ATT FÅ TVILLINGAR – DEL 2

22 november, 2016 50 kommentarer
- KIDS / - LOVE

Första delen om hur det var att vänta tvillingar finns HÄR

Den första tiden med tvillingarna…Alltså jag säger aldrig tvillingarna, det är ju Enzo och Romeo. Grabbarna eller pojkarna säger jag : ) Så den första tiden med pojkarna var som den här bebisbubblan jag också upplevde med Jolie. Overklig och magisk. Ni vet när man vaknade på morgonen och liksom kom på att ”Jag har tre barn!” Det var liksom som en aha-upplevelse lite då och då : ) Samtidigt var man i ett töcken. Mata, byta blöja, mata, byta blöja osv om och om igen. Dubbelt upp. Vi hade bestämt att R skulle vara hemma i 2-3 månader tills vi kommit in i rutiner som fungerade för oss alla och för att jag skulle känna att jag klarar dagarna själv. Jag ammade inte nu heller vilket gjorde att vi också kunde hjälpas åt med matningen på nätterna. Vi försökte ta ett pass vardera, men första tiden var det så svårt att mata båda samtidigt, speciellt på natten så jag tror vi tog en varsin bebis och nästa natt böt vi. Ja det är ärligt talat lite suddigt den första tiden. Det var tungt och ibland för mycket. Men jag tänkte hela tiden att om några veckor kommer de att äta mindre om natten och sova mer. Jolie sov ju hela nätter från 2 månaders ålder. Men pojkarna var extremt hungriga och matglada, de åt massor, och växte därefter : ) Efter 6 veckor så sov de lite bättre och vaknade 1-2 ggr på natten och då började R bli sugen på att jobba igen. Han skulle ändå hjälpa till med matningen om nätterna eftersom jag också skulle orka med pojkarna + Jolie om dagarna samt sköta mitt företag. Jag var ok med att han började jobba. Men kommande månader slet enormt på mig och jag hade sådan press på mig. Från mig själv antar jag. Jag skulle klara av att ta hand om mina barn, finnas där för Jolie och ge henne egentid. Jag skulle jobba, sköta hemmet, sov alldeles för lite. Och när R började jobba, så var huvudansvaret på mig. Jag ville få en liten lucka där jag kunde andas, kände jag ibland. Men under våren så var R ganska egoistisk (förmodligen kände han själv att det var svårt att få ihop allt) och allt låg på mig. Jag har svårt att be om hjälp, speciellt då men hade fint stöd av min mormor som kom ibland och hjälpte till. Hon och pojkarna har verkligen ett speciellt band ♥ Min mamma, som jag inte har den bästa kontakten med idag pga. olika anledningar ställde också upp riktigt fint för pojkarna liksom mina syskon. Tack gode gud för det! Pojkarnas första år var både jobbigt och fantastisk! Jag saknar tiden ibland. Myset, promenaderna, matstunderna… Dessa små figurer som man var så nyfiken på : ) Strax innan de fylle 1.5 år började de på förskolan. Och när de var inskolade började min krasch… Nu kommer jag vara väldigt privat. Jag vet att ni som läst bloggen i alla år märkte av mitt mående denna tid. Denna krash var förgrunden till min utmattningsdepression som kom ett par år efter. Här hann jag nu fokusera mer på jobb om dagarna i några timmar när barnen var i förskolan. Fastän jag hade jobb upp över öronen så tyckte jag ändå att barnen skulle ha korta dagar på föris så vände ut och in på mig för att lämna sent och hämta tidigt. För vems skull? Ja mitt samvete kanske. Jag var så slut efter det här första året och kunde för första gången på länge andas kändes det som. Hinna tänka klart en tanke… Här kom också min besvikelse över hur R varit pojkarnas första tid. Han fanns inte där till 100%, inte ens när jag bad om en liten lucka att bara få åka iväg ett par timmar för mig själv. Han sa att kände att han inte kunde ta hand om alla tre själv. Så sommaren 2012 var en riktigt tung sommar där vi höll på att separera. Så långt kom vi men kunde aldrig ta beslutet. Vi ville ju egentligen vara tillsammans. Och R förstod också hur hans beteende hade slitit på mig och oss och gjorde här en helomvändning. För att han ville och insåg vad som hade hänt. Men det tog tid att bygga upp OSS igen och trots våra snart 18 år tillsammans, är vår relation ingenting jag tar för givet. Vi måste kämpa och välja varann om och om igen. Och det gör vi bättre än någonsin. Kanske pga. denna turbulenta tid. Blir alldeles gråtfärdig nu. Det väcker upp så mycket känslor att skriva om detta. Jag förstår inte riktigt hur vi fick ihop livet här. Tre småbarn och vi som var i den djupaste krisen. Men det var viktigt att barnen kom först och vi levde på som vanligt, och pratade, eller grät, om kvällarna. Under denna tid var pojkarna också i sitt esse haha. Vildare är vildast. Var van med Jolie som var lugnet själv i den åldern och fick då två vilda söner som man liksom fick vakta HELA tiden. Innan de fyllde 2 år den hösten så var vi sällan iväg på café osv. då det inte var lönt. Men efter att pojkarna fyllde två år så började vi komma iväg allt mer och då kom ju även talet allt mer. Pojkarna var betydligt mer snabba fysiskt, än vad Jolie var i den åldern. Men medan Jolie talade tidigt så var pojkarna lite senare med det. Vanligt för tvillingar har jag läst så det var inget jag oroade mig för men jag saknade att kommunicera ordentligt. Men så kom det allt mer och dagarna var fortfarande lika fullspäckade och man däckade i soffan om kvällarna. Jag har på något konstigt vis också ”hunnit” haft kraftiga problem med min mage denna period. Hade så ont i navelbråcket och kunde knappt röra mig vissa dagar. Förstår inte hur vi fick ihop livet när jag ser tillbaka på vissa perioder. Men det gjorde vi ju, och det var så många härliga stunder med min trio av mirakel. Så mycket lek, bus & kärlek. Jag drog med mig alla barn i tvillingvagnen på PWs, sommar som vinter. Mina små hjärtan… Även om det kanske nu låter extremt jobbigt, så var det också magiskt. Så mycket kärlek att man fick nypa sig i armen ibland. Det är ingenting jag skulle vilja ha ogjort.

