förstå att de val de gör, om än aldrig så små, kan betyda att de hamnar någonstans i livet där de verkligen inte hade tänkt sig att de skulle hamna.

Kontentan av detta inlägg skulle i alla fall vara att nu – äntligen – har jag valt att välja om. Det känns som om 2011 kommer att bli ett mycket bättre år än 2010. Och att jag, mitt i det svarta, mitt i sorgen – kanske till och med tack vare den – kommer att få ett liv som jag faktiskt vill ha. Att jag får arbeta med det som jag brinner för.

Kanske var det vetskapen om att livet inte är oändligt, som gjorde att jag äntligen lyfte mina vingar och vågade flyga!

Cis

2010 blev nog i summeringen i slutet av detsamma, mitt absolut svåraste livsår.

Året har inneburit smärta på alla plan, känslomässigt såväl som fysiskt. Hindrens år, sorgens år. Hela mitt livs värsta år. Det år då sådant hände, som inte händer mig. Då sådant hände, som bara drabbar andra.

Här går jag nu, dagarna i ända och pratar med ett barn som inte längre finns. Jag vill kunna ändra på årets och årens förlopp men saknar makten. Saknar förmågan. Och det är något som är svårt för en sådan som jag att acceptera. Känslan av att allting snart blir som vanligt, kommer och går. Men jag vet naturligtvis, längst in, att ingenting någonsin blir detsamma.  Två människor som jag älskade högt har gått bort. Och så Nellie, vår kära Nellie.

Vilka lärdomar har jag då dragit detta sorgens år, detta år av misslyckanden och nederlag, dödsbud och ångestkvävande nätter?

Jag har dragit ett antal lärdomar, tro mig. Den ena är att jag inte har makt över livet. Att jag saknar förmåga att råda över ödet, livskraften eller livsokraften. Att jag inte är odödlig och att livet inte är som det synes vara alltid. Jag har lärt mig att bara för att jag älskar så innebär det inte att jag kan förändra andra människor, forma andra människor till lyckliga varelser om de själva inte vill, saknar förmågan eller helt enkelt inte är öppna för förändring och för att lyssna till vad jag eller någon annan har att säga. ATt mina erfarenheter är mina, är då ett som är säkert, och varje människa måste leva sina egna misstag och blunders. Ingen annan kan lära sig av mina misstag, helt enkelt och simpelt.

Jag har också lärt mig att jag inte kan förändra människor, eller för den delen en hel organisation, i kraft av min egen klokhet och kunskap. Jag har lärt mig att det inte är mödan värt att förslösa sitt liv på dumhet. Jag har lärt mig att min kärlek till andra INTE övervinner allt.

Det är taskiga lärdomar, men lik förbaskat lärdomar.

Därför har jag fattat en mängd beslut som jag nu ska börja det nya året med att effektuera. Jag kommer dock inte sluta att älska andra, för att de inte vill. För det är ju jag. Och att vara jag, är något jag vill fortsätta med. Att krypa in i någon form av egobubbla, att sluta bry mig om andra, vore att göra våld på mig själv. Det kan jag inte. Men jag kan välja andra vägar, andra sätt att använda min intelligens och klokskap på!

Och inte minst. Vi kan alla ge av den kärlek som vi inrymmer, så mycket vi vill och när vi vill, för någonstans någongång gör det säkert nytta för en eller annan människa.  Åtminstone i längden vinner kärleken över allt. Även om kärleken inte kan förändra livets gång och inte heller slipar av livets allvar. Men utan kärlek förgås vi människor oavsett hur lyckligt lottade vi är i övrigt.

God natt kära vänner

Och inte minst önskar jag er alla Ett Gott Nytt År

Cis

Oj oj, vilken jul vi har haft, familjen med Stockholmsdelen av släkten. Julklappar i långa banor och mat i ännu längre banor.

Jag hade till dagen före julafton gått ned 9 kg, dagarna efter jul är resultatet antagligen ett par kg upp. Suck.

