När man bara är trött

Jag fick flera frågor kring det här med att hantera sitt föräldraskap när man har en tuff period. Jag har tänkt en del på det där. Jag har ju verkligen haft svackor, varit HELT slut.

ANNONS
ANNONS

Skillnaden på de svackor jag hade förr och nu är att jag, tror jag i alla fall, är medveten om dem när de är nu. Förut försökte jag ignorera dem. Jag tror att det handlade om att jag minsann skulle ”vara duktig och fixa det här”. Att erkänna att något är för mycket kan ju kännas som ett nederlag, vilket såklart är helt fel! Känns det som för mycket så ÄR det för mycket. Det spelar ingen roll om någon annan gör samma sak plus 40 saker till, man har sina egna gränser. Dessutom kan man ju inte mäta mängd av saker man gör, insatsen kan ju se helt olika ut.

När jag var som allra tröttast, tror det var när Maja var ca 8 månader och Märta närmade sig två år, så körde jag på. I tystnad kändes det som? Jag sa ingenting till någon. Jag var alldeles för trött för att be om något och alldeles för trött för att förändra något. Det kräver att man orkar
1. Komma på ett alternativ
2. Eventuellt argumentera för det
3. Genomföra det
4. Orka misslyckas och hitta nya lösningar, om det inte går vägen.

Det kan kännas som alldeles för mycket när man är FÖR trött. Ett oöverstigligt berg. Man är för trött för att förändra, men för knäckt för att inte göra något åt saken.

ANNONS
ANNONS

Jag var BARA mamma, hela dagarna, hela nätterna. Mitt syre blev bloggen/illustrationerna. Det var BARA mitt. Mitt eget. Hemma bestämde jag till slut att vi varannan helg skulle ha två timmar som bara var ens egna. Det var tillräckligt för att känna en lättnad. Jag visste att på lördag skulle jag vara helt ensam i TVÅ timmar. Första gången gick jag på bio. Solen sken och det var vårvarmt. Jag gick in i mörkret och sjönk ner i en stol med en godispåse i knät. Och tankade intryck! Jag fick ta emot, inte bara ge! Därefter innebar nästan varje sådan ”egentid” två timmar på kafé, med block och penna eller dator. Två timmar är lång tid när all annan tid delas upp i minuter: byta blöja, leka, läsa bok, mata, mosa, klä på, klä av, byta om, byta blöja, torka, bada, leka … Två timmar av ”ingenting” var avgörande då.

När jag började jobba så fick jag ju plötsligt en massa av det där, utan att behöva ”kräva det” och behovet av det egna kom liksom naturligt. Nu är det såklart tvärtom, att jag känner att jag har för lite tid med barnen. Men jag kan fortfarande bli helt slut. Speciellt när nätterna inte fungerar. Sömnbrist och stress är det sämsta för mig. Det blir en så himla dålig cirkel. För när jag blir trött blir jag orolig och får ångest och har inte heller något tålamod. Det är en dålig kombo.

Nu för tiden försöker jag skita i att ”vara duktig” så mycket jag kan. Jag sänker kraven till botten. Jag lämnar disk, vi äter det snabbaste någonsin eller hämtmat. Jag sover så länge det är möjligt på morgonen. På helgerna delar vi upp morgnarna så att man tar en eller två timmar i taget, sedan sover vi tills vi inte vill sova mer. Jag försöker ställa in aktiviteter, även om det svider. Att ha noll på schemat hjälper. Och jag svarar på alla obesvarade mejl att jag det är lite för mycket just nu, men jag kommer att svara inom xx antal dagar. DET var svårt, för jag känner mig så DÅLIG. Vill alltid skicka ett till mejl: nej men nu känns det bra, nu kör vi! Får tvinga mig själv att inte göra det.

ANNONS
ANNONS

Sedan är ju mitt bästa knep, om det är möjligt, att lägga sig klockan 22 och låta telefonen sova i ett annat rum. Någon frågade faktiskt hur det gick med det där, dessvärre har jag ett återfall för tillfället. Vilket är helt knasigt för jag mår så mycket bättre när vi sover åtskilda telefonen och jag. Målet är att hitta tillbaka till den mer sunda relation vi hade för några veckor sedan. Snart är jag där igen, som den sanna periodare jag är.

