Då så gott folk, då var det dags för mig att säga tack och hej för den här tiden. Nu går min Amelia-blogg i graven. Familj, vänner, kollegor, och alla ni andra, om ni är nyfikna på vad jag har för mig här på andra sidan jorden, hur det kommer att gå med uppehållstillstånd, karriär, kulturkrockar, kärlek, hemlängtan – håll utkik på min hemsida. Jag kommer förmodligen börja blogga där eller någon annanstans istället.

Tills vidare, ha det bäst och god jul i förskott!

/Emeli

Nu tar jag min polle och rider off into the sunset. Eller nåt.

På tal om Ett päron till farsa firar jul, vi har hittat deras hus i verkligheten! USA är världskänt för att överpynta sina hus vid juletid, men det här slår nog allt:

På videoklippet nedan ser ni hela anläggningen, med musik!

Matkoma, vapen, bondgård, amerikansk fotboll, och jävligt mycket släktingar – det summerar min Thanksgivning-helg i Nebraska ganska väl. I onsdags drog vi iväg, jag, Scott och hans fyra syskon, i en minibuss. Över åtta timmar i bil längs en spikrak väg genom ett pannkaksplatt landskap. Vi höll oss vid liv genom att spela Words with Friends (alfapet) på våra iPhones. Nu är jag tyvärr besatt och måste förmodligen läggas in på rehab.

Klockan två på natten var vi framme i Wymore, där svärfar Roger växte upp. En liten by på vischan med 1500 invånare, de flesta ättlingar från Wales. Efter att ha avverkat några timmars sömn på hotell inleddes projekt ”Träffa släkten” på torsdagen, det vill säga på Thanksgiving. Som ni säkert vet firas Thanksgiving till minne av en indianstam som räddade livet på ett svältande gäng pilgrimer från England genom att ge dem mat, och som tack ställde pilgrimerna senare till med en festmåltid i gengäld. Tveksamt dock om indianerna firar Thanksgiving idag, de har väl inte överdrivet mycket att vara tacksamma för nu så här i efterhand.

Anyway, vi åkte ut till gården där Scotts pappa växte upp och träffade större delen av släkten Humphreys. Efter att ha skjutit på lite lerduvor och burkar med familjens pistol och 15 gevär, samt bränt runt på åkern med moppen, som sig bör, var det dags för kalkonmiddag. Obligatorisk bordsbön, och sedan allmänt frosseri på kalkon, julskinka (?), potatismos, sötpotatisgratäng toppad med marshmallows (!), haricoverts, fyllning, tranbärsgelé, någon slags sås, samt jello, fruktcocktail, och fyra sorters pajer till efterrätt. Det blev inledningen på helgens magkatarr.

Fredagen spenderades framför tv:n tittandes på amerikansk fotboll. De två största samtalsämnena i Nebraska är vädret och fotboll, och att missa en match är lika med dödsstraff. Därefter drog vi vidare till huvudstaden Lincoln för att träffa the Lohrbergs, det vill säga svärmor Susans familj (bägge Scotts föräldrar kommer ifrån Nebraska). Susan har ett tiotal syskon som alla har en rejäl hög med barn, så det var många att hälsa på. På lördagen åkte vi till grannstaden Omaha och träffade lite fler Lohrbergs innan vi slutligen drog tillbaka till Denver. Jag är fortfarande helt slut.

På väg

Downtown Wymore

The Humphreys farm

Höstliga majsfält

Scott och Dan

Lerduveskytte med en ynka träff

Måltavlan. Detta är alltså var som händer om man skjuter på någon. Mysigt.

Turkey dinner. Nej, det skars inte upp någon gyllene kalkon på bordet, fågeln var redan färdigstyckad till min stora besvikelse.

Pekannöts-, körsbärs-, pumpa-, och blåbärspaj

Scott och jag med farmor Arlene

Game night hos Lohrbergs

Humphreys-pöjkarna, en långhårig kusin, och jag

Eller hur man nu säger…

Nu drar jag iväg till Nebraska för att fira Thanksgiving och moffa kalkon med Scotts släkt. Vi har hyrt minibuss hela stora familjen som ska ta oss den väldigt långa, raka och platta vägen dit. Jag har varnats för att allt som finns därute är majsfält och footballfanatiker. Låter kul. Återkommer med mer om det när jag kommit hem igen.