Kämpat har jag gjort i 8 veckor, och ätit har jag i fem dagar – allt för mycket men ändå, ganska taskigt att det tar så kort tid att gå upp medan det tar evigheter att gå ner i vikt!

Nåväl, vi anlände till STockholm efter en allt annat än rolig färd från Lund till El huvudstado. 1 timme tog det att köra mellan Lund och Landskrona, en sträcka på 3 mil. Bara för att lastbilarna inte har vinterdäck och slirar runt på LITE snö. Sen var det en tämligen långsam färd uppåt landet.

Väl framme blev det god mat, vin och snack in till nattkröken.

Julafton firades med en drös styvbröder, deras hustrur el dito och så kusiner till barnen. Julklappsutdelningen sköttes av tomten, who else? I alla fall de som skulle till alla barnen. Sen tog det ytterligare 2 timmar att dela ut resten..alltså till de vuxna och unga vuxna.  Rim är ett måste, det är därför det tar så lång tid, plus att vi alla tittar på när paket öppnas, och det görs en åt gången. Jösses.

Ja vad fick jag då: 2 par stövlar, en Iphone 4, kosmetika från Mary Kay, halsduk, ansiktsmask, vackra örhängen och ett fantastiskt vackert brett armband i guld och nåt annat material, en underbar ring,  en filofax i skinn, ögonskugga, tjusig penna, godis, havssalt och FYRA (4) flaskor Moët et Chandon!!! Och jag vet. Jag ÄR bortskämd! Men så skämmer jag bort också. Så det så .

Ungarna överöstes av presenter från alla hörn och stålar – vilka de förslösade på en natt i Stockholms nöjesliv. Hmmm.

VI åt och åt och åt. Hela tiden. Men som tur är, drog morsan ut mig och Maken på promenad, i vart fall i 1 timme vid två tillfällen och jag och Maken powergick i 40 min vid ett tillfälle. Annars hade jag nog kvävts av allt jag proppat i mig, både i dryckes- och i matväg. En av kvällarna var vi hos min kusin också. Då drack jag alldeles för myckte rödvin och åt aldeles för mycket mat och godis.

I går, vid tvåtiden, träffade jag så Pihlan och Mrs P. I Täby Centrum. När jag och min familj, 1966 flyttade till Täby, fanns det inget centrum. Det låg en liten Metroaffär på en återvändsgata där de vid sidan av byggde trevåningshus. Till höger om gatan låg en stor äng och därpå stod en lada. Det var allt.

Sen byggde man gigantiskt centrum, som då var Europas största, på den där ängen. Och intill byggde man höghus, området kallades för Storstugan. Dit flyttade min farmor och farfar, från Åkersberga, 1971 då det var klart.

Farmor kom från Avesta och farfar från Jukkasjärvi via Umeå, Vännäs. Pappa är född och uppvuxen i Vännäs. De flyttade till Åkersberga, eftersom deras enda son flyttade dit 1961. Jag är född i Lund, där mamma och pappa träffades under studietid. Mamma är adjunkt i svenska och historia och pappa är nationalekonom och statsvetare, s k polmag.

Anyways, nu sågs vi där, Pihlan och Mrs P och jag. Vi gick till ett café som ligger mitt i centret, det var ju så in i bängen mycket folk överallt. Sen snackade vi i 2,5 timmar drygt. Det var fantastiskt roligt. Och konstigt nog kändes det som om vi verkligen hade träffats förr. Där ser man. ‘Det går faktiskt att lära känna människor väldigt väl över nätet och i skriftform. Faktum är att de var som jag hade tänkt mig.

Bägge med positiv livssyn, inga gnällspikar alls. Och inget kallprat över huvud taget. Vi tittade på Mrs P:s barn, fantastiskt söta och fina. Och på mina. Och så berättade vi om livet, om våra planer om vad vi varit med om. Och även om vi satt och pratade så länge, hann vi knappt med en bråkdel av våra liv. Men lite mer insikt, lite större kunskaper om varandras liv, vann vi nog allihop.

