Att banta offentligt

Jag funderar lite kring offentlig bantning. Jag tänker på hur man ibland vill försvara något med näbbar och klor. Hellre det än att vända blicken inåt – finns det något i den här kritiken som kanske stämmer?

Jag funderar lite kring offentlig bantning. Jag tänker på hur man ibland vill försvara något med näbbar och klor. Hellre det än att vända blicken inåt – finns det något i den här kritiken som kanske stämmer? 

Det är ju bland det jobbigaste som finns. Att rannsaka sig själv.

Jag har läst en del kritik riktad mot ”de offentliga bantarna”. Oftast verkar kritiken gälla just det där med att göra det inför publik. Visst, man kan tycka att det är tveksamt med bantning över huvud taget, men då hamnar kritiken lätt på individnivå när man egentligen vill kritisera ett fenomen/ett ideal. Här handlar det om att göda ett kroppsideal som får så många att må dåligt. Det handlar om att öppet säga JAG DUGER INTE vilket i nästa steg betyder att en himla massa personer på andra sidan skärmen inte heller duger. 

Kritiken mot öppenheten bemöts sällan. Man försvarar bantningen, men bortser från rampljuset den sker i. Vilket blir skevt. Visst, man göder idealet även i smått, men det får såklart större genomslag med en stor publik.

Men jag förstår att det tar emot. Att man istället för att lyssna vill göra SOM JAG VILL! För den personen är ju också en del av det samhälle vi växt upp i. Ett samhälle som ger dig så mycket beröm och uppskattning om du tappar kilon och ser rätt ut.

Om man nu verkligen vill fortsätta med sin bantning, måste man göra det inför publik? Måste man det, när man vet hur många som påverkas negativt av detta? När man vet att BARN tycker att de är för tjocka? När BARN är totalt medvetna om hur en kropp ”ska” se ut? 

Ska vi inte jobba emot det?! För visst är det väl så att även de som bantar önskar att deras barn INTE ska behöva banta? Visst är det väl så att vi alla vill att våra barn ska känna sig uppskattade och älskade oavsett hur de ser ut?
Hur ska de kunna göra det när vuxna ständigt envisas med att poängtera att det finns ETT rätt utseende?

Och lösningen att man kan ”sluta följa” eller ”blunda” om man stör sig så mycket… Säg det till en tioåring! Tala om för henne att hon ska blunda när hon lär sig om kalorier och fettförbränning. Säg till tolvåringen att titta bort när hon börjar fundera på de där vecken på magen efter att hon sett alla dessa före/efter-foton. Tala om för sextonåringen att hon kan klicka ner inlägget med kiloredovisning som får henne att inse att hon borde vara missnöjd med sin vikt. Säg åt dem att inte titta, om det får dem att tro att de inte duger de heller! Tror ni att det funkar?
Idealet sipprar in hur hårt man än blundar. Det är inte där lösningen finns – att kräva av folk att de inte ska låta sig påverkas. Det är de som påverkar som måste tänka om.

  1. Jag tycker att det beror på HELT hur man gör det. Hetsar man, kör en strikt diet, är manisk och visar upp ett ätstört beteende som om det vore eftersträvansvärt? Ej ok. Gör man som jag, ups and downs, ej stenhårt, lär sig lägga om sin livsstil från grunden, äta bra mat, laga mat osv. Då tycker jag att det är okej för man förmedlar inga osunda ideal. Särskilt inte om man ser till att samtidigt skriva om fatshaming (som är fel), kroppspositiv (som är bra), feminism osv. Jag tycker inte att det är okej att skamma människor som vill gå ner i vikt offentligt, lika lite som det är okej att skamma kvinnor som gillar smink eller lägger upp superfina mat- eller inredningsbilder i sina bloggar (det skapar prestationsångest och en känsla av otillräcklighet hos läsarna osv). Jag tycker att vi måste skilja på struktur och individ också. Strukturen med fatshaming, skeva skönhetsideal osv är noll procent okej. En individ som vill förändra sin livsstil, lära sig laga mat, slippa värk i kroppen, bli piggare och starka är 100 procent okej. Så tänker jag. Hoppas att jag ej har låtit hård, inte meningen i så fall!
    Frivillig kram från en bloggkollega här på amelia. :)

