More is more – en sann vabruaritrend

Det var ingen överdrift när jag sa att senaste inredningstrenden är ”more is more” – maximalism.

Annonsen laddas.

Det finns liksom inte en bättre månad för denna trend än vabruari! Den öppnar upp för så många möjligheter att lyckas. Ett så kallat kräksjuke stilleben. Eller, om man vill att det ska hålla längre än februari – sluta-med-blöja-stilleben.

Helst ska det vara vita, lite flammiga tyger som hängs upp här och var. Men det ÄR okej med olika färger också. Var inte rädd att använda oväntade ytor, såsom tavlor och bokhyllor. Använd stolar, bord, lampor, fåtöljer … Allt kan bli en hängyta – jag lovar!

Dagens snabbtips: IKEA-kassen. Passar överallt och ger EXAKT rätt känsla. En klassiker. Här för att stanna.

Lycka till!

krakis

Februarifoton del 3

Till middag idag, en ganska bra sko, det här gör mig gla, en annan da, nåt grönt, nåt lönt, nån stark eller svag.

Annonsen laddas.

Jag fortsätter söndagsinläggen med @onekligens/Lisa Bjärbos fotoutmaning #februarifoton.

13. Till middag idag

6-9

Alltså denna dag mina vänner, har varit en utmaning. Här har vi skrapat ihop oss i köket. Ett barn blev sjuk igår och idag var vi inneråttor pga detta. Vi funkar precis likadant – barnen och jag. Vi blir galna på varandra och bråkar och skriker, men vill inte vara ifrån varandra ändå. Så här är lösningen madrasser i köket. Annars skulle det inte blivit någon middag. Middagen blev grön ärtsoppa och god baguette. Önskemål från sjukt barn. Som åt 5 skedar. Andra barnet vrålade BLÄ! när hon såg maten och åt istället nävar med majs.

14. En ganska bra sko

8-8

De här skorna är mina favvisar. Och nu är de sköna också. För jag var tvungen att köpa en halv storlek för små, eftersom de inte fanns större. Det allra bästa var att jag köpte dem på rea – och alltså vann en massa pengar! Det näst bästa är att Mattias tar så väl hand om dem. Köper skoinlägg (eller vad det heter, sånt som gör att de håller formen när de står ensamma i hallen och väntar), putsar dem. Säger åt mig att jag ska sula om dem. Vilket jag inte gör. Borde inte han kunna göra det också? Känns som hans ansvar nu liksom …

15. Det här gör mig gla’

2-37

Det här. Alla bryt idag och de har hållit ihop, mot mamma och pappa. ”Föl vi äl bättisal!” Så fint!

16. En annan da’

10-7

En annan dag ska jag frosta av frysen. Ingen stress. Med lite kraft så går den fortfarande att stänga.
Varför det ligger grytunderlägg i frysen? Inte helt säker, men det kan ha med studsbollsleran att göra. Den var klibbig, och hamnade av någon anledning på dessa underlägg. Nästa gång jag såg dem låg de i frysen. Jag tänkte att Mattias hade en bra plan. Men det kanske är barnen som lagt dem där, utan plan, och Mattias tror att jag lagt dem där med en plan… Så obeskrivligt spännande det här blev nu! Jag kanske ska skriva nån typ av deckare om det…

17. Nåt grönt

4-14

Den här bilden har jag inte tagit själv, den är från Länna möbler. Jag vill ha den soffan, från Hay. Tack på förhand!

18. Nåt lönt

2-36

Det är typ ALLTID lönt att hitta på nåt med barnen. Jag ska erkänna att det kan ta emot när vi ska iväg. Alla kläder, bussar, promenader som tar fyrtioelva minuter längre än de ska… och så vidare. Men det är alltid värt det! Här är från förra helgen när vi var på Nasse – musikalen, på Dockteatern Tittut. SÅ nöjda barn.

19. Nån stark eller svag

utloggad

Jag idag. Jag är stark och jag är svag. Idag har jag varit det en massa gånger. Båda alltså. Nu är jag rätt slut faktiskt.

