Prata med en antifeminist?

Denna vecka är det Vänliga veckan. Det är Läkarmissionen som ordnar det varje år i februari för att ”påminna oss om att vi alla mår bättre om vi är vänliga mot varandra”. Det kan låta enkelt, men om man verkligen tänker efter så inser man snabbt att det inte är så lätt alltid. Vanligtvis brukar Vänliga veckan handla om att man ska tänka på att vara snäll mot någon i trafiken, på jobbet eller hemma.

Det temat gäller fortfarande  såklart, men i år har de även ett ”extratema”: Vänlighet mot någon som inte tycker som du. 

Eva på Läkarmissionen säger det så klokt så jag behöver inte leta egna ord:
Ibland har vi ryggmärgsreflexer på vem vi tycker är ond eller god. Vänliga Veckan uppmanar till att tänka ett extra varv, lyssna en extra gång. Att låta människor få flera nyanser.

Men visst är det inte så lätt? Jag tänkte såklart direkt så ”extremt” jag kunde och föreställde mig att jag skulle behöva visa vänlighet mot en Sverigedemokrat eller en antiefeminist. Och det kändes inte lockande. Men kanske är det just därför jag behöver göra det. Eva säger det så klokt igen:
Att visa vänlighet mot någon som inte tycker som du handlar inte om att byta åsikt, att vara falsk som människa eller att inte våga stå för vad man tycker, utan helt enkelt att lyssna ett varv till.
(klicka på länken för att få tips om artiklar på ämnet – så bra läsning!)

Och kanske är det där jag vill stanna upp lite extra. För det blir så extremt tydligt just nu tycker jag, med sociala medier och den makt som vi ”vanliga människor” faktiskt fått med dessa.
Vi kan zooma in och zooma ut, vi kan kritiskt granska in i minsta detalj, vi kan avslöja och vi kan hänga ut. Det är jättebra att fler personer kommer till tals, får höras, att en massa skit kommer upp till ytan, att man inte kommer undan med sådant som förr passerat utan motstånd. Men – för det finns ett ”men”– vi vill gärna, som Eva säger, dela in folk i onda och goda. Öppet reflekterande blir plötsligt farlig mark, misstag ses inte som godtagbart och kliver man fel finns det risk för en rejäl shitstorm, faktiskt sällan i proportion till den miss som begåtts. Folk som gjort bort sig går i försvarsställning istället för att pudla och be om ursäkt. Ber de om ursäkt kom den för sent. Ny försvarsställning intas. Och så vidare. Folk delas upp ännu mer. Välj sida! Avfölj den ena, följ den andra! Det ska avgöra vem du är. Är du ond eller god?!

Det är väl extremt sällan så människor i verkligheten ser ut – onda eller goda. Men det är såklart mycket enklare att sortera folk på det sättet.
Det är också nu för tiden mycket lättare att då välja bort det ”onda”. Att avfölja, sluta läsa, stänga av TV:n när fel personer dyker upp. Visa var man står genom att ta avstånd! ”Jag behöver inte lyssna på dig!”
Men vad händer då? Vad händer när mitt flöde blir helt anpassat till exakt mina åsikter och min lilla värld? Jo min lilla värld blir just det, en liten värld, och allt utanför min bubbla blir läskigt. Jag är där och svajar hela tiden. Jag har min feministiska lilla bubbla och blir rädd och chockad när jag ser hur det finns en helt annan verklighet några klick bort. Hur det faktiskt finns folk som tycker att klänning på pojkar är fel och att vi faktiskt ändå måste tänka på oss själva när människor kämpar för att fly undan döden.
Jag kan känna att det är lite av min plikt att ta del av flera sidor. Jag behöver försöka förstå hur folk hamnar där de gör. Jag behöver lyssna för att förstå. Det betyder inte att jag kommer att hålla med, troligtvis kommer jag sällan att göra det, men det kommer att bredda min syn och ge min värld nyanser.

Jag önskar innerligt att politiker tar diskussionen med Åkesson denna valrörelse. Att man inte vägrar prata med honom pga hans ruttna åsikter om invandring (med mera) och på så sätt hoppas vinna billiga poäng, utan istället tar diskussionerna och kanske till och med slår hål på en massa argument. Saker som aldrig får diskuteras eftersom man antingen vägrar att prata med honom eller för att han ALLTID bara får prata om det han vill – invandringen.
Jag förstår att man vill jubla när Ohly lämnar sminkrummet när Åkesson kliver in, men visst hade väl ett samtal och en diskussion varit mer effektfull? Då var det nytt, en reaktion, ett äckel man kände och fortfarande känner över dessa främlingfientliga vindar som blåser kraftigare och kraftigare. Men vi råder inte bot på det genom att demonisera och stänga ute. Jag tror på samtalet. Även om det är svårt.