Här är en trevlig liten kalkonscen ur en av mina favoritfilmer: ”Ett päron till farsa firar jul”. Visserligen jul och inte Thanksgiving, men jag förväntar mig nothing less!

SWEA anordnade julmarknad i helgen som Scott och jag passade på att besöka. Eller ja, det var väl mest jag som ville dit, Scott fick följa med helt enkelt. Det blev en nostalgitripp med pepparkakor, glögg, Ris à la Malta, och annat smått och gott, samt en basar där det såldes allt ifrån hembakade limpor, julgransdekorationer, handgjorda smörknivar, svenska böcker, och kort på knugen och Silvia.

Och så fiskdamm och Luciatåg så klart. En hel drös med svenskamerikanska ungar som något motvilligt hade gått med på att klä ut sig till små tärnor, tomtar, pepparkaksgubbar och stjärngossar efter en ansenlig mängd trugande och mutande från den nostalgiska, svenska föräldern. Jag var särskilt imponerad över stjärngossarna, ingen ville vara stjärngosse hemma när jag var liten. Nu är vi visserligen i USA och här kanske det är coolt att vara star boy. Samtidigt så kan det ju lätt misstas för en helt annan typ av outfit… Men med tanke på att det var barn och inte vuxna karlar som sprang omkring med vita strutar på huvudet så var det väl knappast någon fara på taket.

Bortsett från att ungarna inte kunde de svenska julvisorna och därmed inte sjöng (det gjorde SWEAS:s kör) så kändes hela tillställningen väldigt svensk. Som en julskolavslutning från svunna tider. Myspys! Det tackar vi för!

Och här är det lilla luciatåget, live:

Nu har den kommit. Kallelsen. Till gröna kortet-intervjun. Där myndigheterna ska fråga ut oss om vilken deo vi använder, vilken sida av sängen vi sover på, om vi har gardiner i lägenheten, eller några dolda födelsemärken eller tatueringar som bara ens partner bör känna till. Nä, skämt åsido, det blir nog snarare frågor om ekonomi och boende, mer officiella saker som visar på att vi lever tillsammans som man och fru, vilket knappast kommer bli svårt att bevisa. Spelar ingen roll dock, jag är nervös ändå. Det är rätt obehagligt att veta att ens framtid ligger i någon annans händer, och att denna någon ska sitta där och ifrågasätta ens kärlek till en människa som man kämpas som jävel för att få vara med, trots långdistans, krångliga myndigheter, flytt från familj, hem, jobb, fan och hans moster. Den 21 december smäller det. Håll tummarna!

Ni som redan gått igenom detta, berätta gärna hur det gick till!

På tal om Denver, stan är tydligen inte bara full av packade manliga män, utan även av våldsamma rånare. I alla fall enligt den här senaste rapporten om överfall downtown:

“As reported in several recent news outlets, there have been 16 assaults and robberies over three months starting August 1, by a group of people in their teens and early twenties. The latest attack happened Saturday, Nov. 5, at the RTD turnaround station just north of Colfax Ave. and Broadway. Police ask anyone who took pictures or videos of any of the assaults to please come forward. It could help them identify the suspects and prevent anyone else from becoming a victim.

POLICE ADVICE

Be aware of your surroundings

Walk only on busy, well-lit streets

Avoid shortcuts through parking lots, alleys or parks

If followed, cross the street or begin walking in a different direction

Walk in groups whenever possible”

Ett av överfallen skedde precis på vår gata, som ni kan se nedan, och på flera av gatorna mellan vår lägenhet och Scotts jobb. Ah, mysigt. Uppvuxen i lilla Kinna har jag aldrig riktigt lärt mig det där med att undvika kvällspromenader, parker och mörka gångvägar. Kanske dags att börja med det nu.

Jag bor tydligen i USA:s manligaste, fullaste, affärsmässigaste, och gladaste stad vars medborgare praktiserar säkrast sex i landet. I alla fall enligt den här artikeln om Denver. Wehey! Känns bra att veta att man kan gå ut och supa sig redlös och lätt ragga upp en gladlynt affärsman med mycket hår på bröstet och plånkan full av kådisar.