 

 

Här hittar man del 1 och här hittar man del 2.

 

Om du verkligen älskar din barn … *fyll på med valfritt dömande*

Annonsen laddas.

I veckan fick jag ett nyhetsbrev på mejlen där en av rubrikerna var ”Älskar du verkligen ditt barn?”.
Jag tyckte det var en irriterande och provocerande rubrik och när jag klickade på artikeln (som givetvis var syftet med den) så handlade den om barn och socker. Om hur man, om man verkligen älskar sina barn, inte ska förgifta dem med socker.
Förgifta. Med socker. Socker alltså – tydligt tecken på att man inte älskar sina barn.
Nämen så fint! Ytterligare en dom till föräldrar! Man tackar, man tackar!

Igår hade vi fredagsmys och då ingår alltid non stops, idag åkte vi skridskor och när vi stannade för lunch fick Maja en varm choklad. Och nu ska ni få höra det allra värsta – när barnen åt det superäckliga penicillinet Kåvepenin så fick de ta en godis efter varje dos! Varje!
Allt detta är ju helt klart bevis på avskyn vi känner gentemot våra barn. Behöver ni fler bevis?
Vi lämnar dem också på förskola – ett tydligt tecken på att vi inte vill vara med dem.
Och ibland pratar jag om saker som är påfrestande i föräldraskapet – vilket givetvis betyder att jag inte ens borde skaffat barn för jag vill ju inte ha dem.

Ja, man kan tycka att jag överreagerar och överdriver. Men det är ju sånt här som sätter sig. Starka och dömande ord. Som ”varför skaffade du ens barn om …”, ”dagens föräldrar vill ju inte ens vara med sina barn” eller ”ge dem socker och du visar att du inte älskar dem”.
Jag är så trööööött på det där. En sak definierar inte ett helt föräldraskap! Nyanser, hallå?!

Längre ner i artikeln stod att man kunde ge barn glass eller godis eller vad de tyckte om, men i lagom dos. Så man KAN alltså förgifta dem, men bara lite lagom mycket. DÅ älskar man verkligen sina barn.

nathat_3
Ps: längst ner i artikeln kunde man läsa revolutionerande fakta. Håll i er: läsk, godis och sylt innehåller mycket socker. Alltså WHAAAAT?! kände jag. Vem hade anat?

Så bra skrubbat älskling!

Annonsen laddas.

Kollar ni på Bonusfamiljen? I tredje avsnittet beklagar sig den ena terapeuten till den andra för att hon aldrig ger honom beröm. Senast var midsommar 14 år sedan, då hon sa att han var bra på att koka potatis. ”Ja du var väl det då”, svarar hon.

Hahahah jätteroligt ju! Ja inte för honom dock. Man vill ju gärna ha lite pepp något oftare än var fjortonde år…

Den här veckan har jag med flera olika personer hamnat i samtal om just det här med beröm. Ett av samtalen hade jag med en kompis som läser en bok som heter Barn som bråkar (måste läsa den känner jag). Hon berättade att man i boken sa att barn upp till en viss ålder inte lär sig alls av kritik. Det är beröm som gäller. Men att man efter en viss ålder lär sig av båda. Typ så. Som vuxen kan det vara lätt att tro att kritik ska leda framåt, eftersom det är så det går till oftast.

På jobbet pratade jag med en kollega om det här med att bli föräldrar. Hur det förändrar relationen och hur det stundvis kan vara rejält påfrestande. En grej som chockade mig var att jag blev så irriterad på Mattias. Jag är (var?) inte en särskilt irriterad person. Antingen slår jag bort det och tänker att det inte är något att irritera sig på. Eller ibland, när det inte funkar, så blir det sådär att det dras igång något och sedan blåser det över fort. Men nu var jag plötsligt ständigt arg och sur och irriterad, på någon som jag älskar dessutom. Det är rätt jobbigt, på många plan.