När jag startade ett twitterkonto för någon vecka sedan (ska inte vara aktiv själv utan gjorde det för att hänga med – tvåtusen år senare än alla andra) så var en av de personer jag började följa Trump. Trump är verkligen på min shitlist, om jag nu behöver vara tydlig med det. Men det ligger i mitt intresse att iaktta det han skriver. Och jag tror att man med samtal skulle kunna få en så pass lynning och oberäknelig person att lyssna bättre än med ett långfinger. Och om även om inte han lyssnar så hör folk runt omkring, vilket kanske är det ALLRA viktigaste. Man vill ju slänga upp Långeman i fejset på honom, men vad ger det? Mer än en skön känsla i magen och lite poäng i sociala medier?

Jag kanske inte är redo för samtal med en Sverigedemokrat, vi är nog för långt ifrån varandra. Men jag kanske kan börja med att föra samtal med någon som inte vill kalla sig feminist. Vad jag önskar då är såklart att vi ska förstå varandra bättre, hen ska förstå varför jag är feminist och jag ska kunna förstå vad det är som gör att den här personen inte vill kalla sig feminist. Vi behöver inte hamna i att tycka lika, det kommer vi troligtvis inte att göra. Men vi kanske landar i att vi ändå på något sätt kan förstå varför man hamnat där man hamnat. Eller så kanske jag landar i att den här personen verkligen har en skev syn på kvinnors rättigheter men hen var helt fantastisk med sitt sjuka barn, typ. Ni vet, många sidor, flera sidor. Både onda och goda.

De allra flesta människor är inte antingen onda eller goda. De allra flesta människor är ett resultat av ett liv, byggt på erfarenheter av helt olika slag med helt olika möjligheter och förutsättningar. De allra flesta människor har en massa olika sidor. De allra flesta människor har en massa nyanser.

Hur tycker ni att man ska komma ifrån det här klyftorna som enligt mig blir större och större? Det här hårda klimatet och uppdelningen?
Och GÅR det ens att prata med någon som tycker så totalt olika en själv?

Diskutera i smågrupper och återkom med lösning på världsfreden innan fredag, tack!

  1. En betraktelse ”Pappa planerade könsstympa döttrar – döms till fängelse”
    Blekinge hovrätt. Döttrarna är 7 och 10 år, de skulle könsstympas i Nigeria. Så tyvärr finns det människor som är 100% onda. Tråkig avslutning på vänliga veckan, vi får ta nya tag nästa vecka.

    1. Jag är helt o totalt emot könsstympning men vi vet ju inte om mannen ifråga o kan således inte döma honom som 100% ond. Trevlig helg.

      1. Enligt mig kan det inte finnas någonting gott hos en person som kan göra så mot sina döttrar. De är inte ensamma, det är inte bara en enskild företeelse. Om du tror att det kan finnas någonting gott hos personen, då böjer jag ödmjukt på nacken, då är du en bättre människa än vad jag någonsin kommer att kunna bli. Trevlig helg med dina gulliga tjejer!

  2. God afton,

    Har inte följt bloggen och hamnade här av en händelse och slump. Är raka motsatsen till en feminist så kan väl passa på att lämna en kommentar.

    Är inte Sverigedemokrat och delar inte deras ideologi, så du kan vara lugn på den punkten.

    Frågeställningen är såklart retorisk till sin natur, som att du egentligen inte söker något samtal eller förståelse här och nu.

    Det förefaller som att du vill diskutera på ett abstrakt plan hur sådana samtal skulle kunna föras i praktiken på bästa sätt, lite som en slags meta-diskussion.

    Det är okej. Är inte heller ute efter någon långrandig diskussion som inte leder någonvart. Men nu är jag här, har några minuter över och råkar passa in i profilen (inte feminist) så kan åtminstone passa på att lämna en kort kommentar.

