Bemötandet efter en förlossning

När jag skulle få mitt första barn så plöjde jag allt. ALLT som jag kunde hitta om barnafödande och graviditet. Men mest om födandet. Jag såg videos där man kunde se hur barnet kom ut, till exempel. Jag känner mig tryggast när jag vet så mycket som möjligt.

Svt sände en dokumentär som jag tror heter “Spricka hela vägen”. Jag började se den. Men såg faktiskt inte klart. Inte så mycket av rädsla för att själv drabbas, utan för att det var så fruktansvärt hur kvinna efter kvinna levt med så mycket problem och blivit så totalt ignorerad av vården.

Det är jobbigt nog att ha problem med och funderingar kring snippan och rumpan, att behöva tjata, övertyga, böna och be att någon ska ta ens problem på allvar är totalt ovärdigt!

“Det är normalt” och “så är det att vara kvinna” är att vifta bort någons lidande och tvinga den personen att leva kvar i det.

Det händer inte alla. Många som drabbas tas väl om hand. Men alldeles för många får lida i tystnad. Får leva med tankar som: Är detta mitt liv nu? Ett liv utan sex och spontana utflykter, utan dans och gapskratt? Ett liv som cirkulerar kring smärta, urin, bajs och nedstämdhet. Det är alltså normalt? För att jag är kvinna. Som fött barn.

Och skammen. Att det fortfarande är skam kring skadorna.

Ett sätt att råda bot på skammen, att få fler att öppna upp och berätta, att få fler att våga söka tills de hittar rätt hjälp, är att prata om det. Prata, prata, prata, skrika! Tills vi blir lyssnade på, till vi blir tagna på allvar!

 

Läs gärna Elisabeths inlägg på temat och även det inlägg hon länkar till.

Jag ska tjata om det är i all evighet, amen.

  1. Hej! Jag vill bara säga att jag blev sydd av en barnmorska och det blev jättebra. Någon upplyste mig om att barnmorskor syr alla grad 1 och 2. Grad 1 och 2 är betydligt vanligare än 3 och 4. Så i vissa fall om du inte får en specialistläkare kanske barnmorskan i vissa fall hade kunnat sy ihop dig bättre eftersom de har mer erfarenhet. Kul med en annan vinkel.

  2. Det här ämnet är så viktigt!
    Jag hade en svår förlossning på 46 timmar, och de tog ett felaktigt beslut över sugklocka. När de inte fick ut min son blev det akut snitt, varpå min livmoder sprack eftersom han glidit ner så mycket i och med sugklockan. Förlorade mycket blod och fick en kraftig infektion. Direkt efter snittet sa läkaren som opererade att jag inte borde skaffa fler barn eftersom min livmoder tagit mycket stryk. Sonen var stor, men fullt frisk.
    Jag behövde ligga kvar en vecka, och när jag skrevs ut bad jag om sjukskrivning eftersom jag hade så ont i livmodern fortfarande och jag mådde väldigt dåligt psykiskt. Deras svar var ”Men varför ska du sjukskrivas? Du har ju fött barn??”
    En vecka senare hamnade jag på psykakuten där de konstaterade att jag hade PTSD och jag blev sjuksriven.

    Men varför förstår jag inte. Jag hade ju bara fött barn…

    Och att jag mådde dåligt, ja det var bara lite 3e dagens babyblues sa de vid utskrivning.

    Förlossningen är det värsta jag varit med om, men det kan jag hantera. Bemötandet från vården däremot är oförlåtligt.

    1. Tack Mia!
      Fantastiskt att du använt dina egna erfarenheter för att göra skillnad för alla andra kvinnor. Jag ska läsa ditt inlägg om ptsd nu!

  3. Tack för att du tar upp detta viktiga ämne! Under de år jag levt med min skada har mkt hänt till det bättre men vi måste fortsätta tjata och skrika för att bli tagna på allvar!

  4. Fantastisk liknelse Hejhejvardag! Skrattade högt samtidigt trots att den är så tragisk för att den är så talande. Nu kommer lite gnäll, min historia. Korr version: var jobbig graviditet, nu är dock livet toppen ;)

    Lite längre:
    Jag var på gynakuten några dagar efter förlossningen då jag hade otroligt svårt att gå pga smärta i underlivet (”bara” grad två bristning). Blev ej tagen på allvar å undersökningen av en manlig läkare var horribelt smärtsam. Fick komma tillbaka om jag fick feber. Vilket jag fick ett halvt dygn senare. Blev senare inlagd för att kroppen var helt slut efter infektion plus pågående allergisk chock. Tack för ditt arbete med att påtala problemen inom vården och att allt ska vara såå normalt inom vården så fort det har att göra med lidande för kvinnor som är gravida, föelossningsskador o.s.v. (Hade även måttlig Hyperemesis gravidarium under graviditeten=kräkas fler grejer per dag i 8 mån. Där riskerar man undernäring, problem med njurar å komplikationer för bebis i värsta fall, högre risk för missfall. Noll förtåelse från vården som tyväre har för lite kunskap i denna fråga. Men illamående är ju så normaaaalt heter det då. Så enda fråga brinner jag för!! Är strax färdig psykolog å funderar på att skriva en bok om just kvinnor, graviditet, hyperemesis och sekundär depression. Heja dig å heja alla härliga barnmorskor som jobbar järnet föelossningsskador att se till att kvinnor blir sedda och hörda för sina problem efter förlossningen!!!

