Småbarnsåren och relationen

Tack för att era kommentarer på måndagens inlägg om ”att se varandra i ögonen och att ha sex”. Så fint att ni delar med er!

Det visar också att det är ett ämne som det bör pratas om, om och om igen. För det är så lätt att känna sig ensam i allt det där. Och låst. Diskussion kan liksom lätta på det, man inser att man inte är den enda med de här tankarna, man får höra om andras erfarenheter och tankar och plötsligt så är man inte så ensam längre.

De omställningar, rent relationsmässigt, som jag tyckt varit svårast med att bli förälder är:

– att man under föräldraledigheten lever så olika liv.
– att man är helt slut av aktivitet men samtidigt så understimulerad intellektuellt…på något sätt.
– att man får så enormt mycket fysisk närhet från barnet/barnen att övrig fysisk närhet kan kännas ”för mycket”. Jag som aldrig varit i behov av egentid behöver det enormt mycket nu.
– att mitt humör förändrats så mycket på grund av sömnbristen – jag blir irriterad på ett helt annat sätt och mitt tålamod känns inte som vad det en gång var…

Men om vi ska lyfta det positiva också, just när det kommer till relationen:

– man får ett starkt band
– man får ett gemensamt projekt (ja ja ett barn är inget ”projekt” men ni hajar) som ofta ger en vi-känsla
– ja det är inte alltid kul med alla dessa nya sidor som dyker upp i detta nya liv som småbarnsförälder, men en del ”nya” sidor är ju fantastiska.

(dessa listor kan komma att ändras, eller…de KOMMER att ändras)

Jag tror också…eller jag VET att jag mår så mycket bättre sedan jag blev mamma. I mig själv. Jag behövde något som lyfte mig från ”jag jag jag” till något, någon, annan.

Jo, man kan sakna ego-stunder, men jag vill inte för fem öre ha så mycket tid för mig själv som jag hade förut. Jag behöver begränsad umgängesrätt med mig själv!!

Tryggheten och ansvaret. Läskigt och underbart. Lugn och oro. Allt i ett mischmasch. Vardagen, ekorrhjulet, projekt: familj. Ibland alldeles underbart, ibland så himla jobbigt. Livet.