    Det är en väldigt abstrakt diskussion detta. Det kan lätt tolkas som en ursäkt att inte vilja eller våga diskutera på riktigt. Genom att nöja sig med att prata om att diskutera på ett teoretiskt plan så kan man åtminstone intala sig själv att man är öppen och beredd att lyssna. Men är det verkligen så?

    Anledningen att jag påpekar detta är att det är enklare än man tror. Ingen kräver att man slår sig ner över en kopp kaffe ansikte mot ansikte för att diskutera tankar och idéer.

    På Internet kan diskussioner föras helt anonymt. Även om man står för sin åsikt offentligt så kan det i många fall vara fördelaktigt att diskutera anonymt. Det rekommenderas starkt för att föra den här typen av diskussioner.

    Min kommentar om detta kan sammanfattas med att det finns ingen egentlig anledning att inte föra en diskussion, eftersom det alltid bara är en knapptryckning bort.

    Lite kort om saker du inte frågat efter per se.

    Jag är/kallar mig inte feminist, men det har inte alltid varit så. Precis som de allra flesta som växer upp i det svenska samhället har jag uppfostrats med feministisk ideologi eller feministiska värderingar.

    Det innebär inte att gemene man är bevandrad i genusvetenskap och feministisk teori, men att svenska medborgare är influerade av ständigt närvarande feministisk påverkan inte minst genom media men även utbildning.

    På det sättet är feminism snarare något man bryter sig ur. Det som inträffar är att förr eller senare finner man plötsligt en spricka i fasaden på den feministiska ideologin.

    Först blir man såklart nyfiken och undrar vad detta kan vara för något och om man har fel på glasögonen. När man börjar kikar närmare på det som inte stämmer blir man alltmer uppmärksam och letar vidare lite noggrannare än förut, varpå man finner fler sprickor eller saker som inte riktigt stämmer vilket gör att man gräver än djupare. Till slut blir sprickorna i den ideologiska fasaden såpass många och uppenbara att den feministiska ideologin rasar ihop som ett korthus.

    Det är alltid olika saker för olika personer.

    För egen del började det med självförsvarskurser. Väldigt grovt förenklat finns det en fysisk komponent och en förebyggande komponent. Det handlar alltså inte bara om att slåss rent handgripligen, utan hur man förhåller sig till sin omvärld och situationer med olika strategier.

    Det var inte så mycket de fysiska skillnaderna som störde mig. Det är såklart skillnad i hotbilder för män och kvinnor, att kvinnor är mer utsatta för sexuellt våld och annat vilket gör att träning specifikt anpassad för kvinnor skiljer sig.

    Den feministiska varianten premierar extremt våldsamma fysiska tekniker som att sticka ut ögon, slå sönder struphuvudet och sparka sönder knän. Man kan säga att det är ett sätt att kompensera mot ett fysiskt underläge mot någon som är större och starkare.

    Den feministiska varianten hade dock ingen kontinuitet i träningen utan det rörde sig mer om kraschkurser och temadagar. Det finns problem med det också, att det kan skapa en falsk känsla av trygghet att man tror man är mer kapabel att hantera svåra situationer än man är. Men det som störde mig mest var den förebyggande aspekten, som i den feministiska motsvarigheten var starkt politiskt präglad.

    Där kurser för män (som såklart är öppna för både män och kvinnor, men mest män går på dem) betonade streetsmartness och situationsanpassning så fokuserade den feministiska motsvarigheten politisk kamp. Rättigheterna var värda att slåss för. I den manliga motsvarigheten slogs man mest för att försvara sitt eget liv, och sin flickvän eller familj. Rättigheter var man beredda att tumma på, inte alltid men åtminstone för stunden. Live to fight another day var mottot.

    Det betyder såklart inte att man aldrig står upp för sig själv och sina och andras rättigheter, men det finns en väldigt stor distinktion i fokus mellan individen och kollektivet. Det går en vattendelare där och något måste ha högre prioritet än det andra.

    Saken är den att självförsvar handlar till syvende och sist om individens överlevnad, och jag kunde inte för hela världen förstå varför män fick förmånen att lära sig att klara sig, medan den feministiska motsvarigheten skolade kvinnor i kollektivistisk idétradition och kamp. Är inte kvinnor också förtjänta av att överleva tänkte jag.

