Vad får man egentligen säga i det här jävla landet?

Onsdag betyder debatt. Jag måste säga att jag har LITE svårt att pausa den pågående diskussionen i mitt huvud vilket såklart är den jag skrev om i måndags – bristen på eftervård när det kommer till förlossningar. Vi har dessutom boksläpp ikväll (->KOM DIT!!<-) så det snurrar som sagt rejält om detta. MEN jag skrev ju som sagt om det i måndags och även om det är ett ämne vi måste prata om mer och ofta så tänkte jag variera mig lite.

Jag hade en kort Insta-konversation med Peppe om det här med vad man får och inte får säga längre. Eller rättare sagt: personer som tycker att man minsann inte får säga någonting längre!!

Är det så? Handlar det verkligen om att man inte får säga något längre? Handlar det inte snarare om att man inte längre får säga vad som helst utan att bli ifrågasatt? Och skulle det vara något dåligt?

Man vågar ju inte ens hälsa på en kvinna efter #metoo eller man kan ju inte prata om någonting utan att någon blir kränkt.

Kanske handlar det om att man uttryckt sig sexistiskt, rasistiskt och på annat ruttet sätt i evigheter och plötsligt har vi hamnat i ett så pass bra klimat att folk äntligen orkar säga ifrån. Säga nej det här är inte okej!

Skulle det vara något dåligt? Vill man hellre gå tillbaka till att få säga vilken skit man vill utan mothugg? För sanningen är den att du får säga nästan precis vad du vill fortfarande. Du kan gå riktigt jäkla långt till och med, utan att du riskerar typ åtal. Den risk du tar är att få kritik. Eller till och med kritik i massor. Och det kan såklart vara läskigt.

Jag är också nervös. Jag är en tyckare och jag skriver och babblar loss om allt möjligt. Jag är rädd att trampa fel, att kränka någon, att säga något som ska missuppfattas eller att säga något som blir direkt fel. Det är ju plötsligt VÄLDIGT lätt att trampa fel, tänker jag. Jag tänker ”plötsligt”, men jag har ju såklart riskerat att trampa fel innan också, bara att jag nu kan bli informerad om det.
Det jag i själva verket är rädd för är att folk ska bli arga på mig. Att folk ska tycka att jag är okunnig och ignorant, eller i värsta fall att jag gjort någon illa.
Jag är så ängslig och rädd för att någon ska tycka att jag är dum. Jag vill ju vara god och snäll! Jag vill göra rätt! Kritik är det värsta jag vet (nja okej det finns lite värre saker men nästan inte).

Men då måste jag ställa mig frågan: vill jag hellre säga en massa saker som inte är rätt, som sårar någon, utan att det blir ifrågasatt eller att någon poängterar det för mig? Nej såklart inte. Det må vara pinsamt och sorgligt att trampa på folks tår, men om jag ska undvika det så måste jag ju lära mig var de ömma tårna finns. Jag måste förstå hur det kan göra ont.

Angående de/oss som ger kritik 
Vad jag tror de allra flesta som ger kritik måste bli bättre på är att skanna av kommentarsfälten. Att om det redan finns en massa som lagt fram sin poäng så måste jag inte bli en till som lägger fram en snarlik. Exempel: en snubbe säger någon sexistiskt. Jag ser kommentarsfältet fyllas med saklig kritik, befogad ilska och en del som mest bara vill hata (för de finns de också, av anledningar vi inte vet så mycket om). I detta kommentarsfält behöver jag ju inte kommentera, det är ju redan gjort. När det blir massiv kritik så visar det att det här verkligen INTE var okej, men sedan tycker jag själv att det finns en gräns. När kritiken blir så enorm att man kan fundera på vad brottet egentligen var. Vem förtjänar att mosas?

Angående de/oss som får kritik
När det är såhär ”känsligt läge” (läs utveckling pågår = det är något bra!) så finns det ju en massa vägar att ta. Man ska först och främst försöka skaffa sig kunskap om så mycket man bara kan. Men man måste också inse att det kan bli fel. Och vad gör man då? Man försvarar sig!! Nej såklart inte. Man lyssnar och försöker förstå. Det är inte så lätt när man kanske är van vid hurrarop, applåder och klappar på axeln, men så ser det ut just nu. Om du ska tycka och tänka högt så måste du vara beredd på att få kritik. Backa, lyssna och fundera över om den är befogad. Och sedan – bemöt den. Och till sist – be om ursäkt!

Det är vad det här måste leda till tycker jag. Att folk blir bättre på att ta kritik och be om ursäkt. I alla fall om man ska fortsätta tycka och tänka öppet, och det vill vi ju oftast att folk ska!

