Varför vill jag ha fler barn

Jag har tre barn, tack vare att jag fick tvillingar som andrabarn. Vi ville att första barnet skulle få ett syskon, men hade aldrig tänkt oss mer än två barn och vi insåg också snabbt att samhället (och ens kropp med två armar) liksom inte är byggt för familjer med mer än två barn – det mesta blir krångligare med tre. Vi älskar såklart alla våra barn, men jag förstår inte hur nån frivilligt vill ha tre, så jag är genuint nyfiken: varför vill du ha ett tredje? Jag lägger inga värderingar i mina frågor utan undrar verkligen bara: er äldsta dotter fick ett syskon som kompis och det börjar bli lättare för er föräldrar, vad är det då som gör att du inte känner dig ”färdig”, går det förklara?

Okej nu tänkte jag försöka svara på den här frågan som jag fick här på bloggen för ett tag sedan… Det är ju liksom inte ett enda svar, utan en massa.

Jag tror att det jag främst landat i efter att ha försökt analysera den här viljan att ha fler kontra att saker och ting nu är lite lättare, är att ”småkaos” är det bästa klimatet, enligt mig.

Jag har en tendens att kompensera en för lugn tillvaro med en massa kaos ändå, så jag kan säkert vara nöjd med det utan fler barn. Men det jag menar är nog mest att den delen, den opraktiska, kaotiska biten, det galna tempot inte riktigt avskräcker. Tvärtom så tror jag att den i lagom dos passar mig.

Jag tror däremot inte att den passar min sambo lika bra. Han kan vila mer i ett lugn och har nog mer behov av icke-kaos än jag. Så där är ju bara frågan vem av oss som ska vinna …
Men okej fler argument:

1. Jag vill vara gravid igen. Det var inte BARA ljuvligt, men det var något magiskt med det. 

2. Jag vill ha bebistid, jag vill nosa på en bebishjässa. Jag blev lite snuvad på bebistiden med Maja eftersom vi hade en rätt krävande ettåring hemma. Mjo jag vet att jag kommer ha TVÅ barn hemma nu om jag får en bebis, men dels tror jag det är skillnad (det kommer jag få äta upp) och så kan jag förhoppningsvis påminna mig om sniffet och goset en ev. nästa gång.

3. Jag blev så levande när jag blev mamma. Som någon kommenterade på bloggen: alla känslor blir så förstärkta. Och så ÄR det. Både glada och ledsna känslor. Inga kommer undan! 

Men också det intensiva, det här HELA TIDEN-livet, varje minut är jag mamma. Hela tiden. Fokuset har förflyttats. Fokus är mycket ”dem” (ja alltså barnen) men ännu mer ”vi”. Mitt gäng! Vårt gäng!

4. Jag tycker om tanken på att vara ett myller. Att vi väller in. En stor hög med kärlek, och bråk. Det hör väl ihop med det där kaoset…

5. Jag tror barnen skulle bli vääärldens bästa storasyrror! 

Ja där är väl i stort sett min romantiserade bild av att vara många i familjen. I teorin vill jag egentligen ha fyra barn. Men jag får väl vara lite realist också.
Här kommer det som talar emot fler barn:

1. Sömnbristen. Det är ju jobbig alltså … och i o med att jag är på totala JA-sidan så kommer ju ödet ge mig en supervaken intensiv bebis ”Du ville ju ha kaos!! Här har du kaos!!!!” Skriker ödet åt mig och skrattar högt.

2. Relationen. Hur många barn orkar en relation med? Fler barn tar mer tid. Mindre tid som par. Fler saker att bråka om. Mindre sömn och mer irritation… svårare med barnvakt… 

Men å andra sidan, man svetsas ihop också. Gänget. Vi:et. 

3. Mina barn. Ska jag behöva ge dem mindre tid och uppmärksamhet? Jag som redan har ångest över det. Ja då räknar jag alltså inte med den här bebisen som inte ens finns och ingen alltså känner.