    Det här är bara ett exempel. Det spelar nämligen ingen som helst roll var man börjar gräva i den feministiska ideologin. Det som åsyftas när meningsmotståndare till feminism slarvigt talar om feminism är alltid den nutida, tredje vågens feminism, influerad av radikalfeminism, genusteori och teorier om intersektonalitet, postmodernism, och kriget för kvotering och mot normer. Kort och gott den feminism som pumpas ut i media hela tiden. Dagens feminism kan liknas vid en slags lågintensiv revolution. Människor som bedriver revolutionistisk kamp är väldigt svartvita i sitt synsätt.

    På vilka punkter kan vi då enas. Trump såklart. Trump är en jättebebis och en bisarr figur. Han är ingen värdig president för fem öre och hans kvinnosyn kan starkt ifrågasättas.

    Problemet är bara det att jag ifrågasätter Hillary mer, som försvarare av en pedofil våldtäktsman som våldtog en ung kvinna som fick sitt liv raserat. Frikänd genom slarv av teknisk bevisning. Är det något att skratta åt. Vad är det för kvinnosyn?

    Klänning på pojkar. Ja, du förstår. Det är inte det att pojkar inte ska få bära klänning per se. Det är bara det att pojken kommer bli mobbad för det oavsett vad ni säger och i värsta fall kommer han att få sin uppväxt förstörd.

    Det är inte rätt metod att föra ett ideologiskt krig mot normer genom att låta barn få sin uppväxt förstörd. Det kan leda till psykiska problem för pojken och i förlängningen kan det få konsekvenser för kvinnor som den mannen ska interagera med. Felet är metoden. Barn får aldrig någonsin användas som försökskaniner i ideologiska experiment och användas som medel i ideologisk kamp. Aldrig.

    De normerna vi borde lägga krut på att fixa i första hand är den reklamindustri som vänder sig till unga tjejer och får dem att känna sig otillräckliga. Det är DÄR vi måste skapa förändring. Inte att tvinga pojkar att bära klänning.

    Tänka på oss själva när människor flyr undan döden. Nja, det är självklart att samhället ska hjälpa så gott vi kan. Det är dock inte helt oproblematiskt. För det första så finns det en gräns eller kapacitet för hur många människor samhället kan ta emot. Det kommer drabba de som tas emot om samhället inte kan sörja för dem.

    Det är allvarligt att det förekommer flyktingsmuggling och trafficking en handel med människor sponsrad av svenska staten. Människor försvinner spårlöst och vi har saker i samhället vi aldrig har skådat förut med marockanska gatubarn som lever på gatan under miserabla förhållanden med droger och annat.

    Dessutom är det så dålig kontroll på vilka som kommer att det tas emot en massa IS-terrorister så den svenska staten stödjer indirekt terrorism. Det är allvarligt.

    Det går inte heller att sticka under stolen med kulturkrockar och hedersproblematik som drabbar kvinnor. Det begås hedersmord på kvinnor och kvinnor kastas från balkonger.

    Dessutom elefanten i rummet ingen vågar tala om, att överfallsvåldtäkter och gruppövergrepp har ökat lavinartat de senaste åren. Kvinnor har fått problem att befinna sig på badhus och festivaler, där de blivit omringade och utsatta för gruppövergrepp av sällan skådat slag i det här landet. Det går inte bara att sopa dessa problem under mattan eller låtsas som att det regnar. Det är kvinnor vi talar om, var är feminismen när de behöver den.

    Dessutom, undrar vän av ordning varför vi hjälper så få kvinnor att ta sig hit. Det är nästan uteslutande män som lyckas ta sig hit, eller för att formulera det annorlunda ett extremt överskott av män. Är inte kvinnor lika mycket förtjänta av hjälp att fly från krig? Svenska staten hjälper flyktingsmugglare som sysslar med trafficking men vore det inte bättre om vi hjälpte fler kvinnor att ta sig hit. Det är något som inte stämmer med den feministiska retoriken.

    Klyftor. Det är den politiken som förts som skapar klyftor, inte motståndet till den. Feminismen leder dessutom till en motsättning mellan män och kvinnor. Det är könskamp och kvotering för hela slanten. Det leder inte till ökat samarbete som vore mer önskvärt.

    Därför är jag inte feminist. För din kännedom.

    Tack för mig och trevlig helg!

