Skapar vi en (ännu mer) ätstörd generation?

Jag snodde ju Ann Söderlunds idé om debattinlägg på onsdagar. Så här kommer mina senaste funderingar.

Jag lyssnar på Magnus & Peppes podcast som ni ju vet vid det här laget. En diskussion som åtkommit några avsnitt nu är synen på mat, hälsa och ätstörningar. Och ”ätstörning light”.

Jag tänker att usch så många förstörda kvinnor vi är. Och så hemskt att något så njutigt som mat ska få bli ångest. Jag minns faktiskt hur jag fick tips redan innan jag fattade vad det handlade om. Sådant som att dricka vatten istället för att äta om man var sugen på något (plus andra sjuka saker som jag inte vill ta upp eftersom det kan trigga). Jag förstod ju inte varför, men fattade att det var något man skulle göra, och inte göra. Så himla sorgligt.

En av de mest fixerade perioderna i mitt liv var när en vän gick på viktväktarna och jag fick ta del av en massa information. Allt räknade vi i ”points”, jag kunde SÅ mycket om dessa poäng och hur många man skulle ha per dag. Det fanns i mitt huvud HELA tiden, dygnet runt i flera år. Sådant slöseri med energi och tid!!! Men såklart lägger jag inte någon skuld, varken på mig själv eller andra som varit/är där. Det är ju för att vi får lära oss att det viktigaste för en kvinna är helt klart att vara snygg. Andra skills är bra, men snygg bör du vara oavsett andra talanger, annars blir det svårt. Snygg lär vi oss också är lika med smal.

Sedan har man försökt komma bort från det ”ytliga” med att snacka vikt och pratar nu om ”hälsa”. Man ska vara hälsosam. Och så dras det likheter mellan smal och hälsosam och tjock och ohälsosam. Fast man såklart har noll koll på hur folk lever sina liv.

Och då, på tal om hälsa, så har jag tänkt på den här sockerfobin som råder nu. Denna totala fixering vid socker. Socker är knark och socker är gift. Ingenting är nyanserat eller balanserat. En väns bekant bjöd sina barn på varm choklad. Utan socker. Barnens tungor skrumpnade ihop som små russin av dosen kakao och bad om o’boy istället. Då halvskrek föräldern att OBOY ÄR SOM ATT INJICERA SOCKER RAKT IN I BLODET! VILL NI DET?!

Vad ska ett barn göra med den informationen? Socker rakt in i blodet låter ju onekligen inte mysigt…eller? I alla fall inte när det presenteras på det sättet. Injicera låter ju livsfarligt. Nej det här kan ju inte vara bra såklart…

I samma veva som jag hörde det där halkade jag av misstag in på en blogg och ett inlägg där en kvinna var fly förbannad för att hon vid hämtning på förskolan fått reda på att alla barnen i gruppen hade fått isglass för att ett barn fyllde år. Hon kunde för sitt liv inte förstå hur man kunde ge isglass!!!!
På hennes ton lät det som att man hade serverat bajs eller cigaretter.

Vissa kanske tycker att socker är samma sak som bajs och cigaretter. Och folk får väl leva som de vill såklart. Men jag oroar mig för vad all denna information gör med våra barn. Om barn ständigt får höra om att ditten och datten inte går att äta för att det är socker i, och det här och det där går inte heller att äta för det är vetemjöl i det. Och så vidare.
Det är inte så mycket sockret eller vetemjölet i sig jag tänker på utan det är kunskapen om det. Som när jag lärde mig alla ”points”.

Kan man veta för mycket? Nja… frågan är väl vad man gör med all information, hur man tolkar den, hur man förstår den och vad man gör med den. Och hur fortsättningen på informationen lyder. Om man fyller i varför man bör undvika den där o’boyen, är det information som ett barn förstår? Ska förstå? Vad händer om hen dricker oboy, blir hen en knarkare då? Blir kroppen förstörd? Har man blivit förgiftad? Om jag åt en isglass på förskolan och mamma blev bananas, betyder det att glassen är farlig?