    1. Heeej! Du låter inte alls hård, det behövs ju nyanser i debatten, jag tycker om att behöva tänka några extra varv och din kommentar får mig att göra det.
      Jag tänker först att nej om man får in alla nyanser i det så kanske det faktiskt kan vara okej… och sedan nej men det är fortfarande viktnedgång och sedan ja men om man behöver det då … och så vidare.

      min mening var att peka på ett fenomen, ett ideal och hur vi ständigt göder det, inte att peka ut individer, vilket jag inte hoppas jag gör (fast det är klart att det blir ju alltid individnivå för personen som läser, men du fattar …) . Vi lever ju alla under det här idealet. Och det träffar alldeles för ofta helt fel. Vilket blir tydligt när man ser hur människor med några fler kilon automatiskt döms som ohälsosamma medan smala personer inte gör det – vilket rätt ofta visar sig vara helt fel! Jag tror det är mycket den bilden jag också vill uppmärksamma.
      Tack för din kommentar!
      Kram (även denna frivillig ;) ) från bloggkollega

  2. Alla har väl rätt att skriva vad dom vill i sina bloggar, detta brukar ju framhållas. Ingen som inte vill behöver följa. Min personliga erfarenhet är att man får mer skit om man försöker vara hälsosam, artigt tackar nej till fikabröd på jobbet osv, då får man höra minsann. Är man född i slutet på 40-talet som jag är kan man inte undgå att lägga märke till hur mkt mer människor äter idag, hur stora kakorna är (tänk bara på muffins) och hur människor går och tuggar och dricker överallt. Ser inget positivt i det.

    1. Jag tror du missade stycket där jag skriver just om argumentet ”blunda då”? Där ser du i alla fall mina tankar kring det.
      Inte heller någonstans skriver jag att man inte får skit om man avstår fika, eftersom det inte är vad inlägget handlar om. Det är många som tycker och tänker om allt, så jag protesterar inte mot det. Däremot så tror jag inte det skadar lika mycket att den som avstår får skit för att den inte käkar bullen som all denna vikthets gör. Jag är faktiskt helt övertygad om att offentlig bantning gör skada. Att barn läser det, att personer som inte mår helt bra läser det, att alla som någon gång känt sig obekväm i sin kropp påverkas av det.

  3. Håller med om att det är knepigt. ”De offentliga” hjälper ju (vissa av dem) de som skälva arbetar med en viktnedgång. Sedan vore det skönt att slippa extremerna utan iställlet läsa om dem som gått från t.ex. fetma till normalvikt – inte tokdeffad och supersmal. Och att texterna som skrivs ska ha det i åtanke att det kanske är ”fel” personer som läser. Jag har gått ner i vikt och hemma (gör inget sådant offentligt) har vi, då det varit nödvändigt, pratat om att ”mamma ska bli snabb och stark”. Inga vågar, inget nypande i volangerna, och endast som svar när jag ätit annan mat. Nu äter alla samma och leker och tränar och jag hoppas att de små inte tagit skada. 💖💖💖

  4. Nu är det väl som så att jag knappt vågar skriva min kommentar, men jag gör det ändå. Jag förstår faktiskt inte att det blivit en sådan aktivitet kring just bantning. Hatkommentarer mm. Men inte alls samma saker om smink, kläder och allt annat som påverkar barn precis lika mycket. Jag har inga barn så jag ska väl egentligen inte säga något, men jag har varit ett barn själv och jag hör hur tonårsföräldrarna på jobbet pratar om sådant som deras barn säger att ”måste” ha därför att det finns på den och den bloggen. Om hur de kan få fula kommentarer i skolan därför att de har ”fel” kläder. Och både maken och jag har syskonbarn som vi ser växa upp just nu.

