Svårigheten att vara ljummen

Jag kan inte vara ljummen. Antingen är jag noll eller så är jag tio. Tänk om jag kunde vara typ fem, eller sju, någongång…

ANNONS
ANNONS

Idag lyssnade jag på Mia Skäringers och Anna Mannheimers pod. Den är så sjuuukt rolig, jag skrattar högt ofta. I avsnittet jag lyssnade på berättade Mia om hur hon på ”pressdagar” för tex Solsidan alltid hamnade med någon/några journalister och liksom delade med sig av allt. Hon har fått ”sorg”-stämpeln, typ. Ska berätta om stress, övergrepp, ätstörningar och allt annat pressen kan blåsa upp på löpsedlar. Hon berättade att de andra lyckades vara coola, svala, skojiga osv.

Jag känner igen mig i att inte kunna vara ljummen. Jag har SÅ svårt med det! När jag lär känna någon ny person vill jag liksom hoppa direkt från ”oj vilket väder vi har fått, ääääntligen kom sommaren” till ”jag är sååå trött på min man just nu, och dessutom har jag känt mig nedstämd ett tag, och så har vi lite problem med att barnen vaknar en massa på nätterna och jag undrar om det kan vara oro, TROR du att det här är en finne eller nån typ av bett …” Ja ni hajar. Från noll till tio.

Jag stannar därför ofta på noll. För jag kan inte vara typ FYRA. Noll är lika med värdelös på att mingla. Tyst och lite konstig. Fyra måste vara den där svala, coola minglaren. Sex är fortfarande cool och dessutom rolig/bjussig minglare (typ H&H-Tessan som är min mingel-idol). Sedan har vi TIO.

Men hittar man en annan tia är det SÅ bra. Som när jag träffade Knivis. Hon lyckas vara typ en NIA utan att vara pinsam. Jag blev chockad när vi gick på event ihop för första gången. Inte över att hon var så DIREKT öppen som hon var (hon började typ med att säga att hon gråtit precis och sedan följde en jättelång och privat berättelse varför, förlåt att jag outar dig Knivis), utan för att hon lyckades så bra med det!

ANNONS
ANNONS

Jag är den som outar mina relationsproblem och drar skämt om muttpruttar (true story). Det går liksom inte hem. Jag är inte lagom. Jag är noll eller tio. Och nu bor vi i ett nytt område med massa nya grannar som man ska småprata med. Hittills har jag varit noll. Snart blir jag tio. Och sedan ska vi vara grannar JÄTTELÄNGE. Blir schwettig nu känner jag.

Säg inget om muttpruttar, säg inget om muttpruttar, säg inget om muttpruttar…

  1. Känner 100% igen! Allt eller inget-syndromet. Vet inte hur folk kan va sådär hemligt intressanta? Mig vet man rubbet om på nån kvart! Men kanske har det också sina fördelar? Ska fundera lite på det…

  2. Haha jag låg precis och tänkte på (ja jag vaknade 05 och fortfarande sover båda ungarna, suck!!) hur nästan bipolär jag är, fast extremt korta cykler, typ ena dagen flyger jag fram med världens energi och andra dagen suger allt?! Och så går jag in på din blogg (när jag gett upp att lyckas somna om) och får som vanligt världens igenkännighetsfaktor!! Underbart. Och du skriver så sjukt bra grejer (som det här med att vi tjejer ska tända på att tillfredsställa andra? Va?!! Och så undrar killar varför deras tjejer inte är sugna. Ja men prova att DU tillfredsställer din tjej istället?!?), jag vill egentligen länka till din blogg på min fejja precis varje gång jag läst den :D
    Men nu till min fråga, NÄR hinner du lyssna poddar liksom?? Kommer det en tid när man hinner göra det, eller när klämmer du in det?? Jag bara jobbar/är föräldraledig (jobbar halva veckan och är föräldraledig halva med barna, 3 år resp. 4 mån) och sen tar hand om barnen, nattar, ser rapport, pratar ev. lite med sambon, går och lägger mig :k
    Åh vill oxå lyssna Mias poddar, hon är ju grym!