Jag tror det är farligt att problematisera för mycket kring mat. Låt mat vara njutning så länge det går! Samhällets skeva ideal letar sig in så jäkla fort ändå (blir gråtfärdig när jag tänker på det!). Och hur ska barnen, med all den kunskap de kanske redan besitter om vilken mat som innehåller vad, kunna låta bli att bli ätstörda på ett eller annat sätt?

  1. Vilken bra text!

    Jag lever efter devisen att mat är är underbart. Ät, njut och var realistisk. Många i världen saknar mat. Var tacksam för mat och sluta demonisera saker och ting. Vår generation (70-80-talister) växte typ upp på Skogaholmsmackor, kräm och Oboy och inte blev vi tandlösa troll inte. Tagga ner!

    Lördagsgodis är bra, tänk lagom och gå på sunt förnuft.

  2. Håller med till 100 %!! Det är tusen ggr ”farligare” och mer kostsamt för samhället med en generation matstörda ungdomar än lite socker en vanlig tisdag då och då!

  3. Har inte börjat m lördagsgodis än o min son är 2.5. Han får så mkt annat. Frukter, russin, mariekex etc. o glass o chokladoatley om det är helg el fest. Vissa tycker jag är knäpp.

  4. Vi gjorde hälsoprofil på jobbet. Arbetsgruppen som helhet mår bra, lagom stress, äter hälsosamt, röker/snusar inte, dricker måttligt, vardagsmotionerar, godkänd kondition. Men åtskilliga är överviktiga… man börjar undra över hur sambanden egentligen ser ut? Inte är de enkla i alla fall!

  5. Strålande inlägg och så klokt! Våra barn (4 resp 6 år) och vi vuxna får äta ”allt men inte alltid”. Deras kompisar m familjer är olika och det konstaterar vi som accepterat faktum. Så har de valt att göra och då respekterar vi det oavsett om det är sockerfritt, glutenfritt, vegetariskt, veganskt osv… Det pratar vi om – att många väljer olika och varför vi väljer som vi gör. Vi pratar inte om nyttigt, onyttigt, hälsosamt eller ohälsosamt. Vi pratar om gott, sött, kryddigt, surt, stärkande, mättande, viktigt för kroppen att kunna växa, att kroppen inte behöver det fast vi tycker det är gott, farligt för kroppen (då sånt som t. ex. gröna potatisar o möglig ost), gör magen glad, är bra för naturen, är bra för djuren osv.

  6. När jag var liten skulle man inte småäta eller äta socker för tändernas skull. Så det kör jag på med mina barn också.

    Min mamma har jojobantat hela mitt liv men på något märkligt vis kom jag och syrran ut helt utan ätstörningar. Kanske måste jag börja jojobanta för att rädda mina barn.

    1. Hahaha :’D och nu när du säger det då stämmer det även in på min mamma – och mig. Måste kanske joina jojo-klubben?!

  7. Jag tror barn också reagerar olika på socker. Hade gärna haft ett mer avslappnat förhållande till det men mina barn är helt galna i allt som är sött och det gör ju att dom inte vill äta någon riktig mat (förutom pannkakor, blodpudding mm) Dom går gärna och rotar i skafferiet ,kan liksom ta sirap direkt ur flaskan! Så visste jag bara att barnen åt riktigt mat också så hade det ju inte varit några problem men man blir ju sockerberoende tillslut och det är ju inte hälsosamt för någon. Jättesvår balansgång tycker jag…

  8. Tack för ditt fina inlägg. Jag kommer ihåg att som barn ljög jag i trean och sa att jag åt grovt bröd med ost och tomat till mellanmål. Egentligen åt jag ljust bröd med smör och mjukost. Jag visste inte varför ljust bröd var dåligt, bara att det var fult att äta.
    Min dotter är fem månader men jag har redan massa funderingar på hur vi i familjen ska prata om mat.

    Jag har också helt slutat fråga min respektive om jag ser bra ut i tröjan/byxorna osv innan vi går ut/ska nånstans. Jag ska lära min dotter att hon aldrig behöver nån annans åsikt om hon är fin/smal osv. Jag tänker att den självrespekt jag visar mig själv och min kropp kan ge henne styrka att tycka om sig själv.