4. Jobb. Jag tycker det är så kul nu! Teckna, blogga, spännande uppdrag, nya utmaningar. Så mycket som händer!! Det kommer ju behöva bromsas, ändras på, med fler barn.

Då backar vi. Vilka argument väger tyngst?? Ja-sidan såklart, eller hur?

Ps: jag vet att det låter som att det bara är att bestämma sig så kommer bebisen swoooosh! Jag VET att det inte funkar så. Men jag vet också att ni vet att jag vet.
Här kommer några argument i bild:


Alltså, gooooset!!!!

Och så växer de upp och blir sådana här ljuvliga:


Det måste avgöra saken. Ska genast visa dessa bilder för Mattias.

  1. Underbart med många barn….vi har fyra , en son o tre döttrar o jag var inte klar förrens den senaste var född…..åren går Såå fort…. den äldste är 43 sedan 39, 35 o 31 år….vart tog åren vägen o nu har vi sex barnbarn med ett sjunde på väg….livets efterrätt

  2. Min man och jag träffades sent, vi väntade inte jättelänge med att försöka, och visste att vi ville ha dem tätt. När ettan var sju månader blev jag gravid med tvåan. Redan på bb visste vi att vi ville ha en till, trots att vi egentligen pratat om två. Denna gång tog det ännu längre innan äl kom igång, när mellanbarnet var 11 mån blev jag gravid igen. I samband med tredje snittet steriliserade jag mig..fyllde 39 två mån efter att trean kom och tyckte att nu får det vara nog. Tre barn på tre år sliter, även om det var bra graviditeter.
    Hade jag varit yngre hade vi nog försökt få fler, men nu blir det bra så här. :)
    Det känns helt rätt för vår bohemisk kaotiska familj med tre busfrön.
    Lycka till <3

  3. Har läst en drös kommentarer nu. Alltså det e ju så himla coolt att vi är olika vi människor, och samtidigt jobbigt att behöva inse. Det jag blir i stort sett utbränd av får någon annan energi av. Inte för att den ena eller andra egenskapen är mer värd men för att det bara är så naturen är funtad.
    Det blir bara så lätt att man tar sina egna upplevelser och erfarenheter som några glasögon på hur alla andra också borde uppleva saker.

    En trio är fantastiskt fint. Fintjobbigthärligt. Precis som du sammanfattar det där.

    Heja dig och er! ❤

  4. Jag har alltid velat ha tre barn, framförallt tror jag för att jag kommer från en stor bullrig familj själv (vi är fyra syskon) och jag har alltid tyckt (nästan iaf) att det varit roligt. Men sen fick vi vårt första barn, för tidigt född, sov jättedåligt, extremt mammig, bära på jämnt osv. Så vi väntade lite med syskon som kom när dottern var 3 år och några månader. Hade en tuff graviditet med svår foglossning men sen flöt själva barngrejen på bra. Lillasyster sov, själv! Och åt, snabbt och effektivt! Låg nöjd på en filt. Helt otroligt, kan det vara så här. Men vi hade bestämt oss för att flytta ut på landet en månad innan hon föddes så nu skulle vi renovera klart, sälja hus, sälja sommarstuga, hitta nya jobb, planera stor renovering av släkthuset vi skulle köpa så det var full fart. Vi körde på och skojade då och då om den där sista bebisen som vi ju båda tänkt oss egentligen men jag, framförallt tror jag, kände att jag inte skulle orka med en till. Att gå igenom en graviditet till med kanske ännu värre foglossning. Ville jag ta tid från de andra barnen, jag tänkte på hur mycket krångligare livet blir med tre osv. Känslan blev starkare och starkare samtidigt dom de andra pusselbitarna föll på plats. Nej vi ska inte ha fler barn bestämde vi. Några veckor innan andra dottern fyllde 1 år började jag mitt nya jobb, allt var sålt, vi hade flyttat och planeringen av renoveringen var i full gång. 1,5 månad senare kommer inte min mens. Tänker inte så mycket på det först, vi har ju skyddat oss och sååå ofta får man ju inte till det direkt i småbarnskaoset. Efter en vecka, kanske ska ta ett test ändå. Gravid! Panik! Vad gör vi nu? Blir livrädd för att vi ska gå under av det här, funderar t.o.m. på abort men när chocken lagt sig och vi landar lite då bestämmer vi att vi kör. Det måste ha varit meningen. Och jag kan inte annat än hålla med någon ovan som skrev, 3:an är verkligen njutbebisen. Som jag har snusat i den där bebisnacken och njutit över första leendena, alla framsteg och framförallt hur underbara syskonen är med varandra. Tror det är både tryggheten i sig själv och vetskapen om att det är sista som gör det extra starkt. Jag ska inte sticka under stolen med att första halvåret var tufft men inte på samma sätt som innan. Mammagrejen kan man nu och är trygg med på ett helt annat sätt. Det där extra roddandet som kommer med tvåbarnslivet är man redan igång med även om det såklart blir mer av det. Men NU är vi klara. Kände när jag låg där på förlossningen och precis tryckt ut en 4,1 kg tung pojk i stålmannenstil (arm och huvud först, ej att rekommendera), att nu vill jag aldrig mer vara med om det här och den känslan håller i sig nu 10 månader senare. Ursäkta superlångt inlägg 😯