    För min del har jag svårt för att det ska vara så svart och vitt. Det är sällan det. Jag förstår precis problemet med den perfekta kroppen, reklamen har inte förändrats sedan jag växte upp själv. Men det handlar precis lika mycket om vad som krävs till den perfekta kroppen. Du ska ha märkeskläder, du ska ha den dyraste väskan, du ska börja sminka dig innan du ens har blivit tonåring och du ska göra det med rätt märken etc. etc. Jag tycker bilden är mer komplex än att fokusera sig på bantning. Det är alldeles för enkelt. Och jag har verkligen svårt för att den digitala världen har gjort det så enkelt att attackera andra människor. Och att vi verkar göra det i flock. Det är så enkelt att attackera den enskilda individen.

    Det är ju också som så att bantningen ibland är en direkt hälsofråga och att den som bantar faktiskt behöver ett moraliskt stöd för att klara av det. Ungefär som att bli av med alkoholism. Kan den då inte få prata om det ens? För att få det stöd den behöver? Är de fråntagna det stöd som det sociala mediat faktiskt kan ge dem?

    1. du har en väldigt viktig poäng i det…. för idag kan man ju till o med få bannor för att man har gjort en livsstilsförändring o då handlar det i mina ögon inte om att banta men i andras gör det det…

      1. Det kanske har med den totala mängden kroppshets man utsätts för. Att försöka se små guldkorn i alla skit man matas med kan vara svårt tror jag. Men det är bra om det nu är så att folk fattat fel, att det finns personer som påpekar det. Men man ska också alltid se inåt, försöka fråga sig varför man vill göra detta offentligt, hur det påverkar folk och så vidare. Tycker jag!

        (Bantning kallas det om man strävar efter att minska sin vikt.)

        1. ja, så tror jag med… Men stör mig på detta att folk skall lägga sig i allt man gör.. Eller som en kompis sa till en person med stora problem, klagar sällan om det..

        2. Men varför är det i dag ej ok att vara en tränande person som äter bra mat utan att få höra att det inte är nyttigt att banta men det är inte ok att ifrågasätta folks vin varje kväll… Sverige idag har blivit väldigt snett.. alla måste tycka o göra lika…

    2. Jag skriver just om kroppshets för att den är så extra tydlig när man blivit mamma, det ska vara fokus kropp. Att kläder och smink också kan skapa stora problem är ju ingen motsats till det. Däremot är det ofta mer ödesdigra konsekvenser av kroppshetsen. Hr många ätstörningar börjar inte med en diet?
      Håller med om att sociala medier gör det extremt lätt att attackera enskilda individer, det är ett stort problem och jag hoppas att folk med tiden ska läsa sig att behandla varandra med respekt även digitalt. Dock måste man få lyfta ett ämne. Ett ämne blir ofta aktuellt när flera personer skriver om det. Man måste vanligtvis inte peka ut en enskild person, det är ju inte så att en ensam människa skapar ett ideal, vi alla göder det. Och då kan det vara bra att lyfta på locket lite. Fundera på om detta verkligen är en bra idé?
      Jag vet att det finns folk som blir sjuka av övervikt. Det är en sak. Det här är något annat som man ofta vill försvara med sjukdomar som uppstår vid fetma. Att redovisa vikt och prata om 3 kg på en smal kropp är inte att undvika hälsofaran med extrem övervikt. Jag tror inte heller det stöttar eller hjälper den som är sjuk pga övervikt och behöver gå ner i vikt. Jag tror det pressar personer inom samma vikt-spann eller över. Får dem att känna sig fel, får dem att tänka illa om sin kropp på grund av hur den ser ut.
      Och självklart ska du våga kommentera, fler röster i diskussioner behövs!

      1. Problemet är att det blir svart och vitt. Jag tycker också det är töntigt att den som vill gå ner 3 kg och är smal håller på och tjatar om det. Men jag tycker fortfarande inte att den är värd hatattacker. Och problemet som jag ser det är om att man gör en sak svart eller vit så drabbar det alla. Även den som verkligen behöver gå ner i vikt. Det verkar vara inne just nu att attackera de som bantar och jag tycker att det nästan används som ett försvar ibland för att verkligen FÅ attackera. Jag tycker problemet är något annat. Som vi inte löser genom att vara elaka mot varandra. Just att vi tillåter oss att vara elaka mot varandra tycker jag i så fall är ett ännu större problem. Vilket budskap ger det våra barn?

