Låt oss vara!

11 juni 2017 14 kommentarer
samhälle

När man vill vara ifred, men en vuxen man vägrar låta en vara det.

Igår satt Mia och jag och jobbade med vårt gemensamma projekt – en bok! Det är så kul och pepp och en hel del jobb.

Vi sitter på fik eftersom det är enklare än att försöka få till barnfri tid på hemmaplan. Vi sitter på fik för att få vara ifred. Vilket vi får. Tills en snubbe träder in. 

Han sätter sig vid bordet mitt emot oss och börjar prata efter 20 sekunder. Vi svarar vänligt men uppenbart kort. Sedan fortsätter vi jobba. Försöker. Flera gånger avbryter han för berätta diverse saker om sin farmor eller fotboll eller flytvästar. Och så frågar han oss om en massa annat som vi kort svarar på eller inte svarar på alls. Till slut säger jag klart och tydligt att vi som sagt jobbar och gärna vill fortsätta med det och att vi inte har tid att prata med honom. Då pratar han vidare. Frågar om vår stress och han säger också att han kan hjälpa oss med boken. Att han är professor i medicin och att man inte träffar någon sådan varje dag (Mia tänker: eh jo det gör jag faktiskt). Han mal på. Vi ignorerar men har svårt att koncentrera oss. Tappar tråden och blir mer och mer frustrerade. 

Till slut pallar vi inte mer och bestämmer oss för att ta det sista över en promenad.

Han undrar varför vi ska gå och jag påpekar irriterat att vi som sagt försöker jobba. Nu blir han lite sur, hetsigare. Han undrar om hans raggningsrepliker inte funkat (eeeh?), talar om för oss att han minsann kan skriva vår bok på fem minuter och berättar att han är bättre än Zlatan på fotboll… Kämpar i det sista med att få uppmärksamhet.

Vi lämnar stället.

Efteråt är vi irriterade i hela kroppen. Det är också sån jäkla deja vu från ca tusen tillfällen. Det där att försöka parera och hålla sig alldeles lagom trevlig/otrevlig, det är rätt ansträngande. Är man för trevlig så ses det som uppmuntran, är man för otrevlig så riskerar man att mötas av aggressivitet. Inget av det vill man. Och eftersom den här mannen inte är ett dugg intresserad av vad vi vill eller inte vill, utan totalt upptagen med att göra exakt precis vad han själv vill, så slutar det med att vi måste lämna stället. 

Inte någonstans finns tankarna på vad vi vill. Bristen på respekt är så otroligt tydlig. Och så här ser det dessvärre ut lite för ofta. JAG vill ju prata, JAG vill ju hjälpa till, JAG vill ju skrika ”snygga pattar” som jag i försvar sedan kallar en komplimang fast jag inte hade en tanke på mottagaren när jag vrålade det. Jag jag jag. Jag som är så snäll. Jag som bara ville snacka lite. Jag som bara ville betala din öl (läs det inlägget här). Jag som bara sa att du var snygg. Bla bla fucking bla!

Jag skiter i vad du vill!! Låt mig vara! Jag har inte bett om din hjälp, din ”komplimang”, dina pengar. Jag ber om att få vara ifred. Jag visar det på precis ALLA sätt. Hur kan det vara så svårt att förstå? Svaret är total brist på respekt. För att vi är kvinnor. Jag tror inte samma sak hade hänt om två män suttit där och jobbat, om man säger så.

Jag tror inte att man som man kan föreställa sig stressen det innebär att försöka parera dessa situationer. Man får höra att man är paranoid om man undviker situationer. Man får höra statistik om överfallsvåldtäkter som ett bevis på hur överdriven ens rädsla är. (Hur galet?)
Men det kanske inte bara är den där våldtäkten man är rädd för. Det kanske är både i det stora och det ”lilla”. Den där bristen på respekt som man måste vara beredd på. De här förbannade situationerna som man bara inte orkar med mer. Att hela tiden behöva förhålla sig till män och deras vilja.

