Fortsatta tankar om projektledarrollen …

Jag skrev ju om stressen vid jul och min poäng var att man faktiskt kanske kunde ta paus i att lägga skulden på kvinnorna – dvs det man gör när man frågar VARFÖR de gör ”allt det där” – och istället rikta ljuset mot männen och fråga varför de inte gör mer.

Det är ruskigt svårt visar det sig. Jättemånga vill ändå diskutera det skeva i att kvinnor gör allt, alltså inte att de inte får avlastning, utan att de gör. Det ÄR en viktig diskussion, att prata om alla måsten och ”måsten”. Men tänk att vi så lätt faller in i samma snack, att det hela tiden faller tillbaka på kvinnorna och hur det ändå faktiskt är deras eget fel.

Jag tycker det är lite synd att det i många fall verkar vara valet mellan julmys eller typ uteblivet firande som gäller. Många vittnar om hur de fått nog och vägrar göra allt, hur de skippat julgardiner eller köpt färdigbakade lussebullar. Få vittnar om en man som får nog av att kvinnan stressar sönder. Tyvärr!

Jag själv fick frågan: vad kommer denna stress och press ifrån?! Och jag tänker att det kommer ifrån att kvinnor har en massa krav på sig från olika håll och att de kraven handlar om både jobb och karriär och om hem och barn. Vi ska prestera på alla håll, hela tiden. Det i kombination med ”duktig flicka” och den ständiga reklamen för sig själv via sociala medier gör pressen enorm och utan paus.

Vi måste såklart jobba med att sänka ribban för oss själva. Sänka kraven. Det är en viktig och ständigt aktuell diskussion. MEN det är viktigt att det inte blir skuld även där. Typ: skyll dig själv att du brakade, du skulle inte ha bakat lussebullar och du skulle inte ha köpt present till pedagogerna. Hade du skippat det så hade du hållit.

Men det är där vi hela tiden halkar tillbaka i dessa diskussioner. Männen som inte släpps in, som ville ”hjälpa till”, kvinnan som borde ha vägrat, kvinnan som skulle delegerat och alla dessa ”hon/jag/du tycker ju att det är kul”.

När någon tar kommando kan den andra slappna av. Så är det ju. Och jag har länge tänkt att det är svårt att vara TVÅ projektledare, kanske till och med omöjligt. På redan till Etiopien pratade vi om just detta eftersom jag då kom in på detta med svårigheten att vara två projektledare. En av de smarta kvinnorna jag reste med sa att hon inte höll med. Att hon haft flera projekt på jobbet tillsammans med andra kvinnor och att det aldrig varit problem att vara två projektledare då. Jag tänkte att jag nog har fel. Det är inte svårt att vara två projektledare, det är bara svårt om en inte sköter sin del av projekten och istället glider med …

  1. Men det handlar bara om ”måsten”, vad är ett ”måste”? Det bästa är att bestämma en gemensam nivå inom familjen. Precis som föräldraledigheten skall bestämmas inom familjen. Jag lagar skinkan och gravar laxen för att jag vill det, skinkan sprider så god doft när den lagas från grunden. Ingen bakar, ingen är något sockertroll, godis och nötter finns självklart. Så, jag känner mig ganska ostressad.

  2. Jag håller med! Men, med ett förbehåll. När männen faktiskt tar tag och gör dessa saker, då kan vi inte låta vår egen bild av vad som är ”rätt sätt” styra. Då menar jag inte att granen inte ska bli köpt, eller att barnen inte ska bli klädda. Men att det är lika ok med en gran med pynt som vi själva inte kanske hade valt, eller kläder vi inte anser matchar. För om reaktionen varje gång man faktiskt tar tag i något är att det inte blev bra nog, inte ”rätt”, då tar det nog ännu längre tid att få en jämnfördelad projektledarroll tror jag?

  3. Jag har nu slutat fråga min man om hur hand sida familjen tänker kring julen mm. Jag bollade över svärmors fråga om bra klappar till honom, har inte köpt mer än den nödvändiga ”går-borts-presenten” känns som jag skrivit detta tidigare. Han är helt oberörd av allt som rör julen och det faktum att vi har två barn som fyller 22 och 24/12…..gran….? Ja, det säljs 50m från vårt hus, vi ser dem från fönstret men jag tänker INTE fråga en gång till. Jag har en plan B till när barnen börjar gråta och det är en IKEAgardin i form av en gran som hänger hoptryckt i ett hörn. Den kommer dras fram på julafton och så nålar jag fast julejusen i den. JAG SKÄMS inte. OM partnern sliter ut sin motpart försvinner sexlusten…knasigt va? DET skulle man kanske trycka på i kvällspressen? Go kväll!

    1. Åååå vad jag skulle vilja trycka upp din kommentar och ge till min fd!! Där det enda han tjafsade om var sex. Jag gjorde allt annat. Vem orkar leva så?

  4. Satt i bilen med maken samma dag som jag hade läst ditt tidigare inlägg. ”Det vore ju fint om vi kunde ge något till pedagogerna på dagis till jul” säger han. ”Ja verkligen” säger jag. ”Chokladask?” ”Nej jag menar till var och en” säger han. Jag räknar i huvudet… ”Ska vi köpa åtta presenter?!” Tystnad. ”Kan du Inte koka kola eller något, som vi kan ge bort”?” föreslår han.
    Jag: ”Kan väl du göra?”
    Han: ”Det är inte riktigt min grej.”
    HAHAHA!

  5. Om min sambo sa ”Jag pallar inte göra X i år, men jag vill hemskt gärna att X blir gjort före jul, har du möjlighet?” så skulle jag så klart göra det. Om en kompis sa det skulle jag också hjälpa henne. Så många kvinnor är bra på att välja vänner som ställer upp men suger på att välja män. Viktigaste rådet att förmedla till min dotter: Välj en livspartner som skulle göra det du tycker är viktigt för dig när du inte pallar. Om hen inte gör det, helt ärligt, vad är förhållandet värt då?

  6. Jag separerade från barnens pappa för snart tre år sedan och si, nu är han snart uppe i hälften av planering & förberedelser. Men det satt hårt åt och jag fick stålsätta mig att inte gå in & curla honom första året.
    Det som skrämde mig var att när han innan dess i ett försök att rädda förhållandet började veckohandla och hänga tvätt, sa han glatt att ”det här är ju faktiskt roligt att hålla på med”.
    Alltså underförstått att han låtit mig ta hand om allt tidigare TROTS att han trodde det var tråkigt??? Och att om han fattat hur kul det var, skulle han ha gjort det själv?
    Detta skyndade på mitt beslut, kan jag säga.

  7. Men jag fattar helt ärligt inte hur en massa kvinnor står ut med det här. Att de inte får psykbryt och kastar ut mannen eller faller döda ner. Att de inte bara ger upp och skiter i julen…
    Hur pallar de?!
    Jag skulle inte orka! Jag skulle bli sjuk om det skulle vara mer att göra än vad det redan är i december. Och det är ändå min man som projektleder det mesta i vår familj just nu.

  8. Jättebra inlägg!! Det blir ju ytterligare en press det där ”varför gör du allt då?” Kanske för att man vill ha doften av saffran, glädjen med nya julgardiner och pyntat? Men man vill inte behöva göra allt själv. Här hemma hjälps min man och son åt att sätta granen i foten samt sätta upp ljusen i den. Resten gör jag….

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..