    1. Hej Anders! Min tanke var väl eg möten irl precis som jag tror att du är inne på, eftersom jag inte är direkt fattig på diskussioner kring feminism på nätet :) Men hur som helst, slutsatsen är väl att även om man står långt ifrån varandra så kan man lyssna och/eller diskutera. Tack att du delade med dig! Hälsningar
      Louise

      1. Att säga att man vill diskutera är en sak. Att verkligen diskutera när man får chansen är en annan sak. Att ducka och vägra diskussion när det kommer svåra frågor är inte att diskutera. My 5 cents.

        1. Ja men det går inte att begära för mycket i Twittertidsåldern.

          Godhetssignalering är också ett sätt att kommunicera.

  3. Tack för ett klokt och nyanserat inlägg. Så svårt, men så viktigt! Mörkret kan inte fördriva mörkret, men ljuset kan! Kram!

    1. Jag menade att sidan var fånig, det var inte riktat mot dig Ewa.
      Jag vet inte helt vad du vill med dina länkningar och prat om manshat, men jag anser inte att feminism= manshat. Men jag kan förstå att man kan känna hat mot det förtryck man som kvinna upplever.
      Hat är ingen lösning men ibland blir det resultatet när man inte får gensvar/utsätts för förtryck.
      Hur som helst så vet jag var du står i frågan och du vet var jag står. Våra erfarenheter och iakttagelser skiljer sig ordentligt och därför har vi olika syn på det hela. Ha en fin dag nu!

  4. Många tänkvärda ord. Jag kan störa mig så oerhört mycket på det dubbeltänk som är dagens melodi; att man stämplar någon som rasist, och därmed anser sig få utöva rasism mot personen, att vara elak mot någon man anser vara elak, eller att man kräver tolerans av en människa samtidigt som man själv visar intolerans mot denne.

    Rasism är att behandla folk olika beroende på deras hudfärg, kön, livsåskådning, politiska åsikter osv. Det betyder att om man kallar en Sverigedemokrat för rasist och sedan fryser ut denne pga dennes politiska åsikter, då beter man sig rasistiskt själv. Och om man anser att kvinnor diskrimineras av män och sedan sätter ett högre pris för män än för kvinnor på någon viss produkt/tjänst, då utövar man själv diskriminering. Strunt samma vem, var, vad, om personen i dina ögon förtjänar det eller ej. Diskriminering är diskriminering. Att diskriminera kvinnor är fel, att diskriminera män är fel. Oberoende av vilket som händer oftare. Om du anser att en människa är elak och därför behandlar personen elakt, pratar bakom ryggen och beskriver denne med negativa ord på sociala medier, då är du själv ännu elakare än denne. Skriver du tex att Trump skulle vara sjuk i huvudet, då är du elakare än honom; han har väl knappast stämplat dig som sjuk i huvudet?

    Nej, låt oss möta alla människor med vänlighet oberoende av meningsskiljaktigheter. Låt oss ta tillbaka den Gyllene regeln från bibeln: ”Allt vad ni vill att människorna ska göra mot er, det ska ni också göra mot dem”. Behandla folk som ni själva vill bli behandlade.

    1. Hej Sanna! Jag hör vad du säger även om jag inte är överens. Jag anser att det är stor skillnad att vara rasist och att vara någon som inte vill prata med rasister eftersom jag anser att man tagit hänsyn till helt olika saker när man valt att döma personen. Jag anser inte heller att sk ”omvänd rasism” existerar. Det handlar om makt och strukturer och mönster, vilka som ständigt diskrimineras – dvs icke vita, icke män osv.
      Jag kan förstå att du menar att om man nu inte gillar ett beteende så ska man inte bete sig likadant själv, men jag tycker det finns väldigt mycket mer till det hela än så.
      Jag tycker INTE alla är ”samma skrot och korn” bara för att jag inte vill dela in folk i ”onda ” och ”goda”.

      1. Är det då så att ändamålen helgar medlen? Dvs för att bryta eventuella strukturer och mönster så är det okej att använda metoder som gränsar till diskriminering, och som främst drabbar sådana individer som aldrig utövat nämnda makt och själva kämpar emot strukturen de anses vara en del av?

        Nej. Diskriminering är alltid fel. Oberoende av om det var för ett, i egna ögon, gott syfte.

        I min bekantskapskrets finns en familj där ett av de vuxna barnen är utestängd från gemenskapen. Orsak: denne delar inte den övriga familjens variant av religion. Hemskt, tror (hoppas) jag att du tycker. Javisst är det hemskt. Lika hemskt som om orsaken varit att personen varit sverigedemokrat. Att stänga ute är alltid fel, oberoende av orsak. Ändamålet helgar INTE medlen.