När pojkarna fyllde 3 år vågade vi till och med boka en resa till Thailand. Innan de fyllde 3 år tänkte jag att aldrig i livet att jag kommer klara av att resa utomlands med tre barn. Dock var vi till Rhodos när pojkarna var 7 månader och Jolie skulle fylla 4 år… En fin upplevelse men ett virrvarr av att få ihop livet. Men Thailandsresan är bland det bästa vi gjort! Att resa tillsammans tycker jag sammansvetsar familjen om möjligt ännu mer ♥

1656318_10153778384485711_603719935_n

1010650_10153752932875711_192794926_n

1560669_10153763405020711_752621606_n

1530307_10153752932930711_1871227183_nJag älskar att vara mamma till tre. Min dröm! Jag kunde känna mig otillräcklig som mamma emellanåt när barnen var mindre, man vill ju SE och HÖRA alla och helst samtidigt. Och mina mammiga barn är väldigt mycket ”Mamma, mamma!” hundratvåtusenåtta gånger om dagen, minst : ) Så fastän man blir rynkig och säkert gråhårig i förtid så är det värt det alla gånger. Och jag tycker också att jag lär mig balansen och att vara rättvis. Man lär sig, gör fel och gör om gör rätt hela tiden som mamma. Vi gör mycket tillsammans, ja det mesta faktiskt då vi vill vara tillsammans allihopa. Sen är det skönt med nån timme med bara ett av barnen så man kan pratat på sitt speciella vis också såklart.