För det finns ett problem till: tystnad. Att man inte vågar säga saker för att man är rädd för kritikstorm. Jag är en av dem som tystnat mer ju större ”publik” jag fått. Först trodde jag att det var lite synd, men sedan insåg jag att det är för att jag kanske inte heller SKA tycka saker om allting. Om jag känner mig osäker på ett område så behöver jag ju inte skrika ut mina ungefärliga tankar om det. Jag kan vara tyst och lyssna. Det kan tolkas som att jag inte tar ställning och att det i sig är ett ställningstagande, men då får jag försöka ha tålamod med att folk tolkar det så och återkomma när jag vet mer om saken.

Problemet tystnad behöver alltså inte vara ett problem utan ett tecken på att man kanske ska vara tyst en stund och lyssna.

Men det finns tystnad som blir ett problem, tycker jag. Den när man inte ger sig in i någon diskussion alls längre i rädsla att säga fel. Kanske kan det vara en svår balans där att veta vad man ska tycka till om och inte. Har man funderat och kommit fram till att ge sig in i en diskussion så kom ihåg att du alltid kan be om ursäkt! Du kan backa och lära dig! För risken med tystnad är att det blir kvinnorna som tystnar eftersom kvinnorna får lära sig att vara alla till lags och rädslan att bli illa omtyckt kanske därför är starkare hos dem. Dessutom får kvinnor kritik för så himla mycket mer än vad män får. På ett sätt positivt eftersom det visar att vi räknar med mer från kvinnorna = vi tror mer på och om dem. Men om kvinnorna tystnar så är det männen som får fortsätta att höras. De som tagit på sig teflonrocken och inte bryr sig om kritik. Eller de som beklagar sig över att de inte får säga precis vad som helst hur som helst längre. Det kallas utveckling, deal with it!

Så min tanke är att man inte behöver hålla tyst, man bör inte hålla tyst!
Man måste inte alltid heller tycka och tänka högt. Viktigt är att lyssna. Och fasen – ta plats, stampa på om du vill!! Heja dig! Men var också ytterst noga med att backa och säga förlåt och du klev på tår på vägen!

Vad tänker ni om det här med att man ”inte får säga någonting längre”? Spåna i smågrupper och bidra med era klokheter i kommentarsfältet.

  1. Jag läste något så bra i en bok som jag tyvärr glömt vilken det var. Innan man säger något kan man tänka: Är det sant? Är det snällt? Är det nödvändigt att säga? Annars kanske jag ska vara tyst.

  2. Om man med ”kritik” menar bli av med jobbet eller utkastad ur sitt fackförbund så visst, då har du helt rätt. För inte kan man ha rätt till jobb och fackligt skydd om man är rasist?

    Jag ogillar rasism starkt. Däremot anser jag inte att alla som har fördomar är rasister, för ALLA har fördomar. Och det är mer än en SD-anhängare som blivit avskedad eller utesluten ur facket.

    Och den där ministern vi hade som var emot abort, som tvingades bort från jobbet enbart p.g.a. det. Fast hon inte hade hand om sådana ärenden, hon hade hand om arbetslöshet eller ekonomi eller nåt sånt. Hennes privata åsikter hade noll inverkan på hennes arbete/myndighetsutövande, men ändå krävde folket hennes avgång för att hon tyckte fel. Är det att få kritik tycker du? Själv tycker jag det är lite väl mycket Sovjettaktik för att jag ska känna mig bekväm med det, trots att jag inte ens delar hennes antiabortåsikter!

    1. Jo men Sara det blir ingen debatt om alla håller med varandra hela tiden.

      – Du har så rätt!
      – Har alltid tyckt precis som du!
      – Jag med, vad tossiga dom är!
      – Precis så! Kunde inte sagt det bättre själv!
      – Härliga du!
      – Du är fin!
      – Puss! ❤

      Nej någon måste trolla debatten, vända uppochner på den och säga emot precis allt som skrivs. Annars är det bara en samstämmig kör och hur kul är det.

      Precis det blir jättetråkigt.

      Nu lyckades vi skaka fram några motfrågor i alla fall.

      Finns det ens personer som tycker att ”man minsann inte får säga någonting längre!!”?

      Är det inte i mångt och mycket en stereotyp nidbild?

      Låter det inte som ett ganska bekvämt fack att stoppa alla de som klagar över att de tillskrivs åsikter de inte har?

      Vi stämplar alla som kritiserar politiska ”sanningar” eller som ”inte tycker som vi” som rasister, kvinnohatare och homofober. Klagar de över detta stämplar vi dem som gnällspikar. Det borde få tyst på dem!