  5. Du har så rätt; det är annorlunda med tredje! Jag kände också att jag inte tog vara på tiden lika mycket när andra barnet var nyfödd :( livet var bara fullt upp och jag känner att jag inte stannade till och njöt, luktade och gosade tillräckligt! Med tredje barnet har jag gjort allt det! …så nu borde jag vara nöjd men istället känner jag hela tiden ”ska detta verkligen vara sista gången”. Allt oftare drabbas jag dock av insikt om kaoset i vår vardag och tänker ”nej, absolut inga fler” 😜 vi får väl se hur det blir med det helt enkelt 😉

    1. Som sagt, mycket bra inlägg. Älskar korta versionen!
      Och tänk att den häääärliga kommentaren ”varför skaffade du ens barn om …” skulle klämmas in där i kommentarsfältet också!! Den slår ju aldrig fel!

  6. Oh så spännande! Har ni bara ett år mellan barnen? Vi har 1.5 och känner att vi NO WAY IN HELL skulle vilja ha fler. Yngsta blir 2 i april och det är först nu som det liksom är… hanterbart på ett roligt sätt. Sedan har hon ju inte sovit sedan hon föddes medan ettan sov tolvtimmarsnätter i egen säng från att han var liten spädgris så vi fick verkligen en av varje på alla sätt. Plus att jag HATAR allt som har med graviditet och förlossning att göra. Men största anledningen är nog att vår relation inte hade klarat det, så vi vet att om vi hade velat ha tre barn så hade det i längden inneburit att vi inte fick ha kvar vi:et i vår familj. Och det avgör saken.

    1. VI har 13 månader mellan! Läste ditt blogginlägg: hahah underbart!! Och det känns som att du är ganska klar med hur du känner inför ett tredje barn …
      Ni fick ju en lyx-etta, vi fick en lyx-tvåa. Tvåans enda problem var att hon inte sov så mkt på nätterna. Men hon var en sån SOFT-bebis! Du vet, en sådan man ba: ahaaa det är såna HÄR barn folk som skriver en bok under föräldraledigheten får.
      Men alltså nu är det så längesedan de var så små. De är ju snart 4 och 5 år och vi har det rätt lätt nu faktiskt!! Jag har ju glömt precis allt som var jobbigt! Plus att jag ju tänker att EN liten bebis kommer ju vara lätt som en plätt, eftersom vi hade två nästan-bebisar samtidigt.
      Oh ja vaggar in mig själv i såna förväntningar… Så mycket gos och knappt en tanke på sömnbristen.
      Relationen är egentligen det som väger tyngst på nej-sidan. Tänkte på det du skrev om dammsugningen. Och gaaaah!! Jaaa hur liten och tjurig och gnällig man blir av denna trötthet och intensitet alltså!
      Men ändå…

