När jag sommarpratade med Zara Larsson

Idag hände något märkligt. Jag fick tid att lyssna klart på Zara Larssons sommarprat. Jag tyckte hon pratade väldigt bra om feminism, enkelt och sakligt men ändå med känsla. Och så plötsligt, 37 minuter och 52 sekunder in i pratet, så hör jag ord jag känner igen. Inte ”ah det där skulle jag kunna ha sagt” utan ”eh det där HAR jag sagt, ordagrant…” i fyrtio sekunder strömmar mina ord ut genom hörlurarna och in i mina egna öron, med hjälp av Zara Larssons röst. En märklig känsla. Smickrande och liksom lite fnissigt.

Jag hinner tänka en del. Varför har ingen sagt något? Har ingen jag känner hört hennes sommarprat? Nämner hon ”hej hej vardag” eller mitt namn?
Fast det var just det, hon angav inte någon källa. Hon pratade vidare. Om viktiga saker, absolut! Men det kändes ändå snopet på något sätt.

Jag antar att Zara Larsson sett min text någonstans, läst den, fastnat för stycket hon citerar, kopierat det och sedan inte kommit ihåg varifrån det kommer. För visst anger man väl källor om man citerar någon ord för ord annars? Kanske borde hon i alla fall nämnt att det inte är hennes egna ord, även om hon inte kände till källan?

40 sekunder. Mm okej, jag medger att min rubrik var aaaaningen överdriven…hehe. Men ändå ganska häftigt att får vara citerad i ett sommarprat tycker jag! Även om inte så många vet att det var jag. Jag vet det i alla fall!

Här kommer mina ord, och nedan ser ni det i skrift. Faktiskt ordagrant citerat av Zara Larsson.

Hela Zara Larsson sommarprat hittar du här.

Min text om att vara rädd för män hittar du här.

UPPDATERING: Zara Larsson hade sagt att hon skulle citera men inte visste källan, dock klipptes det bort. Jag är glad att man nu vet att det är mina ord och vill återigen säga att jag inte är arg utan förutsatte att det var en miss. Och nu är det korrigerat! Allt gott! Se nu till att lyssna på Zara Larssons sommarprat om du inte gjort det, det är värt en lyssning eller två. Tänk om jag varit så klok när jag var 17 år…