Har ni frågor så ställ dem gärna här. Fastän det blev ett långt inlägg så är det så mycket jag inte får med här som har med bebisar, barn, familjeliv mm att göra så fråga gärna om ni undrar över något så försöker jag svara. Kram/E

50 kommentarer

Tycker det är intressant att läsa för när jag va på ultraljud med den minsta så sa jag till barnmorskan – säger du att det är 2 så börjar jag gråta! Det skulle jag aldrig fixa. Min mamma har jag inte heller bästa kontakten så jag hade nog känt mig väldigt ensam. Svärföräldrarna och pappa bor en bit iväg.
Skönt att ni kom ur krisen och höll ihop❤
kramar
http://www.lotte4.blogspot.se

Oj vad du gått igenom mycket! Tack för att du är öppen och ärlig. Jag och min man har själv krisat i perioder, trots att vi i grunden har en stark kärlek så har barn, stress, jobb osv tärt och allt är definitivt inte rosenrött. Allt ska vara så himla perfekt och (nästan) ingen pratar om de kämpiga perioderna… kram!

Vilket fint inlägg, Engla. <3 Jag har själv inga barn eller längre förhållanden bakom mig, men statistiskt ÄR det vanligt att man glider ifrån varandra just under småbarnstiden, och med flera småbarn, ja hjälp, inget ovanligt att kärleksrelationen blir lidande! Många kvinnor kan nog också känna igen sig i det du beskriver, att man ska vara "perfekta mamman", medan många män nog är lite mer snälla och raka mot sig själv, som R, som direkt säger att de inte klarar av att ta barnen själv o.s.v. Så fint att ni hittade tillbaks till varandra, och så fint att barn växer och blir lite mer självständiga till slut haha! ;)
Kram på dig!

Känner igen mig så mkt!! Ingenting är för givet, man får kämpa. Småbarnsåren är tuffa…min man har inte samma simultanförmåga samtidigt som jag ville ha koll på allt! det var lite.. Här, han skriker, han vill nog amma… idag får ingen ens komma nära mina tuttar för det ger mig ångest…Hatade verkligen att amma tillsist…Hade den minsta med överallt var inte ensam en sekund första året samt att han bara sov under köksfläkten … Mina krafter började ta slut… Hur fasen skulle jag orka börja jobba. Jobba 10-12 timmars pass.. Hämta,lämna ha ångest att barnen var på förskola, fritids för långa dagar samt vägrade be om hjälp… släppte nog inte in pappan utan körde på så mycket själv. (Självklart hämtade och lämnade han oxå men jag kunde inte slappna av för det), ringde och frågade om han gett barnen mat än osv… tillsist sa det stopp ordentligt för mig som du kanske vet…
Ibland kanske man själv måste vara egoistisk, men sån är inte jag. Har inte samvete att va det.

Kram till dig för att du delar med dig.

Hej,
Vilket underbart inlägg! Stor eloge för att du är så öppen med hur din och R:s relation påverkades av att gå från 1 till 3 barn vid ett tillfälle. Förstår att det måste varit väldigt omtumlande. Mina småsyskon är tvillingar och 14år yngre än mig och jösses vilket hästjobb min mamma gjorde med dem. Heja henne! Och heja dig!

Kom i håg att vara snäll mot dig själv! Kram

Hej Engla! Har aldrig kommenterat förut, men alltså JÄKLAR vad stark du är – vilken powerkvinna! Har inte haft samma upplevelser som du så jag kan omöjligt veta, men kan föreställa mig att det har varit sjukt tufft. Och att sen skriva om det här, berätta om både upp- och nersidor i livet, det är riktigt starkt och modigt.

Du är dödscool och inspirerar mig dagligen, hoppas du får en kanonfin tisdag!

Kram!
S

Fint, ärligt och målande beskrivet! Jag och min levde isär under ett år men hittade tack och lov tillbaka till varandra. Livet är en berg- och dalbana, på gott och ont… Tack för att du delar med dig! Kram!

Vad fint att du vågar vara så ärlig. Har följt dig till och från i flera år och ser verkligen upp till dig, Engla. Du verkar ha ett hjärta av guld.