  7. Men alltså, jag har tre barn och jag vill ha ett eller två till! För mig handlar der mest om att jag äääälskar bebisar. Och det är nog för att jag ska vilja ha fler, jag menar, jag kommer ju fortsätta att älska dem ännu mer när de växer upp. Tanken på att aldrig få ha en liten spädis på bröstet igen gör mig olycklig! Men ändå, fastän min man gärna hade velat att jag var gravid typ nu, så har jag sagt att vi måste vänta. Vi bor i en liten trea, jag har inte ens börjat jobba än eftersom mitt tredje barn föddes några dagar efter min examen. Känns som att vi måste komma på fötter lite! Och sen får vi väl se om jag kan bli gravid om några år, men blir vi inte det så är det väl en sorg men jag har ju redan tre ljuvliga ungar!

    1. ja alltså BEBISAR!!! åååå!!!
      Så din man vill också ha fler, har ni alltid varit överens eller har nån påverkat den andra? Eh JA jag fiskar efter tips… ;)

      Alltså bebis på bröstet..!! myset!

      1. Jag är mer planerar – typen, vill planera i detalj hur många, när, osv. Min man har alltid varit lite mer chill och liksom tar det som det kommer. Han hade varit nöjd med ett barn, men också med typ sju om det blev så. Men nu vill han gärna ha åtminstone en till :)

  8. Instämmer helt i för-listan! Klart du ska ha ett barn till. Minst :-) så känner jag själv och vet att jag kommer ångra mig om jag inte åtminstone försöker.

    1. Minst!!! Kanske två! :)
      Ja jag känner mig faktiskt ännu mer sugen efter detta inlägg! Kanske ska påbörja ordentliga förhandlingar!

  9. Fasen så svårt det är att komma underfund med när man är ”klar” med barn. Jag har nånstans tänkt att jag vill ha tre barn. Kanske för att jag själv har två syskon, vad vet jag. Nu har vi två barn på 4 och 8 år och diskuterar en eventuell trea. Vi vill väl båda egentligen ha ett barn till men jag är så sjukt opeppad på spädbarnstiden med allt vad den innebär. Jag skulle helst vilja ha en tioåring men en sån blir ju svår att föda fram om inte annat. Sen tycker jag lite synd om ett eventuellt tredje barn i det här hushållet då de två äldre förmodligen skulle gadda ihop sig mot minstingen. Och mitt äldsta barn pratar fortfarande med värme om tiden då vi bara var tre i familjen…

    1. Föda fram en tioåring, hahah!
      Det är ju inte alls säkert att de två äldre gaddar ihop sig! jag är lite halvsladdis (mina syrror är 6 och 8 år äldre) och jag var liksom alltid den som fick välja vem av dem jag skulle hänga med. Inte alltid roligt att vara emellan, men rätt gött oftast!
      Jag var dessutom familjens bebis, alltid. Jag är det fortfarande. Oftast fint! Kanske inte var superkul i tonåren, men nu så :)
      Och när jag var liten – vilken lyx med storasyrror! De lekte med mig jämt!

      MEN, nu vet jag ju inte om det var övertalning du var ute efter. Troligtvis inte, så förlåt hela raddan ord här ovan!!!

      Jag kan förstå opeppen, det är ju en rätt speciell tid, de där första åren….
      Och jaa det är fasen svårt att veta när man är ”klar”!!!

  10. Har tre barn, två av dem har sjukdomar, som är krävande: diabetes typ 1, celiaki, språkförsening, inmunbrist.

    Det hade jag inte kalkylerat med. Att tillbringa så mycket tid med egenvård, sjukvård, att vaknätter aldrig tar slut. Barnvakt har vi svårt med. Extra resurser i förskola och skola är merarbete.