Underbara kvinnor, Pihlan och Mrs P. Levnadsglada och levnadsstarka. Positiva, glada, mycket personlighet. Vad mer kan man begära.

Jag har ju tidigare träffat Asta, Beata Morot, Ninnan (minns ni henne, det var ett tag sedan hon slutade blogga) och så Habibty. Alla har de satt spår och gett goda minnen. Ja så har jag faktiskt träffat ytterligare en av de gamla bloggarna (jag minns dock inte vad hennes blogg hette – men strunt detsamma). Roligt är det i alla fall att få levande ansikten och mimik, kroppsspråk till det skrivna ordet. Fint ser ni.

Här nedan kommer några bilder från träffen och så nån bild på mig och hunden Loppa. Tyvärr glömde min Make att ta bilder på oss tre tillsammans, men det går att se på Galleriaqvarells sida (Pihlan).

Pihlan

Mrs P

Två vackra kvinnor med stort patos, empatiska och härliga.

och så jag fast i en annan situation, på annandagen innan kusinbesök

och med kusins Loppa som är en fransk underbar bulldog

Puss puss på er alla och jag hoppas innerligt att ni har haft en fantastisk jul med mycken mat och dryck, paket och ljuvlig samvaro (framförallt)

Har ni gjort det? Personlighetstest, alltså. Jag har gjort det många gånger och oavsett vilket så blir resultatet detsamma. Vilket ju faktiskt på något vis bevisar att jag är den jag är.

Myers Briggs heter ett sådant test. Det bygger på Jungs teorier och erfarenheter. ” Utgångspunkt är att vårt beteende sytrs av hur vi uppfattar verklighet och hur vi fattar beslut utifrån denna verklighetsuppfattning.” Det finns fyra skalor, var och en med två motsatta svarsalternativ vilka utgör grundläggande förhållningssätt.

De fyra är:

Energi/uppmärksamhet: Extraversion (betecknas E)= uppmärksamheten främst riktad mot yttervärldens människor och ting. Motsatsen är Introversion (betecknas I)= uppmärksamheten är främst riktad mot den egna inre världens idéer och intryck.

Perception: Sinnesförnimmelse (S)= tar in information via de fem sinnena och ser det befintliga. Motsatsen är Intuition (N)= Tar in information via det sjätte sinnet och ser det möjliga.

Bedömning: Tanke (T)= fattar beslut grundade på logik och objektivitet. Motsatsen är Känsla (F)= fattar beslut grundade på en personlig värdeskala.

Livsstil: Bedömning (J)= föredrar att leva 0å ett planerat och organiserat sätt. Motsatsen är Perception (P)= föredrar att leva på ett flexibelt och spontant sätt.

Nåväl. Jag har gjort testet och hamnar på det som heter ENTP, d v s jag är extravert, intuitiv fattar beslut grundade på logik och objektivitet och föredrar att leva flexiblet och spontant.

Det är jättekul med såna här test. Jag har också testat Human Dynamics och lite andra. Men jag hamnar naturligtvis alltid på samma läge, oavsett. Som sagt.

Det säger att mina starka sidor är att jag ständigt håller utkik eftermöjligheter och tillfällen. Jag ser mönster och samband osm inte är tydliga för andra och är skicklig på att skapa begreppsmässiga möligheter och sedan pröva dem analytiskt. Jag har god förståelse för hur system fungerar och är företagsam och driftig. Jag ser helheter och förlorar mig sällan i detaljer.

Karaktärsdragen är att jag är entusiastisk innovatör, ser bara möjligheter antar spännande utmaningar. Svårigheter stimulerar mig och jag är snabb på att konstruera kreativa lösningar och jag handlar alltid direkt, förlitar mig på min improvisationsförmåga.  (Jag har aldrig papper när jag föreläser eftersom jag alltid utgår från publikens behov och förståelse, tex).