Kram

Vad fint att du berättar så öppet om hur det var för er. Jag och min make hade vårt tuffaste år någonsin förra året. Det var väldigt nära en separation men det gick inte så långt. Som tur är kan jag säga nu så här i efterhand med distans till det hela. Vi har det nu bättre än någonsin. Kram

Så otroligt fina inlägg! Känner igen mig så mycket! Har också tvillingar :) mina första barn, de är snart 4 och lillasyster 7 månader. Hej bara vilken skillnad det är att ha en baby efter en haft två ()
Min man och jag var hemma tillsammans de första 6 månaderna med grabbarna och det är den bästa investeringen och fundamentet i vår relation (om det finns någon blivande tvillingförälder därute: tips tips). Jag höll ändå på att gå in i väggen när jag började jobba, så var tvungen att säga upp mig och bara vila en hel sommar. Klarade ingen som helst stres liksom. Var som hudlös.

Stor kram till dig och er fina starka familj ❤️

Håller med alla tidigare kommentarer – otroligt fint inlägg. Inspirerande för alla par och familjer som kämpar. Tack för att du delar med dig och all lycka till er!

❤️ Fint och känslomässigt och det är nog många med mig som känner igen. Det är precis sånt här som ska göra oss kvinnor ännu starkare och stötta varandra (inte klandra eller vara avundsjuka). stor kram!

Jag och min man har en sån period. Upplever oxå honom som mer egoistisk och jag håller nog på att gå samma öde till möts som dig. Detsamma gäller tyvärr hans mamma som aldrig erbjuder sig trots att hon bor nära och inte jobbar just nu när hon vet att min mamma bor långt bort. Hon är frisk och pigg. Hon vet dessutom att jag har det väldigt jobbigt. Jag förväntar mig ingen hjälp egentligen men det är ändå hennes barnbarn man tkr ju att hon borde vara mån om hen, om hon nu bryr sig så mkt som säger, när hon har möjligheten. Vet inte om jag bidrog med nåt vettigt här. Behövde väl dela med mig.

Du har verkligen gjort ett bra jobb! Överlever man första åren med tvillingar överlever man allt. Men oj så mycket lättare det är med tvillingar då de blivit några år, de har alltid sin bästa kompis redo att leka med. /Tvillingmamma

Du är underbar fina Engla,och du skriver så fint. Är så glad för din och din fina familjs skull,ni är så fina och det syns att ni älskar varandra så mycket. Kram, Mia

Vilket fint inlägg! Tack för att du delar med dig! Så viktigt att dela även de svåra sakerna i livet ❤️ Jag har själv tre barn så jag kan mycket väl förstå hur du slet. Du verkar vara en mycket fin mamma.

Så fint skrivet! Tack för att du delar med dig! Det är ju så viktigt att tala öppet även om det som är svårt i livet. Jag har själv tre barn så jag kan mycket väl sätta mig in i ditt slit. Du verkar vara en fin mamma ❤️

Tack för att du delar med dig, så glad för er att ni hittat tillbaka och fått rutin på livet! Hoppfullt! Hoppas ni får en härlig och avkopplande jul och vinter! Kram

Så fint och ärligt skrivet! Och kärleken till barnen och mellan er som par lyser igenom ditt inlägg. Inte ofta man läser såna här berättelser, man vill kanske inte lämna ut sin partner men jag tycker det bara visar på ett starkt förhållande att kunna berätta om svårigheter som övervunnits. Är själv tveksam till att skaffa ett andra barn just för att min partner inte tog lika mycket ansvar som mig med första. Det är inte så lätt, man älskar varandra men jag vill inte heller bränna ut mig och för mig blir just känslan av att det är orättvist en extra tung börda, som inte vägs upp trots allt underbart med att få och ta hand om ett barn.

Väldigt rörande och hade similär upplevelse efter min dotter föddes..
Undrar hur du gjorde för att känna dig bra med ditt kropp igen efter tvillingarna? Det är svårt för mig för att mitt kropp har förändrat mycket och jag hat inte mycket tid för att fixa håret och så vidare. Kram

Tack för ditt ärliga inlägg! Genom din ärlighet och öppenhet hjälper du nog många, många känner igen sig. All kärlek till dig!

Vad skönt att ni klarade er igenom det. Jag har varit helt själv med mina tvillingar och ja, man kan undra hur man klarade det många gånger. Men man klarar mer än vad man tror. Super moms!