    Ångrar inte tre-barns-beslutet en sekund, jag älskar dem kanske till och med extra mycket för de är såna kämpar. Men jag måste kämpa extra mycket för att må bra själv, pga av det som barnens sjukdomar innebär.

    1. Det måste vara sååå kämpigt, heja er alltså! Såklart är det sådant man tänker på också… De där utmaningarna som man inte räknar med.
      Hoppas ni får det enklare framåt!! <3

  11. Du satte precis ord på allt som gör att jag vill ha en trea (eg. också fyra men är också realist). Jag gjorde klart för min man tidigt om min önskan och han var inte alls med på noterna. Sakta men säker har han ändrat sig och nu är det verkstad. Dock går det inte lika lätt som de två första som blev till bara han skakade sina kalsonger i min närhet.

    1. ”bara han skakade sina kalsonger i min närhet” alltså HAHAHA! Underbart!
      Kul att du också eg vill ha fyra men kör realisttänket, som jag!
      men så hoppfullt att höra om den förändrade inställningen!!! Wihooo!!! känns nästan som att JAG lyckats, fast jag inte ens försökt nån övertalning än, haha! Bara för att jag såg att det är möjligt liksom :)

  12. Du kan få ett argument till för ett tredje barn :)
    När man får sitt första barn, är man rätt osäker som förälder. Det kan vara svårt att hitta rätt mellan alla ”goda” råd ;) Och eftersom du fick barn tätt, blev bebisperioden med tvåan rätt intensiv. I alla fall, det är min erfarenhet. Men med trean så är man mer avslappnad och säker i sig själv och med den större åldersskillnaden så gör allt sammantaget att du kan njuta mer av ett tredje barn :)

  13. Här är vi överens om en trea. Men tid till stt producera den är det brist på. Hade ägglossning den här veckan. Men samtliga gånger som vi försökte få till så vaknade någon av 1) mardrömmar eller av 2) kiss i sängen eller av 3) att favoritmjukisen ramlat ner på golvet eller gömt sig i täcket. Igår kväll, då inget barn vaknade, somnade jag på soffan innan maken ens hunnit hem från jobbet. Och han väckte mig inte utan passade givetvis på att få lite extra sömn själv. Det känns som att det kan ta riktigt lång tid att baka denna trea.

  14. Vi har fyra barn och nu längtar jag efter ett femte :). Gillar att vara gravid och älskar bebistiden. Jag har fått babyfeber i princip strax efter att barnen blivit över 2 år varje gång. Är nu 38 år så det är inte så lätt att bli gravid, men vi jobbar på det. Om vi får ett femte barn blir det nog det sista har jag intalat mig :). Delvis för att jag blivit snittad vid varje förlossning så varje ny graviditet innebär en ökad risk, men även för att jag närmar mig 40 och känner att efter nummer fem blir det punkt.

  15. Agreed! Väntar trean nu och det känns såå magiskt! Njuter så av att vara gravid och få uppleva den här resan igen. Vet att jag kommer att beklaga kaoset och sömnbristen ibland men det positiva är ju så mycket starkare än det negativa! 3- och 5-åringarna hemma ser fram emot det och det är så kul! Frågan är ju bara när man ska känna sig nöjd.. 😏 Lycka till med övertygandet!

  16. Det är intressant det här… efter vårt första barn kände både jag och min man att vi behövde komma in i rollerna, familjen osv innan syskon (drygt 3 år mellan dem), men nu efter andra barnet (nu 11 mån) kände jag nästan på stört att vi inte är klara utan att jag vill ha fler. Vi är dock inte riktigt där än! Men jag känner också att jag vill ha fler barn för barnens skull! Att bara ha ett syskon känns lite lite… som att man är så beroende av varandra hela tiden. Att ha fler syskon ger en annan dynamik, man är fler om både glädje och sorg och allt däremellan. Och om ni inte två av syskonen går sådär himla bra ihop när de är själva, kan det ju lättas upp när de är fler… Ungefär så tänker vi. Och börjar nog snart försöken att få en trea :-)

  17. Jag har ett barn och vill inte ha fler. Känner mig som en dålig människa och mamma när jag läser alla kommentarer om tre och fyra barn. Är det nåt fel på mig som inte har den känslan?