Kolla in det här! Löftet om gratis öl fångade in hela 19 efterlysta snubbar i England! Underbart tragikomiskt.

PS. Angående den där herren som gick hädan på kasinot i helgen så har vi fortfarande inte hört någonting mer. Denver Post tyckte att det lät som en intressant story när Scott ringde, men än så länge verkar de inte ha tagit tag i den.

Var och julhandlade häromdagen. Jag lyckades inte hitta några presenter, men däremot hamstrade jag på mig cirka tio paket tunnbröd från IKEA. Och så hälsade jag på jultomten som placerat sig mitt i köpcentret, precis som på film. Lite tidigt kan man tycka, mindre kul att behöva lyssna på önskelistor en och en halv månad innan jul liksom.

Här sitter man alltså, mitt i november, vanligtvis min absoluta hatmånad. Om jag fick bestämma skulle den strykas ur almanackan. Men sedan jag flyttade till Colorado har jag för första gången någonsin börjat tycka att denna annars ruskiga tid på året är helt okej. Solen skiner, himlen är klarblå och det är knappt att jag behöver ha jacka på mig. Det ni!

Dock kan jag inte annat än att längta efter lite karibiskt sol och badande när jag ser mitt blåbleka nylle hålögt stirra tillbaka på mig i spegeln. Jag kan tänka mig att ni känner likadant där hemma, så här kommer lite reseinspiration från karibiska Belize författat av mig, för er som funtar på att fly det kalla mörkret. Enjoy!

Morrn morrn från en nyvaken och blek Emeli

Då så, då har jag klarat av min första audition här i USA. Min nya agentur, Maximum Talent, ringde två minuter efter det att jag mejlat dem om att mitt arbetstillstånd kommit och frågade om jag hade lust att gå på casting. But of course! Dock hade jag inte räknat med att det skulle vara ett så… vad ska man säga… utmanande jobb.

Castingen var för en trailer till en ny dokumentärserie, Scorned: Love Kills, som kommer att sändas på kanalen Investigation Discovery. Så här löd min rollbeskrivning:

Seductress ”Other” Woman

Late 20′s / Early 30′s

Attractive, fit, comfortable in lingerie

MUST be able to act a range of emotions- from the sensuous seductress to neurotic trainwreck when she realizes he’s not leaving his wife

Should come dressed as if she were out to pick up men from a bar

Jaha…  Jag skulle alltså spela äktenskapsförbryterskan som förälskar sig i en gift man och sedan blir galen och tar kål på honom och hans familj när han gör slut. Åååkej. Inspiration: Handen som gungar vaggan eller Farlig förbindelse.

Tydligen gjorde jag en hyfsad tolkning av en helgalen stalker – castingteamet trodde jag hade stor chans att få rollen. Detta trots att jag var tvungen att röka och låtsas vara passionerat förälskad i en snubbe som var så nervös att han svettades ner hela mig. Ysch. Om jag nu får jobbet, vilket inte alls är säkert, så hoppas jag att jag får en något mer angenäm motskådespelare, typ Brad Pitt. Som sagt, man kan ju alltid hoppas.

Fick precis ett sjukt telefonsamtal från Scott som just nu är uppe och gamblar i Black Hawk (Colorados svar på Las Vegas). Mitt i ett parti poker viker sig en gubbe dubbel, dråsar i golvet och slutar andas. Hjärtstillestånd. Ambulansen är där på ett par minuter. Och vad gör folk? Jo, medan ambulanspersonalen desperat försöker återuppliva mannen sitter de lugnt kvar och spelar. Vissa kastar nyfikna blickar på återupplivningsförsöket medan övriga inte ens verkar bry sig.

Scott blir heltosig och ryter åt ansvarig kasinopersonal att pokerrummet måste utrymmas, för allas skull. Men icke, det är tydligen emot spellagen – i poker fortsätter man att spela, no matter what. Bra att veta, om det börjar brinna gäller det alltså att ha flamsäker utrustning med i handväskan, så att man kan se till att höja insatsen även när det börjar ta fyr i baken. Vem bryr sig om tio pers skulle krokna mitt i ett spel, the show must go on people!