Jag är kreativ, fantasifull, teoretisk och nyfiken. Jag är också analytisk och logisk, rationell och objektiv.

Dessutom har jag klart ”maskulina” drag, jag är nämligen bestämd och ifrågasättande och inte minst ganska auktoritär.

Andras uppfattning om mig är att jag är självständig och öppenhjärtig, livlig och kreativ, men jag kan också irritera andra eftersom jag föreslår för många möjligheter, framför allt gäller det för dem som är min raka motsats, ISFJ. Jag kan stjäla hela föreställningen, vilket ganska många ogillar. Men med åren har jag lärt mig att hålla tillbaka mig själv. Ge andra plats, och jag är faktiskt en god lyssnare. Det kan också vara irriterande för andra att jag alltid förklarar allting teoretiskt. Och att jag ibland är för snabb och förväntar mig att andra ska hänga med. Utöver det är mitt ointresse för detaljer, verkligen inte alltid av godo.  

Det som irriterar mig (också i verkliga livet) är människor so mvägrar se möjligheter eller som inte förstår helhetssynen utan förlorar sig i detaljer. T ex en person med hög ställning på mitt jobb, kan aldrig diskutera helhetsfrågor, han förlorar sig alltid i detaljer och kommer därmed aldrig till sakfrågan.   Dessutom avskyr jag när människor inte kan skilja på viktigt och oviktigt. I diskussioner hinner mitt tålamod tryta långt innan man kommit till sak.

Så detaljer är inte min pryl helt enkelt.  Och någon förvaltartyp är jag rakt inte.

Inte heller kan jag riktigt klara konflikträdsla. Jag vet naturligtvis intellektuellt att vi är olika och har olika bakgrund och förmågor. Men jag kan fullständigt krisa ihop på människor som är rädda för lite ilska. Dessutom vet jag ju, av erfarenhet, att konflikter som inte löses blir en källa till större konflikter.

Jag kan också irriteras på människor som alltid försvarar sig och sitt med ”Det går inte”. Det hänger ihop med min optimistiska syn på att allt är möjligt, bara man vill. Ibland är det naturligtvis inte riktigt med sanningen överensstämmande. Men på det hela taget gillar jag ändå att möta människor som alls inte är lika mig själv. Det kan vara både upplyftande och inspirerande och alltid lär jag mig något. Likheter kan ibland vara av ondo, olikheter av godo helt enkelt.

Så, nu har ni en del av min personlighet. Allt är inte positivt. Men jag är positiv. Och dessutom är det väl så det är, jag har ödat allt för lång tid i ett yrke där de flesta, åtminstone på högre nivå, är min raka motsats. De förstår inte hur de kan nyttja mina resurser, medan jag måste anpassa mig helt och hållet till dem. Blöö..

Nu får det räcka med mina ego-inlägg.

Kram och god kväll, nu vankas det varm julskinka! Här firas det lilljulafton imorgon

Cis

Jag sitter här och tittar ut, i vanlig ordning, genom fönstret. Jag bor så högt upp att mitt siktfält är milsvitt. Jag har trädtopparna precis under ögonhöjd. Himlen möter mig. Det är faktiskt alldeles fantastiskt.

Och just det faktum att jag är i himmelshöjd gör att tankarna sträcker ut sig, mot livet och ibland mot oändligheten.

Jag funderar på mitt liv, på vad det har innehållit av äventyr, glädje, sorg och vemod. Tragedier, komik, värme, kärlek och understundom förtvivlan och till och med avsky. Men hur det än har varit och blivit, står jag upp.

Det mesta har jag mig själv att tacka, men mot bakgrunden av  min barndoms ljusa tid. Min mamma har varit enastående. Kärleksfull, mild, alltid resonabel och tillitsfull. Av henne har jag lärt mig oerhört mycket om just förtroende och tillit. Plus det faktum att hon alltid har stått som en fura, aldrig vikit undan. Sådan har jag själv blivit. Det är jag glad över.