Och en stilla undran… hur kan de ens förväxla detta beteende med flörtande eller raggande? 

nej

14 kommentarer

Men precis så! Och den där oron om att är man för kort/otrevlig så finns de risk att de blir aggressiva TROTS man var artig till en början. Minns den gången jag träffade min syster ute över en öl som jag inte sett på länge. Vi satt vid ett barbord för två. Efter ett tag kom två män och ställde sig vid vårt bord. De frågade artigt om de kunde stå på kanten. Visst svarade vi, men la direkt till ”Vi har inte setts på länge så vi kommer inte prata med er”.
Tog någon minut, sen började frågorna och tjatet och vi förklarade igen att vi bara ville prata med varandra.
De gav sig inte. Till slut frågade de min syster som har en ring i näsan hur hon kunde ha en sån? Förstod hon inte att män tyckte det är oattraktivt och det bara är tjurar som har sådana. (??)
Iof var hon snygg ändå la de till.

Idioter.
Vi tröttnade totalt. Ställde oss upp och min syster sa- Jag har inte ring i näsan för er skull utan för min egen och vem är du som tycker du har rätt kommentera andras utseenden och varför skulle jag öht vilja prata och lyssna på en gubbe som skulle kunna vara min pappa?!

Blä

På pricken! Det är en svår balansgång. Jag brukar oftast säga ifrån tydligt men ibland orkar man bara inte och ignorerar, går därifrån eller fräser till. Lyckligtvis har dessa män valt att trakassera andra mer och mer sen jag blev äldre ( är 36 nu) men jag har också alltid haft en viss pondus och sluppit många av dem. Jag har dock hundratals ggr fredat vänner mot trakasserande män, i vårt studentkorridorskök, på krogen, ute på stan, på universitetet. Helt sjukt är det. Och så undrar folk varför man är feminist?? Ska man skratta el gråta?

I dessa lägen kan vi markera till dessa ouppfostrade puckon med att säga till personal att vi blir störda på cafét? Och att han får vara tyst eller lämna stället.

Uj sådan igenkänning och frustration. Fick nyligen lämna ett bokat studierum där jag hårdskrev på en tenta när ett gubbslem (inte studerande alls, no no) gjorde allt utanför fönstret för att få uppmärksamhet. Jag drog och missade därmed inlämning. Bibliotek är också ställen där dessa unkna figurer gärna vistas för att störa kvinnor. För att inte tala om alla masturberande män som hoppar fram i buskage och mellan/i bilar i tid och otid! Va?!!! Har jag skrivit ”visa mig snorren snälla” i pannan? De har blivit så många nu att jag tillverkat ett bra motgift åt det hela. Börjar asgarva, peka och säga hur liten och ful den är, tillsammans med ett ”vad skulle din mamma säga om det här?” Där brukar det ta slut. Bah!!!

Kan köpa att personen i historian inte beter sig på ett bra sätt. Men hur vill du bli raggad på? Hur och när är det okej? Ska män inte få ragga alls?

Eh, om man ska ragga på ett framgångsrikt sätt är väl första regeln att vara lyhörd o lyssna på vad den andra personen säger. Där tror jag du har mycket att vinna när du ger dig ut nästa gång.

tänker att nyckeln är att se om personen VILL bli flörtad med.
Är man osäker, tycker man att det är svårtolkat så kan man fråga.
Ragga/flörta och trakassera är helt olika saker och blir man osäker på vad som är vad så får man nog backa några steg, tänker jag.

Jag var med om en liknande sak i fredags! Fy faan alltså. En man sätter sig bredvid mig o börjar prata, han är ca 30 år äldre än jag o även trevlig, så jag småpratar tillbaka först, känner liksom att det inte är så där jobbigt som det kan vara när män är för på, utan ett vanligt samtal mellan två personer som råkar mötas. Men nej nej, några minuter senare (efter att jag berättat bland annat om min sambo och mina två barn) infann sig den där trängda jobbiga känslan när han tyckte vi skulle byta nummer med varandra. Och när jag sa att jag inte tyckte det var någon bra idé (alls), tyckte han att jag var tråkig osv. Jag blev så jävla besviken. Jag vill tro gott om folk (män), men det är så svårt ibland…

Ja men jaaaa!
Skulle vilja lägga till ett uttryck till samlingen, ett beteende som är så sjukt vanligt och påminner lite om det ni upplevde – mantelling. Män som berättar, berättar och berättar historier och anekdoter av olika slag utan NÅGON som helst koll på, eller intresse av, om folk (ofta tjejer) är intresserade av att höra. Och i tillägg ofta INGET som helst intresse av att höra något någon annan har att säga. Alltså 100% output, 0% input. Nu kanske jag rör mig i en bransch som lockar dessa män lite extra (musiker/skådisvärlden), men tycker fan det är det enda jag stöter på. Så. Tröttsamt.
Min stilla undran – var får de självförtroendet ifrån? Och hur får jag en promille av det??

