Kanske får vissa saker vara njut i backspegeln?

Ni vet, ”passa på att njuta nu”-hetsen …

ANNONS
ANNONS

Jag fick en kommentar på mitt inlägg om ”kärlekslösa föräldrar”. Någon som frågade sig varför ingen sagt åt hen att njuta av småbarnsåren, eftersom de går så fort. Eller om det var så att hen kanske fått rådet men inte lyssnat. Nu var barnen stora och den där tiden förbi.

Jag tänkte att den kommentaren får nog de flesta höra när barnen är pytte? ”Njut! Det går SÅ fort!!”

Och så är det ju. Herregud, är mina barn fyra och fem år gamla! FEM ÅR sedan jag blev mamma?! Tiden går så fort. Nu. I backspegeln. Ja nu går den superfort. Men jag kan säga att den där dagen (haha som om det var EN) när jag inte hade sovit mer än några upphackade timmar och hade en bebis som behövde mat, ny blöja och lite kärlek och underhållning samtidigt som jag hade en rastlös, ivrig 1,5-åring som behövde annan mat, annan blöja, annan kärlek och annan underhållning och Mattias sa ”Hej då vi ses senare” och gick till jobbet… den dagen kändes det inte som att tiden gick jättefort.

Eller dagarna då jag var hemma med Märta som var bebis och rastlös redan då och jag lekte, promenerade, hittade på olika underhållningsaktiviteter, smakprovade, sjöng sånger, tränade nacke/kryp/ålning/gång eller annat bebisgymmande och till slut tänkte att NU är det väl ändå snart lunchdags? Tittade på klockan och den var 09.15. Nej den dagen gick inte heller superfort.

Sedan läste jag ett citat som sades vara av Liam Neeson som löd: med småbarn går dagarna långsamt och åren fort. Och ba: JA. Precis så.

ANNONS
ANNONS

Därför blir det knepigt när någon talar om för en att man MÅSTE PASSA PÅ ATT NJUTA av bebistiden. För man hinner inte riktigt njuta. Och det är inte alltid så himla njutigt. Det är både ock. Det är njutigt och det är jobbigt. Det är roligt och det är kämpigt. Det är underbart och det är svintråkigt. Och så vidare. Hela, hela tiden.

Kanske finns det saker som vi kan njuta av mer i efterhand? Kanske kan det vara okej att titta på de där bebisbilderna eller bläddra bland minnena i huvudet och känna känslan av fjunigt bebishuvud under näsan. Värmen från en bebiskropp. Minnas känslan av att lyfta upp det där lilla knyttet ur vagnen. Somna tätt intill. Allt det där man skulle passa på att njuta av men inte hann, inte orkade, inte kunde, fullt ut, och istället njuta retroaktivt.

 

För att dra en kanske underlig parallell så funkar jag sådär att jag efterhandsnjuter i ganska mycket har jag insett. Till exempel när jag släppte boken, som på ett sätt också är lite av en bebis, så hände det enormt mycket. Det var signeringar, mässor, radio och tv. Och jag njöt inte alls mycket. Jag var nervös, stressad och ganska avskärmad. Lite som att jag inte helt fattade allt som hände. Precis som man kan känna när man sitter där med en liten, liten person i sin famn och ba: jaha, den här är min nu alltså?

Men jag njuter nu, av hela den ”släppa boken”-tiden. Och tänker klassiskt nog att om det blir en sådan period igen så ska jag försöka njuta mer, ska försöka andas och ta in vad som händer. Men inser att det kanske jag inte kommer kunna ändå, eftersom jag är jag. Och jag stressar upp och blir nervös och spänd och orolig, OCH jag njuter och har roligt och svinhärligt samtidigt. I efterhand kan jag skala bort känslan av oro och stress och bara njuta av det andra. Efterhandsnjutet. För ibland är det vad som funkar! Och det är helt okej!

ANNONS
ANNONS

Så till dig som stressar över att du kanske inte njuter och carpar tillräckligt under småbarnsåren, det GÅR att njuta retroaktivt också!

njut

Helst ska man dock i sitt efterhandsnjutande inte glömma att det inte BARA var ljuvligt och rosa fluff, för då kan hända man bli en svinjobbig människa som ska tala om hur man själv faktiskt älskar sina barn när någon annan tycker att det känns kämpigt att vara småbarnsförälder.

