Kockhelvetet jublade över regnet och skuttade i väg över förortsgården. Inte för att han egentligen är så värst förtjust i regn alltså, utan för att han inte heller är så värst förtjust i att jobba.

Regn är lika med lite jobb för kockhelvetet eftersom folk håller sig hemma och äter ravioli istället för att gå på restaurang.

Jag själv befinner mig otrevligt nog i ett märkligt gisslandrama mellan sjuttonåringen och hans flickvän och mig.

Flickvännen flyttade helt sonika in till oss för ca 10 månader sedan och verkar vägra flytta här ifrån, trots tillsägelser i från mig.

Eller ja, det är sjuttonåringen som sagt i från, pådriven i från mig.

Anledningen är att hon, trots sina 20 år, inte har berättat för sina föräldrar att hon inte går i gymnasiet, och därför inte kan vara hemma, då det ganska snart skulle stå klart för föräldrarna att hon inte gör det.

Därför flyttade hon in här.

Sjuttonåringen vill naturligtvis sin flickvän väl och hamnar som gisslan mellan mig och henne.

Och jag,  jag vill henne också väl, men jag hävdar att man som vuxen faktiskt måste ta itu med otrevliga saker också. Som att upplysa sina föräldrar om vad man i själva verket håller på med.

Naturligtvis blir det jag som är ond och elak. Fattas bara annat! Men folk kan ju inte bara flytta in hur som helst och sedan stanna. Det blir lite för mycket Hollywood rysare över det.

”Men det är inte ditt problem” säger sjuttonåringen.

Jo, det är exakt vad det blir. Nu är det mitt problem och jag vill inte ha det så. Den huvudvärken är inte min börda att bära. Jag har inte tuggat mig till den.

Och det är inte så att hon inte får hälsa på. Och vara här. Ihop med sjuttonåringen! Inte ihop med mig eller själv.

Men nej, inte bo här.

Jag tycker för fan inte att jag förtjänar att befinna mig i den här situationen.