Och när Mattias, som var minst lika irriterad tillbaka, inte sänkte garden eller ansträngde sig för att vi skulle bli sams (om vi nu ens var osams? Beror nog på vem man frågar) så höll jag envist fast vid mitt sura humör, jag tänkte minsann inte möta någon som inte verkade vilja möta tillbaka! Gödde gärna irritationen också genom att i huvudet gå igenom irritationsmoment flera gånger.
Det är såklart inte särskilt sunt. Det tar en massa energi och det blir liksom inte så mysigt, om man säger så. Men stress, sömnbrist och en ny livssituation är liksom lite utmanande periodvis.

Att i detta läge vara känslig för kritik är inte heller toppen. Jag kände stundvis att jag gjorde SÅ mycket och det enda jag fick tillbaka var kritik för det jag inte hade gjort.
Jag försökte någon gång i denna veva införa att man skulle säga 10 positiva saker innan man fick lägga fram EN negativ. Mattias skojade (”skojade”) då om att det ju inte vara möjligt, TIO SAKER?! Jag skrattade. Inte.
Såhär i efterhand fnissar jag åt det dock. Det var ju ett roligt ”skämt”, fast helt fel situation…

Hur som helst. Jag tycker fortfarande att det är en bra idé, inte skämtet, utan de där tio bra sakerna för en dålig. Det är som att allt som är bra bara ÄR, och inte behöver uppmärksammas. Det är ju det som inte är så bra som måste belysas, eftersom det där är något som kräver förändring. Jo visst. Men en förändring kräver energi. Och kritik ger sällan energi.
Min kollega hade läst något just på det här, beröm vs kritik på hemmaplan. Hur mycket mer effektivt det var med beröm. Det funkar alltså med vuxna precis som med barn.

Jag är verkligen som ett barn i det där läget. Pusha mig lite, ge mig ett uppmuntrande ord och jag kan köra på flera timmar till! Va? Tycker du att jag är BRA på att vika tvätt? Jag men då tar jag nästa omgång också! Kolla! Så himla bra jag är!!! Men kritisera mig och all lust försvinner. Vik din egen jävla tvätt om tshirtarna var så otrooooligt felaktigt vikta!
Så kanske alla är? Eller är det många som peppas av kritik?

Jag tycker det är sååå skämmigt att få feedback om jag gjort något lite halvbra till exempel på jobbet. Hemma blir jag arg, på jobbet blir jag skämmig. Efter skämset/ilskan landar det (om jag förstått kritiken) och jag kan ladda om, göra om, göra bättre och utvecklas. Så jag vet ju att kritik/feedback är bra också. Jag menar inte att man ska gå runt och bara gulla med varandra hela dagarna.

MEN jag tror att det alltid går att peppa mera, heja på, berömma och ta hand om varandra.

Det är så lätt att glömma bort allt det där som fungerar! Som att man tror att det fungerar per automatik. Så är det givetvis inte. Det fungerar för att någon FÅR det att fungera!

Jag glömmer det själv. Och påminner mig! Det går ju att säga ”tack vad snällt” eller ”å vad bra” när någon handlat, även om man själv skrubbat toaletten under tiden. Då är det ju också ett ypperligt tillfälle att säga ”tack detsamma, bra skrubbat!” eller något annat lika superromantiskt.

Så om man inte tycker att beröm är något som bör ske var fjortonde år, ös på! Det finns faktiskt INGEN anledning att snåla!

vanligaveckan2

Denna illustration gjorde jag också till Vänliga Veckan, på temat att vara vänlig mot någon hemma.

Socialt bakis

Om att visa andra sidor på sociala medier.

Annonsen laddas.

Jag skrev, lite oroligt, det här inlägget som handlade en del om det här med att känna ångest efter en social tillställning. Det togs emot så väl och det var så många som verkade ha behov av att prata om det. Eller i alla fall VETA OM att det är så här. (jag har fortfarande dåligt samvete över att jag inte svarat på kommentarerna till det inlägget! Det blev en klassiker att jag vill ha god tid och svara ordentligt…så blev det inte gjort. Förlåt!)

