Kanske får vissa saker vara njut i backspegeln?

21 augusti 2017 14 kommentarer
vardag

Ni vet, ”passa på att njuta nu”-hetsen …

Jag fick en kommentar på mitt inlägg om ”kärlekslösa föräldrar”. Någon som frågade sig varför ingen sagt åt hen att njuta av småbarnsåren, eftersom de går så fort. Eller om det var så att hen kanske fått rådet men inte lyssnat. Nu var barnen stora och den där tiden förbi.

Jag tänkte att den kommentaren får nog de flesta höra när barnen är pytte? ”Njut! Det går SÅ fort!!”

Och så är det ju. Herregud, är mina barn fyra och fem år gamla! FEM ÅR sedan jag blev mamma?! Tiden går så fort. Nu. I backspegeln. Ja nu går den superfort. Men jag kan säga att den där dagen (haha som om det var EN) när jag inte hade sovit mer än några upphackade timmar och hade en bebis som behövde mat, ny blöja och lite kärlek och underhållning samtidigt som jag hade en rastlös, ivrig 1,5-åring som behövde annan mat, annan blöja, annan kärlek och annan underhållning och Mattias sa ”Hej då vi ses senare” och gick till jobbet… den dagen kändes det inte som att tiden gick jättefort.

Eller dagarna då jag var hemma med Märta som var bebis och rastlös redan då och jag lekte, promenerade, hittade på olika underhållningsaktiviteter, smakprovade, sjöng sånger, tränade nacke/kryp/ålning/gång eller annat bebisgymmande och till slut tänkte att NU är det väl ändå snart lunchdags? Tittade på klockan och den var 09.15. Nej den dagen gick inte heller superfort.

Sedan läste jag ett citat som sades vara av Liam Neeson som löd: med småbarn går dagarna långsamt och åren fort. Och ba: JA. Precis så.

Därför blir det knepigt när någon talar om för en att man MÅSTE PASSA PÅ ATT NJUTA av bebistiden. För man hinner inte riktigt njuta. Och det är inte alltid så himla njutigt. Det är både ock. Det är njutigt och det är jobbigt. Det är roligt och det är kämpigt. Det är underbart och det är svintråkigt. Och så vidare. Hela, hela tiden.

Kanske finns det saker som vi kan njuta av mer i efterhand? Kanske kan det vara okej att titta på de där bebisbilderna eller bläddra bland minnena i huvudet och känna känslan av fjunigt bebishuvud under näsan. Värmen från en bebiskropp. Minnas känslan av att lyfta upp det där lilla knyttet ur vagnen. Somna tätt intill. Allt det där man skulle passa på att njuta av men inte hann, inte orkade, inte kunde, fullt ut, och istället njuta retroaktivt.

 

För att dra en kanske underlig parallell så funkar jag sådär att jag efterhandsnjuter i ganska mycket har jag insett. Till exempel när jag släppte boken, som på ett sätt också är lite av en bebis, så hände det enormt mycket. Det var signeringar, mässor, radio och tv. Och jag njöt inte alls mycket. Jag var nervös, stressad och ganska avskärmad. Lite som att jag inte helt fattade allt som hände. Precis som man kan känna när man sitter där med en liten, liten person i sin famn och ba: jaha, den här är min nu alltså?

Men jag njuter nu, av hela den ”släppa boken”-tiden. Och tänker klassiskt nog att om det blir en sådan period igen så ska jag försöka njuta mer, ska försöka andas och ta in vad som händer. Men inser att det kanske jag inte kommer kunna ändå, eftersom jag är jag. Och jag stressar upp och blir nervös och spänd och orolig, OCH jag njuter och har roligt och svinhärligt samtidigt. I efterhand kan jag skala bort känslan av oro och stress och bara njuta av det andra. Efterhandsnjutet. För ibland är det vad som funkar! Och det är helt okej!

Så till dig som stressar över att du kanske inte njuter och carpar tillräckligt under småbarnsåren, det GÅR att njuta retroaktivt också!

njut

Helst ska man dock i sitt efterhandsnjutande inte glömma att det inte BARA var ljuvligt och rosa fluff, för då kan hända man bli en svinjobbig människa som ska tala om hur man själv faktiskt älskar sina barn när någon annan tycker att det känns kämpigt att vara småbarnsförälder.