  3. Ha ha! Känner sååå igen mig! Här om dagen när jag hälsade på nya grannen och hon frågar när vi ska ha bebis (gravid), så kan jag liksom inte bara svara ”september. Det ska bli roligt, vi längtar” som en normal människa. Nej då börjar jag förklara hur jag blivit gravid oväntat fort, mitt under helamningen. ”För med förra barnet då tog det sån tid och vi fick gå på utredning och körs med ägglossningsstickor och…” Känner hur jag har en kopia av mig själv, som står bredvid och skriker ”var bara tyst!!!” Efteråt får jag ångest och undrar varför jag alltid ska dela med mig alldeles för mycket av mig själv. Suck! 😌

  4. Du är ju SÅ ärlig, härlig och sjukt rolig! På de där grannarna bara. Gillar de inte dig, är de galna.

  5. Asså jag dör vad roligt du skriver!

    Jag är också en 0/10:a. Jag kan inte minnas senast jag var iväg på något socialt och kom hem UTAN blodsmak i munnen. Jag skrikskrattar, gapar och hojtar på om privatliv och pinsamheter så jag är helt hes följande dag. Och därpå kommer den sociala baksmällan och ångesten. Det är alltså inte på nivån att jag funderar på OM jag sagt något skämmigt… Jag kan tillägga att jag är helt alkoholfri, och ”lyckas” med detta spektakel helt på egen hand, utan kemiska substanser. Fy fan vad jag önskar att jag hade gråzoner!

  6. Hahaha åh känner igen mig så mycket! Jag stannar dock typ alltid på 0 och känner mig som världens konstigaste och tråkigaste, tills jag träffar nån som är 10. Därför älskar jag alla tior! 😄

  7. 💜 Hade på känn att du var en noll eller tio-person. Här har du en till. Jag är sällan ”sval och lagom” 4-5:a, försöker men känner mig så stel o tillgjord, blir noll då istället o uppfattas som blyg/ointresserad. Tio brukar gå hem ändå ganska ofta tycker jag. Tio vinner i längden!!! Då är jag åtminstone tydlig med vem jag är, take it or leave it liksom.

  8. Älskar när du får mig att känna mig lite mer normal. :-)
    Jag bor i London där folk hela tiden frågar ”how are you?” utan att nödvändigtvis mena det… Jag tar det såklart alltid bokstavligt. Senast imorse fick min granne höra allt om vilken jobbig morgon jag haft med ungarna. Den ganska detaljerade historien drog ut på tiden och gjorde att jag var tvungen att börja amma den minsta där ute i trappuppgången… Hade eventuellt pågått fortfarande om inte grannen ursäktat sig med att ha en tid att passa… Jag kunde riktigt se tankebubblan ”jag måste sluta fråga henne how she’s doing!”….

  9. Men PRECIS så!!! Tack för igenkänning! Sen är det lite dubbelt för jag tycker att dom scala fyrorna är så himla balla och jag är avis på dom MEN jag tycker egentligen att det är skittråkigt att prata på den nivån. Så dom gånger jag lyckas hålla mig däromkring så tröttnar jag på att inte prata om nåt ”riktigt” och går ner till 0 om inte miljön inbjuder till 9-10. Det bästa är ju att hitta en 8-10:a som man klickar med. Så bra!!!

    1. Preciiiis! Har också funnit att vissa 4-5 tycker det är roligt o befriande att hänga m en 10 ibland.

  10. Åh vad jag kan relatera till detta! Dessutom älskar jag ”riktigt” prat och tycker ärligt att ingenting är pinsamt (om vilket min dotter tycker: ”mamma du är så piiinsam”). Men jag KAN inte mingla och känner mig ofta såå konstig, klyschig och stolpig (herregud, vem bryr sig egentligen om vädret…). Men också känslan när jag berättar något liite för personligt, det blir lite tyst och min man tittar lite awkward på mig…, he, he, he, oj då, IGEN!

  11. Har aldrig läst någon med denna infallsvinkel (1 -10), den var klockren!! Kanner sååå igen mig! Ska också flytta ut. villaområde, vilket inte varplanen men vi fick ett arv så jag lovat att prova. Tycker ordnade förorter är sjuuuukt läskigt, och tror att jag mest kommer vara 0 där ute hehe. Tack för artikeln:)))

  12. Det är som att du beskriver mig. Och jag bor också i ett nytt område med massa nya grannar som man vill känna men inte orkar lära känna. (Lång jobbig process att lära känna någon.)

  13. Jo men tio är bra! Älskar när människor skippar kallpratet och känns alldeles äkta. I alla sammanhang tror jag när jag tänker efter. Fyrorna gör mig nervös däremot, jag tänker att de har en fasad och att de döljer något. Plus att det där ”jag önskar jag vore som någon annan”-tänket känns som total bortkastad tid, gör det inte du är ju grym!

  14. Alltså relaterar sååå till detta (och fö typ det mesta du skriver om dig själv, är vi ngt slags släkt lr haha?)! Men vad gör man åt det liksom?

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..