  5. Vår lokaltidning har gjort ett strålande jobb där de under de senaste veckorna publicerat en serie artiklar om kvinnor med problem såsom endometrios, vestibulit, förlossningsdepression och psykisk ohälsa. Så bra jobbat och så starkt av kvinnorna i fråga att öppet prata om saker som annars ses som tabu :)

  6. Jag är barnmorska och jag blir en smula mörkrädd av vissa kommentarer här. På min arbetsplats finns ingen prestige i att sy eller bedöma en bristning. Vi hejdar inga kirurger från att få sy och vi är både utbildade och kompetenta att bedöma och sy bristningar. Vi barnmorskor syr grad 1/2 och obstetrikern syr grad 3/4 i normala fall. Vi önskar ingen födande kvinna en stor bristning och är jag det minsta osäker på graden så ber jag en läkare att både undersöka och sy. Det är självklart. Hela slutfasen av förlossningen går ut på att bedöma en väldigt svår balansgång mellan barnets resurser och kvinnans perinum, jag strävar alltid efter pigg bebis/helt underliv men ibland är det en omöjlig ekvation pga av massor av olika anledningar. Hursomhelst så gör vi noggranna undersökningar efter förlossningen för att inga bristningar ska felbedömas eller felsutureras. SJÄLVKLART ska alla stora bristningar behandlas och uppföljas på rätt sätt, det är oerhört viktigt och är det några som känner extra starkt för detta så är det nog vi i vår kår. Att få höra att vi inte skulle släpps fram ”kirurgen” i vårt jobb gör mig ledsen. Och som sagt, en smula mörkrädd. Överallt finns folk som är på fel jobb, men på det stora hela är barnmorskor långt fram i ledet för kvinnors rätt till ett helt fint fungerande underliv. Det är något vi jobbar för, tämligen aktivt.

    1. Det låter ju helt riktigt. Precis den erfarenheten jag har från Varberg. Men eftersom detta hände för sex år sedan så har jag hört en hel del berättelser, och läst otroligt många trådar i olika forum om kvinnor som inte fått samma bemötande. Kvinnor som blivit sydda av barnmorskor, och som sedan fått genomgå operationer för att något gått snett. Tror inte det är av illvilja, men vi kan inte förneka att det finns kvinnor som behandlats fel efter en sfinkterruptur.

  7. Jag håller med emma om att allt beror på hur man blir behandlad efteråt. Jag fick en sfinkterruptur grad 3-4 vid första förlossningen och jag var inte så insatt i vad det innebar. Min man berättade i efterhand att barnmorskan såg helt förskräckt ut, och hon ringde till den bästa kirurgen på Varbergs sjukhus. Jag syddes i 1,5 timme ungefär, och jag har inte haft några men alls. Min historia tyder på att om en skada tas på allvar så behöver kvinnan inte lida alls så mycket som det ofta blir.

    Sedan födde jag andra barnet vaginalt och sprack rejält igen, trots att personalen var förberedda. Jag spricker tydligen inifrån. Fick återigen bra hjälp. Syddes av läkare på förlossningen istället för på operation, och allt läkte jättebra.

    (Däremot skulle jag inte föda vaginalt igen, för det lär ju inte bli lättare att läka nästa gång.)

    Jag tror att om bara prestigen släppte på sjukhusen, och barnmorskorna vågade lämna över jobbet till kirurgerna så hade kvinnor inte behövt stå med bajs rinnande längs benen flera år efter de blivit mammor.

    1. Jag har liknande upplevelse. Fick en grad två bristning men hela vägen bak till ändtarmen vilket gjorde att barnmorskan ville ha hjälp med bedömningen. Två läkare bedömde att det rörde sig om en grad två bristning och en av dem stannade kvar för att sy ihop den. Inga besvär i efterhand. Har däremot haft ont i svanskotan efter förlossningen och fått svaret att det är så det är. Kanske ska säga att jag ramlat under vandring istället.

  8. Heja dig! Så viktigt. Och så tydligt när du tar samma typ av resonemang på en annan situation. En fin fungerande snippa är varje kvinnas rättighet.

  9. Hej! Jag fick två djupa vaginala bristningar och en partiell sfinkterruptur när det blev kris då han inte ville titta ut och ist drogs ut med sugklocka. Jag har inga men efter detta, hade inte ens speciellt ont och det har jag nu i efterhand förstått bero på att jag blev opererad av en skicklig kirurg på Sös. Jag skulle inte vilja bli ihoplappad av en barnmorska även vid en mindre bristning, tycker att man borde få bli sydd i det bästa och det känsligaste vi har av toppspecialiserade kirurger! Inget ont om professionen barnmorskor alls, utan dem skulle det aldrig fungera! Önskar bara att våra kroppar kunde få respekteras och tas om hand på ett korrekt sätt. Tack för en fin blogg!

  10. Jag läste en artikel igår att endast två barnmorskeutbildningar i Sverige prövar sina studenter i kunskapen att sy ihop bristningar. TVÅ!!!! Så obeskrivligt upprörande och nonchalant! Det är inte lapptäcke de sitter och syr, det handlar om en kvinnans underlig, som har muskelfästen, slemhinnor mm! På flera förlossningskliniker fanns det inte ens direktiv utan det är upp till varje barnmorska att sy efter eget förnuft. JAG BLIR SÅ ARG!!!!!!!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..