Min sista grej för att få energi/ork är att blogga och teckna. NI ger mig den där energin IN som jag behöver. Har man inte en blogg så funkar det med telefonsamtal till en god vän eller släkting. Någon lite utanför men ändå nära. Som ni är. Som vänner är. Någon som kan lyssna och bara peppa, inte höja fingrar eller lägga skuld. Bara vara.

I korta drag då, för den som är för trött för att läsa allt bluddrande ovan:

  1. Sänk kraven
  2. Hitta stunder som är BARA DINA (det räcker med en timme så har man fått andas, men är det kris försök få lång tid)
  3. Sov med telefon på annat håll
  4. Anpassa er för att göra livet enkelt (vi har till exempel nu superkonstig möblering i sovrummet och jag sover med båda barnen. Ja jag får panik och tänker att vår relation kommer bli  förstörd FOREVER nu, men påminner mig om att ALLT ÄR PERIODER).
  5. Be om hjälp om ni kan
  6. Sov i skift hela dagen om det behövs för att bli utvilad
  7. Prata med vänner (eller skriv i PEPPANDE forum, grupper eller bloggar), leta upp peppen du saknar
  8. Kom ihåg att en ”dålig” period inte definierar ditt föräldraskap. Att du ens reflekterar över ditt föräldraskap och hur du ska vara en bra förälder betyder att du är grym! Man måste få ha svackor också, barn hajar det med. Jag brukar tänka att de, när de blir äldre, kommer att ha nytta av att ha sett alla dessa nyanser och att de är okej. Det ÄR okej att inte vara på topp hela tiden!
ANNONS
ANNONS

Heja alla er tröttisar där ute i de snurrande ekorrhjulen! Heja oss!

#utmattad

  1. Bakingbabies länkade till dig idag och ni har båda räddat mig idag efter att ha hagt en pissig dag då jag skällt en massa på min treåring. Hemskt att se skräcken i hans ögon när jag är oberäknelig och får utbrott för minsta lilla. Fick be om ursäkt och grät vid läggningen idag.

    Tack för en bra och tänkvärd blogg.

  2. Så himla klokt och fint <3 Och väldigt skönt att läsa. Jag går i nån slags dimma och har ångest över om vi ska våga försöka få ett barn till. Mådde ruskigt efter förlossningen både fysiskt och psykiskt och vårt barn sover ännu inte bra. Men är så rädd att ångra mig! Gah aldrig kan det vara lätt!

    Kram till bästa bloggen!

  3. Alltså, den där illustrationen <3. Som att du var hemma hos oss igår kväll och ritade av… Heja alla superhjälteföräldrar där ute!!

  4. Tack! Precis vad jag behövde läsa just nu.
    Som ensamstående till två (21 månader och 1 månad gamla) blir det kaos när rutinerna inte sitter. Idag vägrade den äldsta somna före 22.30 för fjärde dagen i rad och jag är helt slut. Har gått och känt mig som en dålig mamma idag, men ditt inlägg gav mig lite pepp. Även om alla tips inte fungerar för mig som inte har någon att lämna över barnen till fick det mig att inte känna mig så ensam. Så, tack!

    1. Jag har en sådan djup beundran för de ensamstående. Tänker ofta på er när jag känner att jag har svårt att få ihop allt.
      Hoppas hoppas du får lite andrum snart! Och mitt i allt detta, sörsök att vara snäll mot dig själv!!! Du förtjänar det! <3

  5. Hej! Jag har nyss börjar läsa din blogg och ville bara säga Tack! Började gråta när jag såg bilden. Så mycket igenkänning. Inser att jag nog är rätt så trött…

    1. Å vad fint att du hittat hit! Välkommen, eller vad man säger :)
      <3 <3 Vi försöker pressa på oss kravlöshet nu! kram!

  6. Jösses vilket skönt inlägg att läsa. Som nån skrev, det känns som en varm hand på axeln. Tycker det var extra skönt att läsa att sömnbristen ger oro och ångest. Jag har nämligen massor oro och ångest hela tiden och det är inte alls likt mig. Jag är egentligen stabil, lugn och trygg, en klippa, håller alltid ihop. Inte minst min man känner mig så. Men nu känns det nästan varje dag som jag ska bryta ihop, med två sjuka småbarn sen en månad. Sömnbrist och total brist på egentid och är nog orsaken. Och att jag inte hinner träna. Jag har dåligt samvete över att jag inte njuter mer av den här tiden, vill helst bara ta ett stort kliv minst ett halvår framåt i tiden.