Hur som helst. Jag blev kontaktade av fyra personer som pluggar på högskolan i Jönköping som skulle göra en kampanj med hashtag #DelaHelaDig. Med syftet att visa annat än den tillrättalagda tillvaro man så ofta ser på sociala medier och med syftet att belysa psykisk ohälsa. De undrade om jag ville berätta något och dela på Instagram. Och då tänkte jag igen på det där inlägget som jag skrev lite motvilligt, som togs emot så väl och som verkade behövas för fler än mig själv.

Såhär blev det:

Socialt bakis. När man umgåtts med folk och efteråt fylls med ångest över vad man gjort/inte gjort, sagt eller inte sagt. 

Jag trodde länge att jag var ensam om det här – eftersom det ju faktiskt bara var jag som sa de där knasigaste sakerna eller gjorde sådär skumma saker. Alla andra var ju normala. Efter ett tag började jag förstå att det fanns fler som kände likadant. De kände så fast jag visste att de inte alls hade varit knasiga. Så underligt! Kunde detta betyda att inte heller jag var så skev i dessa sammanhang som jag trodde jag var?

För några veckor sedan skrev jag om det på bloggen. Det tog emot och kändes läskigt att trycka på publicera. Vad ska folk tro? Jag vet ju att nästan alla lever perfekta liv och går på massa fester, kompismiddagar, mingel och annat utan ångest – det har jag sett på sociala medier. 
Responsen blev oväntad. Så många som kände igen sig och så många som uttryckte lättnad över att inte vara ensamma om detta. Tänk vad igenkänning och sällskap kan göra! 

Hej jag heter Louise och jag blir alltid socialt bakis. I stort och smått, med nära personer, bekanta eller främlingar. #DelaHelaDig

socialtbakis

Och om ni nu sitter där hemma och känner igen men ändå känner lite ensamhet. Kolla då in alla UNDERBARA kommentarer på min Instagram och kika gärna under hashtagen #delaheladig. Ensam no more!!

Hur gick det med nyårslöftena?!

Börja träna, sluta äta socker och börja läsa böcker.

Annonsen laddas.

I år ska det hända! Som alla år. Dessa nyårslöften som verkar gå i repris varje januari. Hur gick det egentligen? Jag gjorde en 3-lista på Babyshop med svaren, kolla in den här.

Här är nummer 1 – träningspasset (JA, singular!!! Hurså?!)

Svettigt blir det ju i alla fall?

Nu är ju ändå januari sedan länge över, och det är väl på slutet av den månaden man lägger ner nyårslöftena va? ”Ses nästa år!”

Till sist! Kom ihåg att ett inställt träningspass kan alltid kompenseras med choklad och tv-serie!

7 romantiska repliker, post kids

Synen på romantik och ”bra presenter” förändras lite efter barn …

Annonsen laddas.

Idag på jobbet så pratade jag och en kollega om det här med presenter. Blommor och choklad… jo alltså blommor är fint, choklad är gott. Men jag köper ju det själv när jag vill ha. Vad som är riktigt, RIKTIGT romantiskt är att ge någon sömn. Eller att vara den som tar den läbbigaste blöjan. Eller ta dagens vab…

Här kommer topp 7 romantiska repliker, efter man fått barn:

1. – Oj, jag tror visst den här lilla är risig i magen … Jag tar hand om det!

skitsnack

2. – Nej älskling, jag går upp, du får sovmorgon idag!

sova

3. – Du kan få äta efterrätt först!

ataiskift

4. – Jag har en present till dig: öronproppar och gästrummet. Sov gott!

snark

5. – Godmorgon älskling! Det finns kaffe.

kaffa

6. – Älskling, jag tar hela vabben idag.

När det kändes såhär:

vab_igen

7. – Fasen vilka fina barn vi har, ska vi försöka få en till?

(funkar bara på dem med bebissug, annars kan den ha motsatt effekt, se bild.)

guld3