Åh, jag blir så arrrg!!!!
Hade en diskussion med ett middagssällskap för ett tag sen, där hela sällskapet påstod att det är precis samma sak för mannen och lika illa om en kvinna gör ett oönskat närmande mot en man på krogen. Jag försökte påvisa att män aldrig behöver utstå den vardaglig förväntan om att vara tillgängliga för att stärka kvinnans ego på det sätt som ni just råkade ut för där. Att i alla situationer man hamnar i vet att man blir tittad på och bedömd, flirtad med och helt oönskat blir störd när man bara vill vara ifred. den känslan av att vara objekt och bara vänta på nästa situation kommer inte att hända de flesta män, som det händer typ alla kvinnor. Det kommer aldrig att kunna bli lika… fick inget gehör men det var precis det här jag menade.

Jag har aldrig varit med om något liknande. För det har jag inte, inte att någon helt främmande bara kliver fram och pratar ohejdat med mig. Men sedan inser jag att igenkänningen är enorm. Massor av män beter sig så där. De bara pratar på och berättar i all oändlighet och fullkomligt ignorerar om man bett om att få lyssna på dem eller inte. Jag brukar inte använda ordet kränkt ofta men det där beteendet får mig att känna mig just kränkt. Som om de bara trycker ner sin sanning och världsåskådning i halsen på en och fullkomligt ignorerar att man är en människa med egna erfarenheter och åsikter.

Min svärfar är antagligen världsledande i manssplaining. Tänkte att det bara var att stå ut för familjens skull. Men det gick inte. Jag pallade inte så jag har inte träffat mina svärföräldrar på fyra år.

Det är ändå nåt i heterospelet som triggar det här. Hur många gånger har jag inte suttit med vänner som ändå följer med i den här uppvaktningsdansen innan de antyder att de vill vara ifred. De menar att de svarar vänligt men kort och uppenbart avvisande.  Jag  håller faktiskt inte med. Svara inte vänligt alls, bara kort. Kompisarna ba ”Men man vill ju inte vara otrevlig ju! Då blir det ju bara farligt ju!” Nä, inte svara otrevligt. Men kort. Och var sjukt rak och tydlig. Jag tror vi skulle ha eliminerat 75% av tillfällena då. Så FORT man bara spelar med i spelet litelitegrann stänger såna här tondöva män öronen för alla avvisanden senare. Deras version av He’s not that into you, jag svär.

På gymnasiet hade jag en jämnårig kille som helt enkelt inte förstod mina som jag tyckte uppenbara avvisanden. Jag fick till slut mejla honom och bara ”Det är obehagligt när du står så nära och följer efter mig hela tiden. Hör du inte att jag aldrig pratar med dig? Ser du inte att jag undviker dina blickar? Jag är verkligen inte intresserad.” Han blev uppriktigt förvånad och lite ledsen men lämnade mig ifred sen.

Jag har aldrig lärt mig heterospelet. Och ska man hitta kärlek i flatvärlden måste man vara sjukt rak. Inte otrevlig, inte burdus, men spelet slipper man. Jag ser att spelet är så internaliserat i heterotjejer och jag förstår att det är svårt att bryta invanda mönster.

Män kommer fram och stör mig också, men är jag ensam får de alltså noll respons på spelet. Inga leenden, inga svar på frågor, ingen respons liksom. Och de verkar faktiskt fatta.

Svara inte ja när de frågar om de får sitta hos er. Svara inte på några frågor, säg tydligt att ni vill vara ifred. Le inte. De allra flesta påträngande män köper det, som hade de en släng av autism. Om inte, be om assistans av personal eller liknande. Det måste jag göra ibland.

Skriv en kommentar