    1. För mig är det VERKLIGEN sammankopplad, det här med sömnbrist och oro. Jag kan ha ångest och vara orolig annars också, men det blir så mycket mer och på nåt sätt gränslöst när jag inte sover.
      Jag försööööker tänka att jag bara ska igenom ”dimman” och att på andra sidan är det lättare att andas. Men det är svårt mitt i det.
      Hoppas de frisknar till snart och att du får lite tid för dig själv!!! <3

  7. Men alltså, seriously, hur klok är du?! Du bloggar så fantastiskt på sistone. Lyckas vandra på en hårfin gräns där du uttrycker åsikter och känslor utan att för en sekund döma eller lägga det du tycker på någon annan.

    1. Men åh TACK!!! Tycker du? Jag med min oro tycker såklart att jag tappat förmågan på sistone och inte alls kan skriva eller ens tänka…så din kommentar värmer extra mycket!! Tack Lisa! <3

  8. Älskar din blogg! Mammornas verklighet! Det är så tufft ibland, har en tvååring och en nyfödd. jag längtar tills de är större och sover hela nätter! Samtidigt som det är mysigt stt vara mammaledig så längtar man ibland till jobbet. Då man äter lunch med vuxna och går på toa ensam! Haha. Som du säger, allt är en period. Det går över, det blir bättre. ;) inatt sov inte den lilla förrän 03. Den stora vaknade självklart vid 03 och ville sova med oss. Jag sover inget alls om hon ligger bredvid så det blev att följa med tillbaka till sängen med lite protester. 06 kom hon till oss. 07 fick jag gå upp med båda. Tufft att få endast sova 3 timmar ungefär!

    1. å gud de där dagarna alltså, efter de där nätterna…dimman! Gah!
      Har hört om de som splittar föräldraledigheten ganska direkt, typ halva veckor var. Det låter helt genialt tycker jag … Både andrum och barngos liksom!
      Hoppas du får en bättre natt snart!!! <3

  9. Så mitt i prick idag. Du är en av mina ventiler, en av få jag hunnit med under hösten. Är nog lite vidbränd just nu, inte utbränd men nästan. Flytt, nytt jobb, lillen inskolades, ständigt sjuk=vabb heeela tiden lägg till min GAD o höga krav. Usch vilken soppa. Det går väl över men du ska ha stort tack för din blogg. För shit vad jag behöver den. Kram

    1. Å alltså HEJA dig! Allt på en gång, alltid blir det så! Skickar tusen kramar och pepp! Hoppas hoppas du får det lite lättare snart! <3 <3

  10. Är väl i en ”svacka” nu I guess, pga inte sovit sedan mars då barn nr två kom och storebror snart-fyraåring (och en ”extra allt”-unge som barnpsykologerna kallar det, extra vilja, extra ilska…) har en särskilt jävlig fas igen med bråk om ALLT från morgon till kväll. Nätterna är jag ofta själv pga maken nattjobbar och det är stök med barnen natt efter natt. Ingen vill sova själv lr mer än ett par timmar max i stöten, och omlott såklart. Minsta barnet är inte långsovare dagtid alls heller, så det är stress även om stora går på föris vissa dagar. Jag får knappt aldrig vara ifred och jag minns inte senaste pausen!

    De senaste nätterna har jag lipat runt fyratiden, av trötthet och hopplöshet…när fan vänder det?! Vi hade en kort, så kort lite lättare period med bråken och sömnen sept-okt, precis så en mästan återhämtar sig lite. Nu är mörkret tillbaka. Blir man någonsin sig själv igen undrar jag? Och stora barnet, han kommer bara ha minnen av en sliten, galen mamma helt utan tålamod:( Vi har inga barnvakter som gärna ställer upp liksom, och lilla barnet äter knappt annat än bröstmjölk trots snart 8 mån. Jag hinner få kort luftpaus ibland med 30 min pass på gymmet själv innan jag måste hem, that’s it. Sa jag att jag tror jag snart blir galen…? Har bokat tid med barn/föräldrapsykolog för att få hjälp med bråken (har kommit sålångt jag kan, trots egeb univ.utb på området…), och ber till gud att lilla bara ska börja sova ordentligt och äta ngt annat än på mig någon gång…

    Är såhåhåhå befriande att läsa din (och Kittys m fl) blogg, att veta att man inte är själv och få ngt slags perspektiv! Och bra tips/input! Tack!!

