Kvinnofällan är ju också mansfällan

Vi har pratat om det lite i podden så ursäkta upprepningar för den som lyssnar. Men det slog mig för ett tag sedan och fortsätter att slå mig sedan dess.

Jag tänkte på det här med att kvinnor presterar sönder sig. Eftersom de presterar på jobbet, i hemmet, som föräldrar, som döttrar, som medmänniskor och som kvinnor. Att det presteras på alla plan. Hela tiden.

Jag tänkte på att det här med att kvinnor kliver framåt, tar plats, gör karriär och på så sätt får helt nya möjligheter, hur det är fantastiskt och alldeles nödvändigt. Och logiskt. Men hur fajten från papporna att få en mer given plats i hemmet inte är lika stark. Nej det kanske inte känns så lockande att fajtas om att få vara hemma och hålla håret på barnet som kräks. Men om man bara tar ett pyttelitet steg bakåt: skulle man vilja inte ha varit där? Vill man inte vara en del av hela paketet när det kommer till familj? Vill man inte ha lagat mat till skriksymfoni? Hämtat på förskolan och fått skäll att man kom mitt i leken? Lämnat med separationsångest och tårar?

Jag vet att många pappor är där och tar den platsen, men ändå är det fortfarande förvånansvärt många som inte gör det. Som kanske är en större del av familjen än deras pappa var, alldeles säkert, men som ändå går miste om alla delarna.

Varför slåss man inte mer om det? Varför uppstår konflikterna kring vem som MÅSTE ta vabben och inte vem som FÅR ta vabben?

Jag förstår att det inte är så enkelt, man har måsten åt en massa håll och många arbetsplatser verkar vara sega när det kommer till det här med jämställdhet och så vidare.

Jag som själv sliter med att hitta balans mellan karriär och barn VET att det inte är så lätt som jag framställer det här. Att ”vill man så kan man”. Jag vet att det tar tid, att man måste klura länge och FÅ klura länge för att hitta sin balans. Det handlar inte om att välja mellan barn eller karriär, det handlar om att försöka hitta den balans alla trivs med. Och det kan ta tid!

Men jag tror det är viktigt att bromsa och fråga sig: varför har vi det upplägg vi har? Är det för att vi vill eller för att vi hamnat där? Vad skulle jag vilja förändra? Kanske vill jag hämta tidigare? Kanske vill jag lämna oftare? Kanske vill jag ta hälften av all VAB. Egentligen. Varför gör jag inte det? Hur kan jag göra det? Är det möjligt?

Det som kallas ”kvinnofälla” är ju en fälla för båda! Fällan som gör att kvinnan är hemma mest, som gör att hon hamnar efter yrkesmässigt och alltså ekonomiskt. Men också fällan som gör att mannen inte är hemma mest, som gör att han hamnar efter familjemässigt.

pappor som är barnvakt

Det finns fortfarande de som tror att pappor är barnvakt åt sina egna barn…

 

Ursäkta stereotypt och heteronormativt språk i detta inlägg. Jag utgår från just det stereotypa i denna text.

  1. Typiskt jättebra text! Jag hörde det i podden och satt gapandes och bara nickade med, så det var skönt att se det i text och ta in det igen. Nu är våran son pytte och har inte börjat förskola än men det är så bra att redan nu börja tänka igenom sånt här och prata igenom det med sambon. Jag hoppas vi landar i 90 % arbetstid för båda, för familjens skull.
    Tack för kloka ord (och för ordbajseri ibland, det är skönt att läsa sånt med) ;)

  2. Precis! Att få vabba, att vara med sitt sjuka barn, är 1000 ggr viktigare än något jobb. Vem som kan vabba, det löser man i familjen, inte i riksdagen (eller hos big brother bestämmer).

    1. Alltså jag tycker ju att jobb också är viktigt! Jag älskar att jobba! Men tack o lov måste jag inte välja antingen eller. Och den som skulle behöva välja ”barn eller jobb 4ever” skulle troligtvis alltid välja barn. Och med det sagt så borde männen slåss mer för att få vara hemma.
      Det sista förstår jag inte riktigt vad du menar.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..