Det hela slutar med att gubben dör och Scott blir körd på porten, i princip. Men även om kasinot har sina regler så hur fan kan man bara sitta där som spelare och gambla vidare när någon ligger och dör ett par meter bort med en gråtande anhörig vid sin sida? Scott är på telefon med Denver Post just nu, jag kan tänka mig att de kommer att vilja sätta tänderna i det här. Det hoppas jag i alla fall. Återkommer med ytterligare info så fort jag vet mer.

Black Hawk

Prisad vare Gud, IKEA har börjat sälja tunnbröd!

Världens bästa dag, min lilla familj har beslutat att komma till Colorado över julen! Pappas begränsade erfarenhet av USA består av en misslyckad resa till Miami och för lillsyrran är det premiär, så jag ser verkligen fram emot att visa dem runt. Storasyster Lina och lillebror David blir hemma i Stockholm med sina familjer i år, men jag får i alla fall hit 50 procent av gänget. Tack och lov för det, för vad vore jul utan la familia. Längtar!

Lillasyster Lisa, pappa och jag på picknick i somras

Nu när jag äntligen fått mitt arbetsvisum är det bara kasta ut linan och se om man får napp någonstans. Jag har visserligen kastat ut linor till höger och vänster ända sedan jag kom hit, men nu behöver jag inte dra mig för att veva in fångsten om det börjar rycka någonstans. För tillfället känns det som att jag har tusen grejer på gång samtidigt, vilket visserligen ökar chanserna att få napp, men samtidigt gör det lite svårt att hålla fokus. Utöver att hålla igång bloggen och frilansandet mot svensk media försöker jag få in en fot i den amerikanska tv-, film- och tidningsbranschen, samtidigt som jag filar på min bokidé och en uppfinning som Scott och jag kom på i Thailand. Ja, ni hör, det är ganska många tåtar att hålla i med andra ord.

Dock är det mitt bästa alternativ i dagsläget. Att helt enkelt knacka på så många dörrar som möjligt med förhoppningen att någon av dem öppnas och leder mig vidare. Många av mina projekt hänger dessutom ihop på ett eller annat sätt, men förr eller senare måste jag ändå välja inriktning. I dagsläget är det dock bäst att ”test the waters”, som man säger här.

Hittills har jag, som nämnt, skapat kontakter på Colorado Film School, samt skaffat mig en skådis- och modellagentur här i Denver som jag nu kan börja jobba med. Häromdagen var jag på en mingelkväll för Colorados media- och filmelit, i anslutning till en filmfestival här, och raggade en hög med visitkort. Får se om de leder till något. Jag har fortfarande inte riktigt koll på mediemarknaden här, så för tillfället känner jag mig rätt förvirrad över vem och vilka som gör vad och hur. Men det löser sig.

För övrigt har jag varit i kontakt med en acting school i L.A som tydligen ska vara bra, TVI Actors Studio. De har mängder av fiffiga kurser, och jag funtar på att åka över en månad eller två i början av nästa år för att ta lite lektioner och samtidigt känna på L.A. Om ni har några tips på andra bra skolor så säg gärna till!

Scott och jag på besök i L.A förra sommaren

Äntligen, mitt arbetstillstånd har kommit. Woho! Det sista hindret från att leva ett fullvärdigt liv i USA är nu överkommet. Visserligen har jag inte fått mitt green card än, men rent praktiskt så kan jag nu äntligen leva ett relativt normalt liv här. Nu ska jag bara hitta ett jobb…

Fick precis ett efterlängtat paket från Sverige. Blev lite blöt i ögat. Pappa hade skickat över lite behövliga grejer, som min gigantiska kokbok, Tiskriftsboken för jobbet, smörknivar (för det finns typ inte här), och nässpray. Nässprayen i USA är som att trycka upp en brandslang rätt upp i snoken, och det går ju bara inte an. För mina små näsborrar duger bara lätta duschar. Och så fick jag en stor påse godiskritor som jag ska försöka att inte äta upp på en gång. Happy day!

När man får erbjudande om att lära sig att skjuta via Living Social (samma som Groupon och Google Offers), då vet man att man bor i USA.