        Observera: jag menar inte att det skulle vara fel att inte prata med någon. Ingen kan prata med alla samtidigt, och man väljer oftast att prata med folk man gillar, vilket oftast innebär folk av samma åsikt. Men hur blir det om tex alla andra på arbetsplatsen systematiskt vägrar prata med deras enda kollega som är sverigedemokrat? Då är det mobbning. Oberoende av skälet till att man vägrar prata med denne. Gränsen här emellan är hårfin.

        Och jag kan lova: det går utmärkt att arbeta tillsammans och ha en fin gemenskap, fastän ena parten är kapitalistisk, konservativ, pro-life medan den andra är ultraliberal, pro-death vänster-miljöpartist. Det är jag ett levande exempel på. Men för att det ska lyckas bör bägge parterna respektera den andras åsikter, även om man inte håller med dem.

    2. 👐❤Håller helt med dig Sanna 🤗 Word!
      Trött på den dubbelmoral som finns, framförallt i sociala medier😔

      1. Ja Sanna och Christin, vi får nog agree to disagree här, men det var ju också en av tankarna med inlägget!

        1. Bara en liten retorisk fråga till: är det inte en motsägelse, t.o.m. dubbelmoral, att säga att man inte vill dela upp folk i ”onda” och goda”, och i samma andetag säga att sverigedemokrater som grupp är så otrevliga (= onda) så man vägrar prata med någon enda av dem? (Nej, jag är inte sverigedemokrat även om jag håller med vissa av deras åsikter, så detta räknas inte som att prata med någon av dem)

          Men ja, vi får agree to disagree.

        2. Jag skriver ju att det tar emot för mig att prata med en sverigedemokrat men att det kanske är just därför jag skulle behöva göra det? Jag försöker verkligen att skriva nyanserat men också öppet kring hur jag känner och hur det tar emot. Det känns lite som att du inte vill förstå mig, fast så kanske du uppfattar mig med å andra sidan. MEN vi har försökt och vi kanske är för långt ifrån varandra här men nu har vi i alla fall pratat om något i ganska god ton. Ha en bra kväll!

  5. Klokt o svårt ibland. Jag försöker alltid välja samtal. Har alltid drabbats av att vissa uppfattat mig som falsk o att jag håller med när jag bara visat respekt enligt mig. Förstå o lyssna är inte samma sak som att hålla med.

  6. Jag är gift med en Sverigedemokrat och är feminist/ vänster/sosse själv. Även om vi är två motpoler i våra åsikter så är inte alla Sverigedemokrater onda och vi alla andra goda. Min man har vettiga argument för det han står för och man får se dem utifrån hans upplevelser. Han har blivit jagad och nedslagen av invandrargäng under sin uppväxt. Det har inte jag. Han har blivit lurad av män med invandrarbakgrund när han har gjort affärer med dem. Han skyller alla problem i samhället på utanförskap och olikheter. Jag ser samma problem som orsaken av utanförskap och för stora klassklyftor/ problem med mansrollen
    Samtidigt har han inte mina erfarenheter av att blivit tafsad på/ kallad hora mm som ligger grund för mitt engegamang inom feminismen. Mitt synsätt är att ALLA har rätt att lyssnas på och i slutändan hoppas jag att mina åsikter influerar eller i alla fall mildrar hans åsikter. Men ingen har någonsin bytt åsikt av att man fått höra att man är ond och dum i huvudet

    1. Jag hoppas också att dina åsikter ska influera och mildra din mans. Och kanske är det just för ditt nyanserade sätt som den chansen finns!

  7. Åh vad bra skrivet, men svårt i praktiken. Men jag gillar verkligen nyanser. Och att man ska kunna tycka olika utan att tycka illa om varandra. Men ibland sitter åtsikterna så hårt ihop med det man tror är personligheten.
    Inte helt apropå men ändå lite apropå vänlighet. Jag fick ett tips av en kollega en gång när jag satt och hetsade upp mig över någon jag tyckte var orimlig och otrevlig: ”Kill them with kindness”. Och jag provar ibland, och det funkar ganska ofta! Om inte annat lyckas jag lura mig själv och slipper själv bli så irriterad… :-)

    1. Ja men verkligen, det är SJUKT svårt! Jag kände redan när jag skrev inlägget, som skrevs om och skrevs om, att jag ville slänga igen dörrar. Och är just nu lite rädd för vilka jag öppnat. Men som flera påpekar, att lyssna och försöka förstå är inte detsamma som att hålla med.

