Hanna Hedlund

Hej och hej då alla!

Numera hittar ni mig bland vip-bloggarna på mama.nu. Adressen är blogg.mama.nu/hannahedlund. Kom ihåg att ändra era bokmärken, för ni hänger väl med?!?

Jag vill tacka alla fantastiska läsare för den tid som varit, jag hoppas verkligen att ni följer med mig genom min tredje graviditet och när jag blir bebismamma på nytt. Det är därför jag flyttar till mama.nu, känns som ett bättre ställe för mig nu. Tack igen, hoppas vi hörs!

Det är mycket folk på planet, hoppas vi lyfter snart!

Vi kom hem igår och har tvättat sen dess! Målet är att kunna börja om på noll efter semestern.
Samtidigt började jag småpacka lite, ni vet kolla vilka sommarskor barnen fortfarande kan ha ( nästan inga!) och reka lite vilka sommarklänningar jag kommer i ( inte alla men tillräckligt många) sen självklart kollade jag att passen låg där de brukar ligga.,, det gjorde alla. Utom ett. Mitt.
Ok tänker man, när hade jag det sist?
Vilken väska hade jag då? Vilken jacka hade jag på mig?
Sist var ju när jag spelade in spårlöst i Indonesien i Augusti.. hm leta väska leta jacka leta i minnet.
Inget pass.
Martins syster jobbar på Skavsta med att göra just pass och hon berättade att de skriver provisoriska pass för hand i helgen, både på Arlanda och Skavsta för de ska få något nytt system i början av Januari.
Alla länder godkänner inte handskrivna provisoriska pass.
Pust, måste hitta passet! Jag har ju sett det någonstans!! Börjar sortera högar. kollar i skafferiet, i kylen, på toaletten.
Passhelvetet är borta.
Ser framför mig hur jag vinkar av familjen vid Arlanda. Barnen gråter. Jag gråter.Det blev ingen semester för mamma eftersom hon tappat bort passet och Thailand inte godkänner provisoriska handskrivna.
Jag sitter ensam hemma i mörker. Istället för att simma i solljus och dricka fruktshake i solnedgången.
Just då knackar M på dörren. Han har undersökt hela bilen och under ett säte låg det.
Det måste ha ramlat ut ur väskan som jag hade, när M kom och hämtade mig på Arlanda i Augusti.
Så måste det gått till. Passet säger ingenting. Bara ligger där som om det aldrig varit borta.

För mig själv. Tar en promenad på stigar jag gått hundra gånger förut fast i en annan tid. Ett annat liv. Förbi stallet. Vill börja rida igen. Ska göra det när jag. Får tid. Går förbi min gamla pianofrökens hus. Hon dog i våras. Huset ser likadant ut. Färgen flagnar kanske lite. Vill ta upp pianospelet igen oxå. Ska göra det när jag får tid.

Imorgon åker vi mot Stockholm, dagarna med familjen gick fort.
Vi ska hem och tvätta och packa sen åker vi mot värmen i Thailand.

Nästa år är de här magarna borta och vi har två kusiner här i soffan.
Svindlande.