  1. Det du skriver är som taget ur min vardag just nu. Har pseudotvillingar jag med, två tjejer på 1,5 år och en på 3 månader. (16 månaders skillnad)
    Jag ska ABSOLUT efternjuta för just nu är jag i det här härliga ”foodprep and entertaining businessen”. När dagar och veckor flyter ihop, när jag längtar efter att min sambo ska komma hem och då jag inte kan förstå att min kommun har 15h/v för förskolebarn med föräldralediga föräldrar. Tack för dina ord! Trevlig helg! :)

  2. Men fasen vad bra! Efternjuta alltså, the shit! Ibland känner jag så inför resor. Jag kan, redan innan, typ önska att den är över så jag kan efternjuta. När man redan har passat alla tider, gjort allt kul och bara kan suga på karamellen. Som att tiden efter är målet. Sjukt men sant. Så känner jag med de mest intensiva småbarnsåren också. Men tvärtom då eftersom de var oändligt tuffa. När barnen nu är lite större så njuter jag ännu mkt mer,kanske för att klarade mig igenom. Tack för kloka tankar.

  3. Håller med till fullo. Här hemma har vi anammat uttrycket ”korta stunder av harmoni”, när vi ska beskriva någon utflykt, semester el likn. Myntat av en av mina vänner när jag frågade hur den drömmiga resan med familjen varit: ”-Jo men det var bra!! Korta stunder av harmoni.”
    Och det är väl lite så det är, korta stunder av harmoni – som sen blir det man kommer ihåg.

  4. Träffsäkert, som vanligt!
    Jag är hemma med mina flickor, 2 & 4 år gamla, och jag njuter retroaktivt av dagen med dem på kvällarna när de sover 😄
    OCH det är skrämmande lätt att glömma allt det tuffa med bebistiden, blir jag påmind om när jag läser ditt inlägg! Huvudsnus, amningsmys och pyttiga små kläder som kläs på en mjuk och pyttig kropp tar så lätt överhanden i minnenas allé! Minnena av amningsmaraton, det katastrofalt dåliga samvetet över att inte räcka till (särskilt med min äldsta), sömnlösa nätter och bråk med maken är konstigt nog vääääldigt vaga.
    Jag längtar så väldigt efter fler barn, maken gör det inte. Det här inlägget får mig faktiskt att omvärdera min längtan en del…

  5. Så mitt i prick! När mina tvillingar var bebisar fick jag höra till leda att jag skulle passa på att njuta. Tillslut var jag beredd att skjuta nästa person som bara andades om att jag måste ta vara på bebistiden 😄 Nu njuter jag för fullt av att de är större (3 nu). Tack för fanrastisk texter!

  6. Samtidigt sån får en komma ihåg hur jäkla lyckligt lottad en är om småbarnskaoset är ens största problem. Efter att själv ha förlorat ett barn i magen, bekanta som förlorat ett barn i cancer och i jobbet rest till mindre bemedlade delar av världen och sett föräldrar kämpa för att kunna ge sina små tillräckligt med näring har iaf jag fått lite andra perspektiv. Det innebär såklart inte att jag går runt och är på små rosa moln hela tiden, men jag tror det gör att det hjälper mej rätt så mycket att skita i kaoset och bara känna mej otroligt lyckligt lottad i världens lotteri ❤️

  7. JAAAA! Tack för att du sätter ord på detta fenomen. Det är PRECIS så! Fick nu massor mindre dåligt samvete och tänker att jag ska efternjuta så in i så småningom.

  8. Tack! Jag behövde verkligen läsa det här! Jag har en liten bebis just nu och stressar och får dåligt samvete varje dag över att jag inte njuter tillräckligt.

  9. Vi njuter för fullt av vår snart 3 åring och en 2 veckors bebis.. Njuter i att sitta i soffan och marathon-amma och samtidigt skrika på 3-åringen att inte riva huset, ta in sand från sandlådan eller att massera bebisens huvud med en traktor!