      Tvekar inte en sekund på att rasister, kvinnohatare och homofober där ute inte heller trivs med att pekas ut och gnäller och gråter floder över detta. Men är det inte lite väl enkelt och bekvämt att dessutom stoppa alla meningsmotståndare i samma fack?

      Finns det inte en risk att det går inflation i begrepp som rasist, sexist, homofob och så vidare, om dessa etiketter och epitet används godtyckligt på alla meningsmotståndare?

      Finns det en strikt reglering hur dessa ord används? Är det den som delar ut dem som bestämmer om det är välförtjänt eller inte?

      Sen lite överkurs och fördjupning:

      Finns det en mediabias?
      Finns det en åsiktskorridor?
      Finns det mediadrev?
      Tilldelas folk åsikter som de inte har?
      Leder det till självcensur?

      Tada! Debatten har nyanserats.

      Även om vi var tvungna att trolla sönder hela kommentarsfältet.

  3. Alla får säga vad de vill men beroende på vad och HUR det uttrycks finns en mångfald av konsekvenser, vilket ofta glöms bort. Du får absolut kränka någon, konsekvensen står i lagen. Du får trampa någon på tårna, konsekvensen blir sociala repressalier etc.
    Majoriteten av människorna som uttrycker alla sina åsikter offentligt på ett eller annat vis behöver lära sig vad kritik innebär; det finns ett konstruktivt sätt att ge och att ta emot kritik. Och det bästa är att det inte ens är svårt att lära sig, folk bara skiter i det för att när de ger sig in i en diskussion har de i allmänhet en ”Jagharrättduharfel”-attityd. Det är egentligen inte ens en diskussion, knappt ens en argumentation utan mest bara påhopp.

    Det bästa är att diskutera saker f2f, det är alldeles för lätt att bara hoppa på tåget på sociala medier utan att, som du skriver, tänka på vad man tillför eller ens vill få ut av det man skriver…

  4. I det här landet får man säga precis vad man vill.

    Förutsatt att man håller sig inom åsiktskorridorens väggar, som är bemannad av åsiktspolisen 24 timmar om dygnet. Annars kostar det.

    Folk ägnar sig åt självcensur. Just på grund av att priset för att yttra sig offentligt är för högt.

    Ingen vill hängas ut med en stigmatiserande skylt runt halsen, varpå allehanda groteska epitet smetas helt oförtjänt. Bara för denne råkat trampa på en politisk tå eller kritiserat en helig ko.

    Saken är den att det är väldigt lätt i dagens mediaklimat att skapa ett socialt stigma runt en person enkom baserat på GBA.

    Det betyder att kritiken kan vara hur saklig och relevant som helst. Personen kan ändå hängas ut som en hemsk människa, om denne har fel åsikter.

    Effekten kan i värsta fall bli att personen förlorar sitt arbete, sin försörjning och/eller sociala umgänge.

    Har du karriär, fru och barn samt lån på huset avstår du därför från att kritisera heliga kor offentligt. Det är inte värt det.

    Svaret är JA.
    De kan säga vad de tycker. En gång.
    Precis som de kan dricka gift. En gång.

    1. Jag undrar precis som Anna vad det är för åsikter som bara kan uttryckas en gång? Och vad det är man sagt om det resulterar i att man förlorar sitt arbete? Det låter som att du har en massa exempel men du skriver inte ut några och det är svårt att veta vad du egentligen menar. Utveckla gärna.

      1. Folk är fega och vågar inte säga vad de tycker med rädsla för repressalier.

        Bara för att de är paranoida så behöver det inte betyda att ingen är ute efter dem.

        Du, har inte läst beng-Peppes Twitter och har för närvarande ingen egen käpphäst som måste ut och springa på grönbete i snön utanför åsiktskorridoren precis nu.

        Det betyder paradoxalt nog inget konkret detaljexempel på en dylik åsikt att förfäkta, men det kanske finns andra som har.

        Är det ett bevis på att åsiktskorridoren är en myt som inte existerar?

        För att vara ett icke-existerande fenomen så har det talats ganska mycket om den. Det är däremot knepigt att bevisa att folk begår självcensur, så man får nästan ta dem på orden. Det finns en diskrepans mellan de som skriver publikt och de som skriver anonymt.

        Låt mig säga så här:

        Det finns heliga kor och de flesta ryms i ladan för politisk korrekthet (PK).

        Två synnerligen minerade platser i hagen tycks vara invandrings- och
        integrationspolitiken, samt feminism och jämställdhet, men det finns säkert fler.

        Påståendet är – och det är inget märkvärdigt påstående för någon egentligen – att risken är hög för att bli utsatt för GBA genom att uttrycka saklig och relevant kritik, som varken är människo- eller kvinnofientlig – inom bägge dessa områden.