    Min dotter är världens finaste, men blotta tanken på att vara gravid igen eller ha en liten bebis gör mig helstressad. För mig blir det bara roligare och roligare ju äldre hon blir.

    Delvis är det väl sömnbristen och förlossningsdepressionen som spökar, men inte bara. Inflammatorisk reumatism och småbarn går inte så bra ihop (men andra klarar det ju med flera barn så då dyker återigen frågan om det är fel på mig upp).

    1. Jag känner precis som du! Jag är så nöjd med mitt barn som vi kämpade så hårt för att få. Jag vill ägna all min barntid åt honom och allt som är han och allt som han gör (stackars barn!). Jag vill inte vara gravid, vill inte föda, inte amma, inte ha bebis. Vill inte. Vill inte ha två barn som bråkar, som har olika behov, som jag inte hinner med. Vill inte. Jag vill ha tid med sonen, med mig själv och med min man. Jag är så nöjd med vår familj precis som den är nu.
      Men så ligger det där och gnager, syskon. Jag älskar mina syskon. Min man älskar sina syskon. Jag önskar sonen syskon. Men jag vill inte! Gnag, gnag, gnag.

      1. Tack snälla ni, nu känns det bättre :) Syskongnaget känner jag igen, det gick tack och lov över efter ett tag…

    2. Fast hur många barn man vill ha har väl inget att göra med hur man är som förälder? Om du är nöjd med en så är väl det underbart! Och jag tycker att det är otroligt ansvarsfullt att veta vad man orkar med och respektera det, för allas skull. Det är ju inte som att det finns något självändamål i att få så många knoddar som möjligt.
      För mig spökade (spökar) förlossningsdepressionen länge. Jag ville inte ha fler, det var ju nätt och jämt att vi klarade det här. För mig har det svängt nu och jag har börjat längta efter en till. Kanske som en ny chans, kanske för att det är skönt att längta, inte vara rädd inför, men det är klart att jag oroar mig för hur det skulle gå. Tycker (för mig, och kanske också för dig) att skälen att inte skaffa fler är så tydliga, medan dem att göra det är så luddiga.
      Gud vad långt och konstigt det här blev. Min poäng: HEJA dig som är glad för din enda underbara unge. Var NÖJD och skäms INTE! <3

    3. Men det är ju så skevt att man måste vilja ha prick två barn! Man är självisk om man inte vill ha ett syskon till sitt första barn. Och man är självisk som vill ha fler än två, för då vill man bara ha barnen för sin egen skull, utan hänsyn till att det tar tid och uppmärksamhet från de två man redan har. Alltså varför är två barn en standard som man inte bör avvika från? Jag har tre barn och fått höra så många konstiga saker när jag väntade tredje. När jag väntade första och andra så var det ”ååå vad roligt”. När jag väntade tredje så var det mer ”eeeh ok…”. Alltså du ska inte känna att det är något fel på dig! Alla människor är olika och barn kommer in i olika familjer på olika sätt. Varför måste man vilja ha två barn? Blir galen på svenska stela normer ibland! Det är ju verkligen inte som att man är en bra mamma bara om man har ”rätt” antal barn. Nej, du vet bäst hur många barn som passar er familj! Känner massor av ensamvarg, det har inte gått någon nöd på dem. Känner också massor som inte har bra relationer med sina syskon. Man kan aldrig veta hur livet blir!

  18. Varför säga nej till mer kärlek?! Det är så jobbigt men sååå fantastiskt med alla dessa barn! Bara fler att älska och fler att få oändlig kärlek från!