Vilket fint och ärligt inlägg. Jag har skrivit förut och stöttat när du fick elaka kommentarer om att du inte verkade göra något på dagarna. Och det är precis detta jag vill komma åt: tack för att du visar hur krävande det kan vara att ha barn, hur ett kvinnoliv vänds upp och ner när man får barn och hur ens värderingar och prioritering fullständigt ändras. Det är därför vi läser din fina blogg! Igenkänning, dagar som går i ett med hus, man och barn. Och så dagdrömmarna som får plats däremellan. Så fint skrivet. Jag blir rörd. Jag tror att många av oss mammor har upplevt precis det där, chocken/besvikelsen över en man som inte kan/vill hjälpa till eller helt enkelt inte har samma ambitionsnivå som oss när det gäller barnen. Och hur det inte nödvändigtvis innebär att de är dåliga pappor eller att de inte är bra människor som vi självklart älskar. Det är en belastning för alla föräldrar att få barn, att ha tre, att få tvillingar. Jag har ett barn och beundrar dig!

Jag känner igen mycket av det du skriver. Har själv varit nära utmattningsdepression många gånger och nära separation en gång när barnen var väldigt små; att vara småbarnsförälder är tufft framförallt om man (som jag) har mycket krav på sig själv och man som par skiljer sig i hur man hanterar en tuff situation.

Jag undrar en sak, på vilka sätt tycker du dina pojkar är olika sin storasyster? Du nämner att de är mer fysiskt aktiva, hur ser det ut med intressen/leksaker/empati? Var det svårare att knyta an till en son än en dotter? Har två underbara flickor (och har sen jag varit liten sett mig som flickmamma) men längtar ofta efter en trea, men är ibland rädd att det skulle kunna bli en pojk som jag inte kan knyta an till vare sig med intressen eller sätt att vara, har lättare att identifiera mig med ”flickors” sätt och intressen. Förstår att det till stor del har med yttre faktorer att göra då man själv formar dem förstås, men en viss del är ju ändå kopplat till könet. Kram

Nino: oroa dig inte. Har bara ett barn, en pojke och han är fantastisk. Kärleken är oändlig. Han är lugn, en tänkare och kärleksfull. Säger att han älskar mig varje dag (4 år) och är snäll mot djur och andra barn. Visst, det kan vara gener. Men jag tror på att om man försöker jobba med att lugna det maskulina, fysiska osv, genom att påminna om empati, välja böcker och tv med omsorg, tillåta alla färgar osv och inte fokuserar på att pojkar ”ska” vara lite vildare, så får du en människa. En fantastisk liten människa. De är guld värda, små pojkar och förtjänar att bli fina män en dag. Självklart finns det barn med mycket energi, men de är individer, inte kön. Man kan forma dem. Precis som en del flickor kanske behöver lite hjälp åt andra hållet, våga synas och höras, våga använda kroppen osv. Hoppas du får prova att ha en liten son.

Tack Christine. Jag tror jag har lite svårt att ta till mig den stereotypa ”pojkvärlden” med coola blåsvarta kläder och fotbollar och krigslekar. Har lättare att pusha en tjej att bli ”tuffare” tror jag än tvärtom. Bra höra andra verkligheter än de stereotypa.

Känner precis samma som Nino, har varit lite ”rädd” att få en pojke. Nu väntar jag min tredje flicka, men har varit otroligt orolig för hur jag skulle klara vara mamma åt en pojke när man ser hur pojkarna i mina döttrars förskola/skola är. Vet inte om jag vågar bli gravid igen just med tanke på att få en vild pojke som jag inte kan dela intressen med. Men såklart älskar man det barn man får!

Hej Engla
Jag har själv tvillingar på 21 mån – två tjejer. Vi/Jag befinner mig precis där du varit…. Livet känns såå tungt just nu! Jag har ingen i min omgivning som har tvillingar, ingen som förstår hur det tär både fysiskt och psykiskt… känns som att jag går sönder snart och jag känner mig så ensam i mitt äktenskap. Egentligen så känner jag mig helt ensam i livet….
Skulle så himla gärna vilja komma i kontakt med dig lite mer privat. Ni som har kommit ut på andra sidan :-)
kram
Linda

Skriv en kommentar