    1. HEJ VILL BARA SÄGA ATT DET VÄNDER! Ett tips är att liggamma. Alltid och somna om du med. Jag var ett vrak efter min första kom. Han var så liten så han skulle matas i stort sett dygnet runt.Jag sov inte på 8 mån mer än korta stunder. Jag pressade på så sätt fram en depression där jag i slutändan var livrädd för allt. Man blir ju på riktigt ett psyko utan sömn. Nu snart sex år senare har jag kommit ur en utmattningsdepression. Mitt råd är försök sova hela tiden när du kan. Kräv hjälp inklusive av din karl. Släpp prestigen hemma. Låt det se ut som fan. Ett tag i alla fall. Lycka till

    2. Hej Elin!
      Jag sitter i exakt samma sits som du, sjukt likt :) Bebis i mars och 4-åring med mycket aggretioner… Vi fick av barnpsykologen utökad barnomsorg så han får gå till dagis varje dag 5 h nu istället för bara 3 dagar/vecka, så det är ett tips som hjälpt mig mycket! Då kan kan jag och lillebror få sova lite då det inte är mycket av det på nätterna! Sen får man ”hålla ihop” på eftermiddagarna med båda men det krisar rätt rejält här typ varje dag ändå :(

    3. Åh Elin, håller alla tummar att det vänder snart! Om ni har råd så rekommenderar jag att köpa hjälp. Vi använde oss av nanny.nu när våra tvillingar kom. Så värt varenda krona. Önska i julklapp från släkt eller länsa semesterkassan! Stor kram!

  11. Tack för peppen ❤️❤️❤️ Är nybliven 2-barnsförälder och jättetrött. Har nyss hittat till din blogg och bara älskar den. Det är ett ljuvligt andningshål och jag får både skratta igenkännande och gråta när det svämmar över och din blogg känns som en vänlig hand på axeln som säger att allt är ok. Tack ❤️

  12. Tack för den här ärliga och viktiga texten (och illusen)! Jag känner också igen mig alltför väl (summerar just första året som tvåbarnsmamma med bebis som sovit dåligt hela tiden hittills…) och jag tycker du har många kloka tankar och att det är väldigt ”spot on”. Jag har just bestämt mig för att nu bara ha fokus på att prioritera sömn, att vara ute i dagsljus och sen att ibland ha utrymme för något eget som ger energi (träning i mitt fall).
    Jag tror också att det är så viktigt att påminna sig om att det kommer att bli bättre!!
    Det här blev lite svamligt känner jag (svårt att formulera sig för en trött hjärna…). Kort sagt, tack för ett uppmuntrande o tröstande inlägg!

  13. Jag är där, och har varit där i flera år nu. SÅ frustrerande att inte komma ur det. Är ensamstående med en ettåring på halvtid sen i somras och det är så jävla jobbigt att bara vara trött! Att typ längta till hon somnar när man halva tiden bara längtar efter att få vara med henne igen gör så fruktansvärt ont bara att erkänna.
    Jag söker med ljus och lykta efter att få hjälp nu och försöker verkligen se att det finns ett slut på denna konstanta trötthet och ångest men man vill ju bara trycka på en knapp och få bli en normal människa och en stark stabil mamma.

    1. Å jag känner igen den där känslan när man längtar efter att de ska somna och sedan får man dåligt samvete och så längtar man efter att de ska vara vakna. Det är så hårt! Och när man är sådär trött så är kan man inte ha distans till sina känslor heller.
      Vet du, du Är normal!!! Stark och stabil är liksom inte alltid lätt att vara, och ibland är det faktiskt omöjligt!
      Du är iaf alltid välkommen att lufta och spy ut och säga allt sånt där här inne <3

  14. Alltså det här var så träffande att jag fick hjärtklappning. Jag är inne i en sån där period nu (igen) och jag skriver under på vartenda ord! Och i bilden är det så otroligt talande med alla strösslade tankar och ”öppna filer” om allt från mormorsamtal till rapporter och kalasinbjudningar. Det är förjävligt. Hur lever vi egentligen? Jag går och funderar på det mer och mer. Jag tror det kommer sluta med att jag tar ungarna och flyttar långt ut i skogen och lever på egenodlade morötter, men jag vet inte.

    1. Åååh skickar en massa pepp!!! Skulle gå in och skriva pepp på ditt senaste blogginlägg men skrollade för långt och hamnade på Krister. Där fastnar man ju. KRISTER!! <3 <3 Säg till om jag ska avlasta dig genom att vara kattvakt. SKulle vara sååå jobbigt för mig, men jag ställer upp …

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..