Att se varandra i ögonen och att ha sex – en #tbt

18 maj 2017 9 kommentarer
vardag

Många separerar under småbarnsåren. Va?! Det har jag aldrig hört! Inte mer än 4 miljoner gånger i alla fall.

Pratat med en kompis om relationen under småbarnsåren och kom att tänka på det här inlägget. Så jag kör en #tbt.

Många separerar under småbarnsåren. Va?! Det har jag aldrig hört! Inte mer än 4 miljoner gånger i alla fall.
När Maja föddes, eller kanske lite innan till och med, så blev det någon typ av undantagstillstånd hemma. Vi hade sagt, efter att det där pluset (jag vill stava det plusset men får inte för saol) visade sig och vi redan satt där med en 5-månadersbebis, att ”vi ses på andra sidan”, men så lätt är det ju såklart inte. ”Det är kämpigt första året”. Ett år ser inte så långt ut i backspegeln, men när en dag kan kännas som en vecka – som de gör de där allra kämpigaste dagarna – DÅ är ett år väldigt långt. Den där första tiden, det första året, lite mer? Den tiden var så galet intensiv. Det var verkligen inte bara dåligt och jobbigt, det var också roligt och ljuvligt! Och intensivt.
Mitt i allt det där vet jag att jag tänkte på det jag hört om att småbarnsföräldrar separerar. Och allt jag tänkte var: Hur orkar de?!? (jag förstår såklart att alternativet – alltså att hålla ihop – i de fall man separerar känns ännu jobbigare än att hålla ihop, men ja ni hajar …).

Nu, när vardagen inte är riktigt lika intensiv, när inte varje kväll känns som en seger för att man fixat rejset utan oftare består av en liten stress över saker man inte hann, då kan jag plötligt förstå hur de som separerar orkar. Plötsligt står man där och rusar runt i ett ekorrhjul. Jag tycker egentligen väldigt mycket om mitt ekorrhjul. Mitt jobb, mitt extrajobb med illusar och blogg. Att hämta de små korvarna köra kvällrejs. Jag gillar inte alltid alltihop men faktiskt oftast. Men det är ett rejs. Och mitt i rejset så ska man hitta varandra. Och man ska tycka om det man hittar. En person man känner, men nu på så många fler plan. Man har sett sömnbristens konsekvenser, tålamod som tryter, värderingar och arv som sätts på prov. Man har bråkat om egentid, om sovmorgon, om att få gå och handla och om att man inte får höra att man är bra tillräckligt ofta. Det är inte underligt att man rusar runt i ekorrhjulet tillsammans med någon, men mer bredvid än ihop. Att man glömmer bort att stanna upp. Att man plötsligt rusat så fort och så långt att man glömmer bort var man började snurra och med vem.
Det är fasen inte ett dugg konstigt att många separerar under småbarnsåren.

En vän till mig gick i terapi med sin man. Jag har hört väldigt lite om det men en sak de fick höra var att det är superviktigt att se varandra i ögonen när man pratar med varandra. Oj då! tänkte jag och spelade upp tretusenfemhundrasjugtiotvå situationer där vi gör exakt det… inte.
Sedan skulle man ha sex. Sex är jätteviktigt.
Som jag har tänkt på detta. Sett framför mig hur man svintrött ska bända upp ögonlocken och rätta till spetsen under magvalken och gäspande säga: ”Nu kör vi!!! För relationen!”
Nä. Inte så va. Problemet är kanske egentligen inte att man inte har sex. Problemet är att man inte har lust. För man orkar inte.
Där kan man börja. Med lusten. Hur får man lust? Kanske genom att känna sig tillfreds, känna närheten, känna att man springer ihop i det där ekorrhjulet. Tillsammans. Känslan av att vara psykiskt nära gör det så mycket lättare att vara fysiskt nära. Att man vill vara fysiskt nära! Sedan, efter det, kanske sexet kan få göra entré. När hjärna och hjärta i all sin trötthet och skörhet fått sin beskärda del av kärlek, då kan resten av kroppen få hänga på också.
Tänker jag.

Lite sugen på ett ligg?

9 kommentarer

Så bra skrivet!!

Vad hände med följetongen om pseudotvillingar? Jag har två pojkar med 14 månaders mellanrum, yngsta är 7 månader nu o äldsta, ja snart 2 om några månader. Jag är mitt i smeten! Din blogg fungerar som en bok där jag kan komma upp o andas o se att det finns folk som kommer ut hela på andra sidan! Tack!

Mitt i prick: känna sig psykiskt nära för att vilja vara fysiskt nära. Tack för att du är så bra på att sätta ord på så mycket!

Jag gillar din blogg. För att jag känner igen mig i den. För att den är ärlig och osminkad. Jag tycker att det är tufft att vara mamma. Att vara fru. Att jobba.

Jag läste UnderbaraClaras inlägg idag om hur roligt det är att ha barn. Sedan gick jag in på din blogg, och kände att jag kunde identifiera mig lite mer.

Jag älskar skitungarna – men fy sjutton så jobbigt det är.
Tack för dina fina bilder och kloka texter.

Fantastiskt bra skriver och kloka reflektioner! Vi är just nu i slutet av (håll alla tummar) en riktigt slitig vecka med förkylning för hela familjen och noll sömn, och även om vi är trygga och lyckliga i relationen har jag reflekterat över att det inte är så konstigt att många ger upp när de haft det för tufft för länge…
Tack för att du satte ord på det!

Skriv en kommentar