Så satt vi då hos slutaröka-tanten, som bestämt sig för att bli vår coach, jag och sjuttonåringen.

Slutaröka-tanten är också distriktsköterska och heter Karin, som alla andra som jobbar inom vården.

Undrar om det finns nån statistik på hur många vårdarbetare som faktiskt heter Karin? Statistiskt sett så måste det namnet vara överrepresenterat.

Jag undrar varför?

Karin placerade sig hur som helst i en kontorsstol framför oss, la armarna påstolens armstöd, korsade benen bakom stolsbenet och lutade sig fram för att allvarligt se oss i ögonen.

Först blev jag nästan lite imponerad, själv hade jag nämligen trillat framlänges av stolen om jag hade försökt mig på en sån manöver.

Så säger Karin ”Välkomna hit” och återigen ”Grattis till ett bra beslut”.

”Varsegod” svarade jag, fortfarande funderandes på hur Karin kunde trotsa tyngdlagen med sitt sittande.

Karin tittade förvånat på mig, men fortsatte med att rabbla upp fördelarna med nikotinpreparat och hur farligt det är att röka.

”Jag vet att det är farligt”, säger jag..”det är liksom därför jag tänker sluta nu, skriv bara ut tabletter till mig”

Karin undviker att svara mig och vänder sig till sjuttonåringen:

”Och du, vad oroar du dig för med rökningen?”

”Jag är bara 17 år och oroar mig inte för nåt”, säger sjuttonåringen allvarligt och jag fnissar till.

Karin blänger till mot mig och verkar inte riktigt förstå hur rolig sjuttonåringens uttalande är.

”Jag vill att ni prövar nikotinpreparat” säger Karin

”Fast jag vill bara ha Zyban”, säger jag vänligt eftersom Karin, trots tidigare telefonsamtal inte verkar förstå mig.

Då tittar Karin på sjuttonåringen och säger:

”Men du då, vill inte du prova nikotinplåster?”

”Nej”, säger sjuttonåringen tålmodigt.

Slutligen går Karin med på att tala med en doktor och se vad han har att säga om att sjuttonåringen (surprise!), som inte har fyllt 18, kan få Zyban utskrivet och lovar att återkomma till mig per telefon och ge besked, huruvida vi får sluta röka som vi vill.

”Det är nämligen inte bra att ”leka” med hjärnan med mediciner innan man är vuxen”, säger hon varnande.

”Nä, säger jag, men att ge småbarn centralstimulerande anses ju vara okej”

Karin svarar inte, men idogt som en Terrier med ett ben säger hon.

”Och jag har ju slutaröka-grupper här, det kan vara bra för er att vara med i det”

Och det är där…..

Det är där jag i en inre syn, reser mig upp och skallar henne!

Att det ska vara så jävla svårt att få lov att sluta röka!