  19. Och jag är så klar efter två, alltid varit två och när tvåan kom så helt definitivt. Känner igen känslan som beskrivits ovan. För mig handlar det mycket om orken. Graviditet för mig har varit en pina, kräktes dagligen halva tiden med första och hela tiden med andra. Det värsta har dock varit att jag under graviditeten kännt mig ockuperad, att inte kunna och orka göra sånt jag tycker är kul, träna och uppleva saker. Så när folk frågar om en till svarar jag bara lungt att jag är glad och tacksam för de två jag har. Nu vid 4 och 6 så kan de följa med och det roligaste som finns tycker jag är att se dem uppleva och lära sig nya saker.

  20. Jag var inte klar med mitt barnafödande förrän efter vårt fjärde barn. Om jag ska försöka beskriva känslan så var det lite som att jag ”kände” energierna av mina barn innan dom kom. Efter ettan kände jag energin av tvåan, efter tvåan kände jag energin av trean. Efter fyran var det tomt. Fanns inga fler barn som satt och väntade på att bli födda. Nu låter det här kanske flummigt och new age-aktigt, men för mig var känslan så stark att den inte gick att bortse ifrån. Jag visste bara att dom fanns där, och väntade. Deras namn har också ”kommit till oss” några månader före deras födsel. Lite som att dom själva bestämt sig för att få komma till och vad de ska heta. Starka själar. Underbara barn. Sen att samhället är uppbyggt efter normen att man ”ska” ha två barn (tre om man vill tänja på gränsen) ska man skita i. Det är viktigare att man lever sitt liv som man själv vill. Och att man kommer ihåg att tacka för den underbara välsignelsen att överhuvudtaget kunna bli gravid och föda barn.

  21. Hej,
    Jag har tre underbara barn, ovh min minsta är snart 9 månader och jag fick7 missfall innan henne. Jag blev mer övertygad för varje förlorat liv. Vi ville, jag ville. Och det är mitt liv, underbart, fantastiskt.
    Kommentaren ovan sa att de från början ville ha två men fick tre… vi ville ha tre sambon fler jag sa Max 3, han minst 4.
    Nu har vi tre och nu säger jag 4, han 3…
    Den tredje bebisen är lugnet, njutbebisen, man är ganska lugn, du har gjort det mesta är inte så orolig, nojig utan ganska lugn k många situationer men samtidigt orolig i nya andra situationer när de händer saker som man blir rädd för, rädd de ska hända dem något. Nya saker blir hot. Man tar in omvärlden ännu mer nästan. Sjukdomar, faror.. svårt o sätta ord på.
    De stora barnen kanske kan ”hjälpa till” mina stora älskar att få vara med, tävlar om vem som får ligga bredvid, bära o hämta blöja till lillasyster, deras glädje är värt det varje sekund! Hittills har jag inte ångrat mig en enda gång.
    Varje dag är jag so lycklig att hon kom, myser av varje kram, varje nytt steg i utvecklingen, myset, andas en gång extra och ler åt att se henne sova, busa eller ögonblicken med syskonen, deras kärlek.
    Visst när hon är 1,5 har jag inte 3 arnar men vi har 10 tillsammans…
    min sambo har 2 som hjälper till. Min son är 8 då och lyssnar, min tvåa 6år och vill hjälpa till.
    Vi är ett team. Jag har ofta alla tre och hunden själv, jag klarar det. Vi har inga mor/farföräldrar att ta in, och vet ni, vi valde dem själv, visst ibland kunde man önska det fanns en jour av barnvakter o hjälp. Men det gör det inte. Och jag klarar det själv. Om än att jag blir trött!
    Skulle aldrig välja bort det!
    Vill fortfarande ha en till, känner mig inte klar. Ingenstans. Älskar dem så. Vi reser, vi gör saker. Vi är ett team som du säger.
    Sen prövningen i relationen, just nu tänker vi vid tjafsen, klara vi det sist klarar vi det nu, det är ingen skillnad. Det kan vara tufft, men vi vet vi har klarat det och de gör vi nu med!!!

