Kärlekslösa föräldrar

Ni kommer inte att tro det, men jag har återigen hittat föräldrar som älskar sina barn! Har ni hört något så märkligt va?!

ANNONS
ANNONS

Ni kommer inte att tro det, men jag har återigen hittat föräldrar som älskar sina barn! Har ni hört något så märkligt va?!

På Facebook cirkulerar det just nu en hel del listor om varför det ändå är rätt gött att återgå till jobbet efter semester. Om man är småbarnsförälder. Lite paus så att säga. Liksom lite vila, äntligen! 

De flesta fnissar gott med och kommenterar att de känner igen sig. Det HAR varit lite ansträngande med familjehäng en miljon dagar dygnet runt. Det ska bli lite gött med varmt kaffe, vuxna samtal och toalettbesök utan publik.

Andra förstår inte alls. De vill nämligen vara med sina barn för det är roligt och för att de älskar dem. De har skaffat barn för att de vill vara med dem. Har ni hört nåt så underligt?! Annars finns det ju kondom eller p-piller, föreslås det. Om man nu vill ha exempelvis sovmorgon. (Jag känner lite att det här med p-piller och kondom är aningens aning för sent när man lider av sömn- och energibrist efter en semester med småbarn, men vad vet jag …? )

Är det verkligen såååå svårt att ha flera tankar i huvudet samtidigt? Får man inte önska sig sovmorgon om man fått barn? Är det liksom bara folk som ÄLSKAR sömnbrist som har rätt att få barn? Är det bara folk som tokdiggar att putta på gunga, älskar att laga mat till soundtracket illvrål eller som ylar av förtjusning när de får bända isär barnkroppar i slagsmål fyrtioelva gånger om dagen som ska få ha barn? Hörrö du! Du ska minsann inte uppskatta en lunch på egen hand. Om du gör det så skulle du ha använt kondom!

Det är ju lite som att säga att man inte får bli ihop med någon om man inte ÄLSKAR morgonandedräkt eller bajsränder i toaletten (nån annans än sina egna). ”Men alltså om du inte ÄLSKAR att lukta i din partners mun klockan 06 så kanske du skulle leva i celibat!”

Jag blir så MATT när jag ser sånt här i kommentarsfält. Hur man liksom slår sig för bröstet för att man minsann älskar sina barn, medan så många andra inte verkar göra det. Jag känner bara: lägg av. Lägg ner. Roas du inte av den typen av humor – helt okej! Men tänk liiiiite längre innan du drar igång med ”men varför ens skaffa barn om …”.

karlekslost

  1. Jag älskar dig! Tack för att jag får le och få styrka av att läsa det du skriver. Fortsätt så! Varm kram från mig

  2. Spot on!

    Mitt bästa drag är att ta semester från semestern, dvs jobba en vecka mitt i den så kallade ledigheten för att tanka på batterier och tålamod.

    Btw, är den någonsin en enda pappa som blivit anklagad för att inte älska sina barn pga gillar att jobba mer än att baka sandkakor och skita med sällskap?

  3. ”varmt kaffe, vuxna samtal och toalettbesök utan publik”. Betyder det arbete? För mig är arbete att väcka sömniga ungar och hasta iväg i ottan. På jobbet har vi inte så mycket tid att ha vuxna samtal, och är det ngt så är det ”hur orkar du fixa dig varje dag? och högklackat”? Jag tar 1000 ggr hellre de långa sovmorgnarna på semestern, och på helgerna också. Inget fel på andra, men jag tillhör verkligen dem som mår som bäst med barnen, familjen. Och jo, jag har ett liv trots det.

    1. Nu gör du precis det som Louise menar inte är okej, moraliserar. ”Det kanske bara är jag men jag älskar min familj mer än mitt jobb” ungefär. Det gör vi ALLA, men det betyder inte att man inte får uppskatta andra saker i livet. Som jobb, vänner, vinkvällar och weekends men tjejkompisarna. Är helt övertygad om att Louise (och alla) jobbar stenhårt och lägger ner mycket engagemang på sitt arbete samtidigt som det finns utrymme för kaffepaus och toalettbesök. Om du inte har den möjligheten på ditt jobb, tja, då låter det som ingen vidare arbetsplats.