        1. Men tycker du att jag attackerar i mitt inlägg? Jag kan givetvis inte stå för hur andra kritiserar offentlig bantning, och jag vidhåller att jag inte tycker att man ska attackera enskilda individer. Men att kritisera offentlig bantning är inte att hoppa på en enskild individ.

          Jag håller med om att man inte löser problemet genom att vara elak, och därför försöker jag ofta hålla mig saklig och lugn och inte peka på individ.
          Du skriver att du tycker att problemet är något annat, utveckla gärna!

  5. Jag håller med fullständigt… Men, men mitt men hör egentligen inte hit men det är något som oroar mig mkt.. Hur skall vi komma till rätta med att barn o vuxna blir allt mer överviktiga? Såg en mamma på ica i går o blev bestört över min egen reaktion när jag mer eller mindre dömde henne genom att se vad hon hade i krogen… o då har jag själv 3 barn som fått skäll av både bvc o skolsköterskan för att dom ligger på gränsen till att vara tjocka.. o vi äter inte mkt som man inte borde, men dom gillar mat!! Den stora är nu 18 på henne finns inget barnknubbigt kvar.. o det är så vi har resonerat att så länge vi äter bra hemma rinner det dära knubbiga bort så småninom… Men hon har ansett sig tjock sen hon var 3 o inte kunde ha byxorna på en viss klädkedja…

    1. Ja du … svårt. Först och främst tror jag att man ska slopa BMI. Den måttstocken verkar totalt galen. Det finns mängder av människor som ligger ”rätt” på skalan och lever ohälsosamt, andra som äter bra och tränar och ändå hamnar på övervikt. Folk drar slutsatsen TJOCK = ohälsosam, SMAL = hälsosam. Vilket är helt galet!
      Kanske måste man börja där någonstans?
      Och den extrema övervikt som finns ibland känns som att det kanske är vård och personlig hjälp som behövs?
      Jag tror inte att smala människor som bantar för publik kommer att hjälpa… (vilket jag vet att du inte menade heller alltså!! Behövde bara poängtera då diskussionen här kom att handla om bantning mer än offentlig bantning). <3

  6. Klockrent! Jag fick jobba stenhårt för att ”blunda” och inte bry mig efter min graviditet. Stenhårt. Ändå är jag 1. Medveten 2. 36 år. Lite förakt över att jag inte kom in i nästan några kläder sipprade ändå ut, från mig. Och då hade jag gått upp ca 8 futtiga kilon under grav. Gick ner de flesta under amningsperioden. Och nu kanske någon blir ledsen för hur jag skriver o blir avis för hur liiite jag gick upp osv. Det var aldrig min mening. Det visar hur jävla skevt det är. Kvinnor kan aldrig riktigt göra rätt när vi pratar om våra kroppar.

    1. Ja det spelar ju inte så stor roll hur man ser ut egentligen, man blir ju ätstörd av samhället oavsett. Jag har varit smal hela livet och alltid tyckt att jag varit tjock. Och att tjock då är något dåligt. Så jävla skevt.
      Blir så ledsen när jag tänker på alla dessa år av missnöje och all tid och energi som gått åt till att tycka illa om kroppen. Fy faaasen alltså!

  7. Så bra skrivet!
    Det jag inte förstår och har tänkt på länge är att en del av de som bloggar vägrar inse att de är förebilder, precis som alla andra. Det är ingenting någon kan välja eller välja bort. Jag är en förebild för alla jag möter, på bussen, på jobbet. Varje vuxen människa har ansvar för hur hon påverkar andra. Jobbigt kanske, men så är det. Vi måste kunna diskutera hur vi påverkar varandra.

    1. Men jaa gud jag har inte tänkt så, men såklart att vi alla är förebilder. Och man inte kan välja bort det som offentlig person. sedan kan man ju inte passa alla men det är väl inte meningen heller.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..