  8. Hej, Jag har stängt dörren när personen i fråga har kommit med kommentarer som har förorsakat (livs)långt lidande för mig. Utan att säga någonting vidare, så skulle jag må illa i dens närhet. Annars är jag med på att det finns någonting både gott och ont i alla, jag föredrar så klart dem som är övervägande goda. Humanism är för mig att jag ser oss alla, kvinnor och män, som människor utan åtskillnad. Jag har inte haft bättre relationer med kvinnor än med män, varken privat eller professionellt. Jag är ganska reserverad, jag måste känna tillit till en person innan jag släpper henne eller honom nära. Min erfarenhet är, tyvärr, att kvinnor har lättare att prata illa bakom ryggen på någon än män. Jag tycker att vi kunde ha Vänliga veckan året runt.

    1. Ja Vänliga veckan året runt vore bra :)
      Och det är ju fint att tänka att alla människor är lika, men jag har själv svårt med det eftersom alla behandlas olika beroende på kön, läggning, hudfärg, kultur osv. Ingen behandlas ju som lika! Då tycker jag det är jättesvårt att känna att vi inte ska se skillnaderna, för jag känner att det är sättet som vi råder bot på dem. Och då hamnar man ju också i diskussion kring vad dessa skillnader är och till o med om de verkligen existerar… Men diskussion är ju bra.

  9. Jag är emot alla ismer, såsom extremism, fanatism mm, dvs de som inte låter andras tro, åsikter etc existera. Jag är därför mot att man hatar andra halvan av mänskligheten, att utgå från att de är onda by DNA. Jag älskar snäll som egenskap, inte mjäkigt dumsnäll utan hjärtesnäll. Att vara snäll är motsatsen till att hata. Jag vill gärna tro att alla människor är goda, men jag har däremot inga svårigheter att stänga dörren om motsatsen visar sig. Humanism, passar det inte bra på att Vara Snälldagen?

    1. När du skriver att du är emot att man hatar andra halvan av mänskligheten, menar du att det är vad feminism är? Så uppfattar jag det du skriver – men kanske fattar jag helt fel.

      Om det är så vill jag bara säga att feminism inte handlar om att hata någon, eller att tro att män är onda by DNA.

      Det handlar om att vi alla är lika värda och ska ha samma rättigheter och möjligheter.

      Själv tror jag att feminismen och brytandet av se rådande normerna kring manlighet kommer göra att mina söner växer upp med många fler möjligheter!

      1. Hej Ewa!
        Jag är ju med Malin här, men det vet du ju sedan tidigare diskussioner.

        Jag undrar lite över det här att du gärna vill tro att alla är goda men stänger dörren om de är onda. Mitt inlägg handlar ju om att jag inte tror så mycket på den uppdelningen med ”onda” eller ”goda” utan att de allra flesta är både ock. Misstänker att du inte delar min uppfattning där och funderar på hur du resonerar kring de onda och goda?
        Och utveckla gärna dina tankar kring humanism?
        Ha en bra dag!

      2. Min underbara pappa präntade i min syster och mig ”Låt ingen sätta sig på Er”. Det har jag alltid haft med mig, det är säkert därför jag aldrig har blivit utsatt för härskartekniker eller blivit förminskad, jag har inte tillåtit det. Men tillåt mig att säga att de som har försökt har varit övervägande kvinnor. Det självförtroendet har inte alla, men jag är för evigt tacksam. Jag har fö inte nämnt feminism i min kommentar.

        Länken nedan kan få mig illa till mods. Kärlek eller hat alla väljer vi vår väg att vandra.

        1. Men Ewa syftade du inte på feminism då? I tidigare kommentarer kopplar du ofta ihop manshat med feminism. Och länken du klistrade in går till en sida som förlöjligar och driver med feminismen på ett ironiskt sätt för att slippa ta diskussion. Sjukt töntig sida, klicka inte på länken är min rekommendation. Jag vet inte om jag vill ha den på min sida faktiskt men redigerar aldrig kommentarer så jag får se hur jag gör.

          Sedan Ewa så önskar jag att du kunde fundera över flera personers erfarenheter och inte bara utgå från dig själv.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..