    Läste ditt inlägg högt för min sambo i soffan igår och hans ögon såg så lättade ut att jag blev full i skratt. Älskar livet här och nu och skulle såklart inte vilja byta men retroaktiv njutning blir nog vårt kod-ord för att överleva denna höst!😃

    Man kan ju njuta retroaktivt på kvällarna efter att barnen har somnat också tänker jag!

  10. Precis så där är det! Så härligt att få ord på något som jag kännt hela det här första året med barn. Det där citatet kommer jag att bära med mig :-)

  11. Mitt i prick! Vi har ju selektivt minne och då är det lätt att komma ihåg det som var bra. Till och med jag, som verkligen inte uppskattade bebistiden, kan komma ihåg bra saker. Som våren då vi flera morgnar gick till fiket, han somnade på vägen och jag fick kaffe och bulle i solen på parkbänk. Flera gånger – men oj så liten kompensation för de asjobbiga första halvåret. Men de morgnarna är de som sitter kvar i minnet :-) Ge mig en sisådär 10 år till (5 nu) så kanske jag kommer ihåg hela mammaledigheten som mysig :-O

  12. Tack, mitt i prick! Du är otrolig på att skriva det jag egentligen vill säga men inte förmår och hinner när jag får ”välmenande” men i praktiken nedtryckande kommentarer om mammarollen. Och jag skriver mammarollen för pappor som ”klagar” på att småbarnsåren är krävande blir ju sällan ifrågasatta utan får förståelse och en klapp på axeln.

  13. Vi pratar om det jätteofta hemma faktiskt, hur vi kommer se tillbaka på detta kaos och bara minnas det som en massa mys. Härliga högläsningsstunder i soffan, syskon som stöttar varandra, sällskapsspel med hela familjen, soliga somrar osv. Vi förtränger de eviga syskonbråken, tjatet om att få spela iPad istället för att läsa bok, spel som avslutas i förtid pga dåliga förlorare (OCH vinnare), osv. Vi brukar kalla det selektivt minne, och utan det skulle vi nog inte ha fyra barn 😂

    Jag tror som du, att man vet att man bör njuta, och man njuter faktiskt också väldigt mycket!! Men mellan njutstunderna är det också väldigt mycket vardag!

  14. Du är så klok och sätter ord på så mycket bra tankar. På min axel när jag läser det här inlägget hänger min lille fyraveckorsbebis å jag kan säga att jag njuter järnet! Jag är så kär i han och mycket bättre på att njuta nu än jag var med hans storebror. Oxh det känns det så fantastiskt att jag har fått en ny chans att gå all-in i bebishuvudsnusande å känslan av den där varma lilla kroppen. Sömntung på min arm.❤

  15. Tänker att de där bebisminnena kan vara lite som semesterbilder.. semestern är ju(iallafall nu med barn) väldigt lätt att efternjuta av. Särskilt när man tittar på soliga bilder då barnen äter glass och badar. Lätt att glömma tjatet om glass och sanden överallt(där den inte ska vara..)

  16. Minns att jag brukade bli stressad över att folk ”tjatade” om att NJUTA när första barnet var liten. Då sa en klok person jag träffade såhär: ”Tror du att du kommer att njuta mindre av honom när han blir större?” Den kommentaren hjälpte iaf mig att inte njut-stressa! :)

  17. SÅ bra skrivet, så skönt att höra de orden. Stort TACK från mig mitt i småbarnslivet som ibland känner att jag håller på att gå sönder inuti flera tusen ggr om samtidigt som jag älskar dem enormt mycket. Retroaktivt njutande blev det tidigt efter att första kom, hjälpte faktiskt också att kunna njuta i nuet också.

    1. Skrev lite fel, att njuta retroaktivt hjälpte till att kunna njuta i nuet som var då också. Påminde om det njutbara (som t ex bebislukten som fortf fanns) som jag kunde möta och ta emot trots det jobbiga i nuet.

    2. Jag menar att det retroaktiva njutande hjälpte mig att även kunna njuta i nuet då under bebistiden. Skrev lite fel ovan..

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..