  9. Jag håller med att media har en stor del i ätstörningar, samt elaka kommentarer – vilket är en helt annan och lång historia. Jag anses som ett ufo för att jag aldrig äter sötsaker pga att jag inte tycker om sött, jag vet också att det inte är någonting kroppen behöver. Detta med att vara hälsosam är svårt, självklart är det inte bra att äta för litet, lika litet är det hälsosamt att äta för mycket. Alla har rätt att mumsa på eftermiddagsfikat, men jag kan inte låta bli att bli förvånad när samma person klagar på att han/hon väger för mycket. Den som lägger upp en träningsbild på sig själv, vältränad, gör det förmodligen för att hon (oftast) är nöjd med sig själv. Personligen, när jag skall unna mig någonting, handlar det om en ny tröja, handväska, eller någonting annat jag blir glad för. Om vi väger ”ät vad du vill” mot ”håll igen och håll dig smal” så finns det en obalans i hela samhället där bägge sidor tycker sig ha rätt. Slutligen, att ätstörningar kryper längre och längre ner i åldrarna är fruktansvärt, där lägger jag en del av skulden på sociala medier, där lättpåverkade unga flickor, och pojkar, hitta sin idealbild.

  10. I tillräckligt små doser är ingenting farligt, inte ens arsenik. I tillräckligt stora doser är allt dödligt, till och med vatten. Man kan äta allting, fast inte jämt. Och inte hur mycket som helst.

  11. Vi pratar aldrig om varför man inte ska äta godis varje dag. Vi bara gör det inte helt enkelt. Hemma hos oss finns som standard inte godis, bullar, glass osv. På det viset är det i alla fall än så länge helt oladdat. Om vi köper hem sötsaker så är det för att vi vill ha det till just det speciella tillfället – och det behöver inte vara ett stort kalas eller så, det kan vara något så enkelt som en söndagsfika då hela familjen sitter ned tillsammans och fikar. Men ändå är det inget som någon bara går och tar i ett skåp och snaskar på. Vi föräldrar har förstås en hälsotanke med det, men våra barn behöver inte veta mer än att det är så det funkar helt enkelt. Precis som mina föräldrar hade en tanke med kostvalet hemma hos dem, och samma sak i generationer bakåt. Oavsett om det hade med hälsa eller pengar att göra.

    Om våra barn skulle få glass på förskolan eller hemma hos andra gör det ingenting, det är hemma vi ska skapa normer och grundläggande inställning – det är inget vi kan lägga på samhället utanför. Däremot önskar vi förstås att det inte serveras efterrätter eller godis hela tiden, men återigen, det är upp till oss föräldrar att sätta reglerna hemma, och då kan vi inte bli arga på förskolan eller på andra föräldrar för att de har andra regler. Vill vi ha makt över det så får vi hitta sätt så att våra barn inte hamnar i såna situationer helt enkelt.

    Jag är själv uppvuxen med en mor som var anorektiker sedan unga år, och hon har trots sina problem lyckats förmedla en helt oladdad relation till mat till oss barn. Det är först som vuxen som jag har förstått detta, och jag är för evigt enormt imponerad och tacksam över detta.

    1. Fast för barn är ju socker sällan oladdat. I så fall skulle ni ju alltid kunna ha sånt hemma liggande synligt i skåp och lådor och så tog man något när man kände för det, inte för att man skulle fira något eller för att det var ett särskilt tillfälle?

    2. + 1 (förutom att jag inte vuxit upp med en förälder med anorexia). Just pga att vi undviker socker i möjligaste mån hemma finns det utrymme för en isglass på förskolan eller bullfika hos en kompis eller vaniljyoughurt hos farmor. Men vi har självklart sylt på pannkakorna och lite lördagsgodis. Det jag aldrig köper hem är smaksatta/sockrade produkter, läsk, saft, juice, kakor mm. Till barnen kan jag säga att socker inte är bra för tänderna (om jag behöver förstärka mina argument om varför man inte får lördagsgodis om det varit barnkalas samma dag, t ex) men oftast räcker det att säga ”Jo, men du har varit på kalas och fått både glass och godis redan, så det räcker för idag.”

  12. Jag håller ju nästan alltid med dig, men det här håller jag så mycket med om att jag får lust att printa hela inlägget och dela ut det till folk på gator och torg!!!!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..