Dessutom hade och har fortfarande min mor förmågan att glädjas åt det lilla. Det har jag ärvt och sedan överfört på mina barn. När jag träffade Maken, förvånades jag över hans oförmåga att glädjas åt små ting. Men han har lärt sig. Så det är aldrig för sent att lära sig. För just den förmågan är en oerhörd tillgång när livet är tungt, sorgfärgat.

I mitt liv har jag gjort saker som är dumdristiga, jag har utsatt mig för fara. Men jag har också gjort sådant jag är stolt över. Däremellan har livet understundom varit i stiltje. Men förmågan att glädjas, förmågan att SE andra människor har alltid funnits där. Även i de mest nedstämda stunderna.

Jag har vågat ge mig ut på äventyr, ensam. Jag har lyckats stå på fötterna när hela livet har gungat och har jag inte stått upp, så har jag som en sån där rundmagad leksaksgubbe, kommit upp igen.

Ibland har jag varit elak, ironisk och hämndlysten. Det tycker jag inte om. 

Jag har varit gift en gång, skild en gång och så gift igen. Mitt första äktenskap var passionerat både vad gäller kärlek och hat. Mitt andra äktenskap är passionerat, men hat finns här inte. Ibland misströstan, men inte hat. För det mesta kärleksfullt.

När jag fyllde 50 år höll mina barn tal. Min dotter hade skrivit det,men både hon och sonen höll talet. Där talade de om kärlek. Om hur jag alltid hade stått vid deras sida i vått och torrt. Om hur mycket kärlek jag gett dem och om hur mycket de älskar mig. Det var så rörande och fint och gissa om jag var stolt. Och gissa om jag grät .

Min man höll också ett långt tal - inte visste jag att han är en sådan retoriker, den sidan har han aldrig visat förut. Det var så vackert och roligt. Han avslöjade en del lustigheter. Som t ex att jag hade frågat honom, efter vår fjärde träff ”är vi tillsammans nu?”. Jag var 42 år….Hahaha.. Gud så löjlig jag kände mig när han berättade det för 65 personer. Men åhörarna log, så där vänligt och utan ironi.

Han avslutade talet med att säga att för honom hade hans liv med mig främst inneburit mycket kärlek, att jag infört kärleken i hans liv.

Men jag kan vara avskyvärt hemsk också. Riktigt elak. Det har jag med åren lärt mig att tygla. Jag har dock aldrig varit elak mot mina barn, däremot hård och auktoritär ibland. Kanske för att det har varit nödvändigt. 

När jag nu tänker på mitt liv, är jag i viss mån förvånad över att jag faktiskt har klarat mig så bra. Jag har haft mycket kamp genom åren, för överlevnad. Fattig var jag en lång period. Utsatt av min f d man för fler än ett trauman.  Utsatt mig själv för faror, som jag med knapp nöd undkommit. Levt med ångest har jag gjort sedan unga år. Varit utbränd, har upplevt stora trauman.

Men någonstans mitt i mig, finns en pelare av självkänsla som ger balans. Och en obotligt optimistisk syn på mina egna förmågor.

Och det, har räddat mig många gånger.

Cis

Jag minns min barndoms jular. Det var nog den allra bästa dagen på året.  Inte för paketen och dess innehåll i sig, utan för att det var en spänningens dag. En förväntansfull dag. Och en gemensamhetens dag.

Traditionen var bergfast, det såg likadant ut varje år. Och jag har gjort exakt likadant för mina barn. Och de vill ha det så och kommer förmodligen att föra det vidare till sina barn.

Dagen före julafton klädde vi granen. Vi barn. Pappa satte i julgransljusen. Den blev aldrig särskilt vacker, vi hängde jättemycket egenhändigt gjorda hjärtan och smällkarameller och änglar i den. Plus kulor i alla tänkbara färger och mönster. Men vad gjorde det. Grannarnas gran var alltid så perfekt, eftersom där fick inte barnen klä granen.