      1. Nej, jag moraliserar inte, jag skrev att det är inget fel på hur andra känner. Men jag kan väl få vara jag? Arbetsplatsen? För mycket genus och pk, jag har hyfsat mänskliga värderingar, men jag vill inte få kommentarer för att jag klär barnen tjejigt resp grabbigt. Där är det fel, att inte låta andra vara sig själva.

    2. Jag är med dig! Och min förra kommentar blev tydligen borttagen. Jag känner inte igen mig i att det är skönt att var tillbaka till jobbet och att lämna bort mitt barn hela dagarna. Visst kan det vara skönt att äta lunch nån gång med bara vuxna, och jag skulle väl inte vara hemma jämt heller. Men jag kan ändå inte relatera. Tycker inte att det är så jobbigt. Med det inte sagt att det inte är det för andra, jag vet ju inte hur alla andra har det. Och det är klart jag inte tror att föräldrar inte älskar sina barn bara för att de tycker det är skönt att vara på jobbet.

      Jag har lite jobbiga grejer i bagaget och det är möjligt att det gör att jag ser på livet lite annorlunda ibland. Och det handlar definitivt inte om att moralisera.

      1. Hej Anna!
        Du skrev en kommentar under inlägget ”kanske få vissa saker vara njut i backspegeln?”, är det kanske den du tänker blivit borttagen? Jag tar inte bort kommentarer nämligen. Eller jo, jag har tagit bort två eller tre sedan jag startade bloggen och det var rent hatiska utan någon poäng. Jag skulle såklart aldrig ta bort en kommentar från någon som inte håller med mig. Diskussionen är lite poängen med mina inlägg!
        Med det sagt: jag förstår att det finns många som inte kan relatera till att tycka om att gå till jobbet efter semester. Däremot så tror jag många blandar ihop ”njut” och ”tacksamhet”. Och att man tänker att någon som inte ”njuter” då inte är tacksam. Vilket blir orättvist mot alla som kämpar och kanske inte lyckas njuta så mycket som man velat.
        Obs, jag ser att du skriver att du förstår att alla har det olika. Och det är ju lite min poäng i dessa inlägg. Att vi inser att saker ser olika ut och inte sätter felaktiga likhetstecken mellan känslor/ageranden.
        <3

  4. jag tror inte någon, varken barn eller förälder mår bra av att mamman eller pappan är bara förälder. Samhället ser ju inte ut så. Man älskar inte sina barn mer för att man är med dem hela tiden. Jag tror i längden att det är rätt osunt faktiskt.

  5. Så underbart skrivet! Tokskrattade flera ggr när jag läste, min 1 1/2åring skrattade glatt med lite försiktigt. Och så viktigt det du skriver, hur många ggr hör man inte från andra i diverse sammanhang om detta, de har nog glömt hur det var alt. hade möjlighet till barnvakt väldigt ofta. Bra skrivet!

  6. Jag är rätt sparsam med bilder på barnen och massor med hjärtan och #mammasgullunge i texten. Det måste ju oxå vara ett tecken på att jag inte älskar mina barn så mycket.

  7. TACK! Underbara jämförelser. Nog måste jag kunna tycka om andra saker än att BARA vara med mina barn, och ändå älska dem lika mycket för det :)

  8. Konversationen på jobbet i måndags morse:

    – hur känns det att vara tillbaka efter långsemester?
    -rätt skönt att få sitta ned faktiskt, har inte gjort det på sex veckor nu.
    – det här med att vara förälder är VERKLIGEN inte din grej.
    -… det här med att hålla käften är verkligen inte din grej (sa jag inte, men tänkte det många gånger med hög väsande röst inombords)

    1. Hahaha, vad hysteriskt roligt om du hade kläckt den kommentaren :). Jag har jobbat min första vecka efter att ha varit föräldraledig sen i November 2015.. Det är UNDERBART att vara tillbaka på alla sätt och vis. Socialisera med vuxna, använda hjärnan, slippa tjata, äta frukost utan att någon klättrar upp på stolen bakom min rygg, gå på toaletten utan att någon slåss utanför, and the list goes on and on

  9. Kanske var det då mina barn föddes

    Då allt plötsligt hade en annan betydelse ….