  22. Jag försöker att inte bli provocerad av frågeställningen men det är svårt… Hoppet mellan 3 och 4 barn måste väl då vara större eftersom man måste skaffa 7 sits bil. Annars förstår jag inte hur ”samhället” inte är byggt för mina 3 barn?

    Första året var jobbigt, det ska jag inte sticka under stol med. Men Casper hade kolik, Ludde och Filippa var bara 3 och 1 år samt pappan jobbade (jobbar) utomlands så jag var ju mest själv. Så jag måste väl ändå vara ett skräckexempel och se på mig nu! Så lycklig över mina tre barn nu 1, 3 och snart 5 år.

    Vi hade ett väldigt enkelt svar till dom som frågade varför vi skaffade 3 barn. För oss var det helt enkelt inte en familj förrän det fanns fler barn än vuxna!

  23. Efter barn nummer 1 var jag helt plötsligt nöjd, så fylld av kärlek att inte inte trodde det skulle funka med fler, skaffade in princip lillebror för att storasyster skulle få ett syskon, men den upptäckten att jag kunde älska fler ställde ju till det, redan när lillebror vara jätteliten så var jag tillbaka på planen att ha tre barn, så som tanke o önskan var innan nummer 1 kom… men vi hade ju en av varje o borde vara nöjda, o det var vi o vi vaklade fram o tillbaka, men när två ytligt bekanta hade gått bort i bröstcancer kort efter varandra sa jag till sambon att antigen skaffar vi fler barn eller så skyddar du dig, för just då kändes det inte ok med p-piller… sagt o gjort jag slutade o vips var jag ju gravid igen.. så när kom nummer tre o när han låg på magen kände jag tydligt att jag var klar, jätteklar.. hade han inte kommit hade jag nog fortfarande funderat… nu är våra bebisar 17, 13 o 7år.. :)

  24. Om min sambo och jag hade träffats tidigare i livet hade vi troligtvis haft en stooooooor familj nu, men efter två barn tycker nog dem flesta att vi borde nöja oss. Vårt andra barn föddes dessutom många veckor för tidigt med allvarligt hjärtfel och lång sjukhusvistelse och flera operationer som följd. Ändå vill vi så gärna skaffa fler…kanske en till…kanske två…
    Är vi totalt galna?!? Inte vet jag, men jag vet att vi kommer älska alla ungar som kommer till vår familj hur kaosartat det än kommer att bli. Om vi lyckas bli gravida igen hoppas jag bara så innerligt att få en normal förlossning (så normal den nu kan bli då jag efter två snitt måste snittas igen) där jag slipper att åter igen hamna på ett förlossningsrum utan bebis (båda har behövt vård på neo omgående även om den första bara var där några dagar). Att äta frukost som nyförlöst på BB utan barn är ett grymt öde som jag inte önskar någon.
    Ååååååå efter ditt inlägg så längtar jag ännu mer efter en till!!! Mer bebisgos och kaos!

    1. När jag fick min första så gick allt jätte smidigt och det var underbart att direkt få hålla henne. Med min andra blev det urakut, och när jag vaknade så visste jag inte ens om hon levde. Jag minns känslan av att ha blivit snuvad på glädjen, jag var ju oerhört glad att hon levde och mådde bra, men det gör ont än att ha missat hennes första skrik, att hon inte fick höra mina välbekanta hjärtslag, att jag inte fick välkomna henne till världen. När jag väl fick träffa henne var hon uppkopplad med alltmöjligt och kändes så stor på nåt sätt. Inte som en nyfödd.
      Jag läser vad du skriver och önskar innerligt att allt går bra om du får en till. Att ni får njuta av stunden. Vara oskiljaktiga.💕

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..