Och så gjorde pappa julskinkan. Den första skivan varm skinka på en knäckesmörgås var mums. Och mamma hon gjorde knäck.

På morgonen låg det ett paket på nattduksbordet vid sängen. Jag och mina storebror hade först svårt att somna kvällen före julafton, vi försökte hålla oss vakna så att vi skulle höra när mamma eller pappa kom  in och la julklappen på bordet. Vi lyckades nog aldrig med det. För kvällen före satt alltid våra föräldrar uppe och skrev rim och drack ett glas vin eller en whiskey. Vi kunde höra mummel från övervåningen, det lätta klirret av glas. Det var tryggt och lugnt och därför somnade vi naturligtvis. Eller i alla fall jag.

Klockan halv sex på morgonen skuttade jag in till brorsan (och så småningom brorsorna – min lillebror är fem år yngre än jag) och då var han alltid vaken. Morgonpaketet brukade innehålla någon form av sysselsättningspryl av typen målarbok, pussel, bok eller tidning. En jul fick jag en dagbok. Med lås på. Så att inte brorsan skulle kunna komma åt vad jag hade skrivit. Åh, vad jag älskade den. Skrev och skrev gjorde jag.

Mamma dukade med finaste tekopparna, och så fick vi godgod frukost. Ljusen tända i granen och adventsljusstaken var tänd. Vi satt länge och åt frukost. Pratade och njöt. Och så låg det en massa julklappar under granen som vi barn gick och klämde på. Och fuskläste rimmen.

Sedan klädde vi oss i finkläder, pappa i kostym och mamma i klänning.  Jag tyckte de var vackrast i världen. Både min mamma och min extramamma sydde klänningar åt mig, och jag valde alltid den finaste till julafton.

Sen åt vi lunch med alla grannarna och dansade kring julgranen. Gatans barn var hurmånga som helst, i alla åldrar. Det var rena Bullerbykänslan.

Klockan två var vi hemma igen. Kvart i tre kom farmor och farfar. Med en jättelik korg, vari alla julklappar låg. Dessa lades under granen och jag tyckte det var som ett berg av julklappar. Vi såg på Kalle Anka och drack julmust och åt lite lite julgodis. Min farfar gjorde alltid marsipanbollar med russin i och choklad runtom. De var godast. Plus mammas knäck.

När Kalle Anka var slut hade mamma - och i viss mån pappa – dukat upp all mat. Allt var likadant varenda jul. Juldukarna, julljusstakarna, maten, godiset. Ja, allt. Och det var nog det som var finessen, eller är. För jag gör ju exakt på samma sätt. Igenkänning är något många människor tycker om.

Sedan åt vi, i en till en och en halv timme, därefter var barnens tålamod slut. Farmor och farfar hjälpte mamma i köket. Pappa han satte sig vid pianot och spelade. Jag sjöng med honom.

Och sen var det julklappsutdelning. Pappa skötte det. Eftersom vi bara fick presenter på födelsedagar och jul, var vi som tända ljus. Spända och glada.

När alla julklappar var utdelade, satt mamma och pappa och farmor och farfar och pratade medan vi barn tog våra saker och gick till våra rum. Jag brukade lägga allt på sängen, för att kunna njuta av det så länge som möjligt.  Jag somnade vid midnatt. Ovaggat.

Juldagen, om det var snö, brukade sedan familjen åka långfärdsskidor. Eller promenera. Den dagen är en av de bästa på året. Hela familjen samlad, allt är lugnt och stilla. Och vi umgicks. Så är det än idag. Fint och varmt och kärleksfullt. Ja, jag tycker fortfarande att julafton och juldagen är underbara.

Nä, nu är det dags för mig att hoppa i kläderna. Kan ju inte sitta i morgonrocken hela dagen. Jo, om jag inte hade haft lite saker att göra, men det har jag.

Ha en god måndag. Kram

Cis