    Plötsligt blev allt på ett annat plan lixom …

    Det var ett par tre, fyra barn som skulle bli till

    Jag som människa skulle bli en fullfjädrad Mamma …

    Tja som livet förväntas vara, om man har lite tur i fertiliteten …

    Sen kom småbarnsåren … alla blöjbyten, dagislämningar, träningar, kojbyggen, cykelträning, mera blöjbyten, slalomträning eller snowboard var det, mera dagis, mera skolskjutsar, simskolor, ännu mera träningar, en sladdis … mer av allt ….

    Då blev jag en person som faktiskt behövdes ; Mamman

    En mamma som kunde trösta , mata , sjunga ( om än falskt ) hämta , lämna, ha diskussioner med, på något sätt var jag väl en viktig person i en , två , tre , fyra personers liv …

    Men det livet gick över, med känslan att jag faktiskt gjort det bra … för dom behöver mig inte längre ….. typ !

    Tja en sanning med lite modifikation…. Sanningen är att de gjort det bra , men som jag behöver min mamma så behöver de ibland mig ! Åh ju äldre man blir ju mer uppskattar man sina föräldrar – jag med <3

    Men en med mina barn finns en betoning på ibland…. Allt mer sällan faktiskt!

    Det var då jag kom på att jag kanske skulle skriva en slags krönika …

    Någonting som påminner oss alla att ta till vara på den tid barnen är små. Den går fort ska ni veta !

    Jag älskar synen på den mellersta sonen i snickarbyxshorts plockande maskrosor <3

    Jag älskar den minsta som satt i sandlådan och grävde, även om jag inte älskar att han alltid ville det 05.30 – men minnet är finare än den tröttheten som rådde <3

    Jag älskar den äldsta sonens funderingar om Star Wars och fnissar lite nu när den minsta har samma …

    Jag älskar barnens tramp i trappan och blir irriterad över tonåringens spring med kompisar upp och ner …. Men försöker påminna mig

    Jag älskar de sömning kramarna, de barn som kryper ner i sängen efter mardrömmar … men det är svårt att älska den tonårs-svett som omger en när man vill kramar ibland. Eller den fulla dumma ungen som kommer in och mitt i natten inser att han älskar sin mamma ….Men jag ska ge kred. åt mina barn (även de stora) De ger de finaste underbaraste kramarna!

    Så livet pågår … Underbara barn blir underbara tonåringar som blir underbara unga vuxna!

    Jag kan se på dem och stolt irritera mig över dem … Dom är på ett sätt mina, inte bara mina, men utvecklades som någon annan person än den jag trott, alldeles av egen förmåga, lite arv och lite miljö; Min hjärte- bäbis <3

    Ta vara på dem! Skrik inte förmycket, krama för mycket! Tjata för mycket, fråga för mycket – snart är det för sent!

    De är bara till låns ett litet tag i livet

    Jag visste inte det, så nu är det mycket saknad och längtan istället för tjat och irritation …

    Varför går livet så fort?

    Varför växer barn på accord?

    Varför talar inte någon om i början på livet att man måste ta vara på småbarnslivet ….. eller förresten varför sa ingen åt mig att lyssna när antagligen någon annan generation sa det ??

  10. Åh jag minns hur en av mina äldsta vänner frågade mig ”varför skaffade du barn om det nu är så jobbigt? ”
    När jag var ensam veckovis (dagar&nätter) under den varmaste sommaren på många år och med rejäl depression efter graviditeten…
    Idag har samma person själv fått barn och har sin partner hemma varje natt men ändå ”klagar” jag känner mig hemskt men inombords myser jag lite och tänker tillbaka på de kommentarerna jag själv fick.. 😒

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..