        Det kastas för bövelen mer skit på Twitter under en dag än vad det korna åstadkommer tillsammans i hagen under ett helt år.

        I värsta fall sker smutskastningen genom ett mediadrev, som kan få digra konsekvenser i och med socialt stigma.

        ”En gång” syftar helt sonika på att om de blir utsatta för ett mediadrev en gång så kan det vara en gång för mycket. Även om de tillbakavisar de felaktiga påståendena så är skadan redan skedd. Ingen rök utan eld osv.

        Det finns även fall där arbetsgivare kontaktats för att folk har uttryckt åsikter som faller utanför PK-ramen, men har inte exemplet till hands nu.

        Riktar du kritik mot heliga kor så är sannolikheten hög att du kommer utsätts för dylika epitet och etiketter genom GBA. Det kanske låter främmande om man aldrig klivit utanför åsiktskorridoren någon gång, men så är det.

        På det viset framstår din teckning som ironisk, om du vet precis lika väl som alla andra, att ”rasist” och ”sexist” som etiketter betraktat inte endast tilldelas de som verkligen förtjänat dessa genom att vara riktiga skitstövlar, och som verkligen borde ha dessa etiketter – för det tycker jag också att de kan gott kan ha! – men också till alla de som ”inte tycker riktigt som vi”.

        Ironin är skön men kärnproblemet är att etiketterna delas ut ganska godtyckligt och det kan ju i sig vara ett problem, om man inte tillhör de som delar ut dem vill säga.

        Jag säger bara att det förekommer, men vi kan ju låtsas som att det inte gör det. Det har mindre betydelse.

        Det största hotet för en fri debatt är väl egentligen om det råder en mediabias med kraftig slagsida, där inte alla sidor får motsvarande utrymme i debatten, då detta så att säga utgör grunden för en potentiell åsiktskorridor.

        Det har det väl aldrig någonsin förekommit i det här landet. Att det funnits någon politisk slagsida inom media. Gudskelov får vi nästan säga. Hur skulle det sett ut. Kan inte ens föreställa mig detta. Hujedamej.

        Din fråga kanske är fel ställd.

        Ingen bryr sig om vad Fredde som bor med sina katter femtio mil ute i skogen skriver på sin blogg.

        Det är ju ändå bara grannen Lennart och hans tax som läser den. Möjligtvis också Kalle nere vid sågverket, fast bara när han är full.

        Det är klart att om Kalle fått en kopia av det rosa täcket hemskickat av misstag, tillhörande hans före detta flickvän som glömde adressändra förra sommaren, så kanske Kalle bestämmer sig för att ge Pelle en smäll på käften, men konsekvenserna är inte mycket värre än så. En blåklocka och en trasig tand.

        När Stockholms-Ragnar som äger en stor plattform på Instagram där han pressar skinkorna i linsen med ett sliskigt leende framför sina tusentals följare och därmed driver opinion när han öppet kritiserar, låt oss säga feminismens syn på föräldraförsäkringen, så utgör han kanske ett något större hot mot den heliga kon.

        Han är ju så exhibitionistisk också så honom kan man inte bara ignorera genom att strunta bjuda in honom till morgonsoffan i TV. Har vi tur nöjer sig följarna med att titta på bilderna, så vi kanske inte behöver hänga ut honom som misogyn kvinnohatare eller dylikt.

        Ett mer seriöst aktuellt exemplet skulle kunna vara Cathy Newmans intervju med Jordan Peterson som återfinns på YouTube.

        Är personligen är inget direkt fan av J.P. och delar ofta inte hans åsikter, men tycker att han är ganska underhållande som historieberättare, med en del knasiga, och till viss del felaktiga idéer måste tilläggas.

        Det är åtminstone ett ypperligt exempel på hur någons åsikter, som inte riktigt passar in i ramen för den rådande PK-mallen, bara inte kan bemötas på ett sakligt och sansat sett.

        Nej, dessa åsikter måste förvrängas och förvridas till förbannelse i syfte att enkom tilldela personen ett stigma som han inte riktigt förtjänar, men som måste kletas på honom, alltså oavsett om hans idéer är felaktiga eller inte. Enbart för att han har fel åsikter. YouTube-klippet utgör om inte annat en stilstudie i detta åsiktskorridor-beteende. Se det.

        Då kanske ni säger att – Ja, men det är inte Sverige! Nej just det – undrar varför.

        Godkväll!

        1. Jag tycker exemplet med Peterson och Newman är ganska talande jag också. En man blir ifrågasatt av en kvinna och i slutändan så är det kvinnan som blir hotad till livet. Män gnäller över att inte få säga saker utanför PK-mallen för om de gör det kan de bli kallade rasister eller sexister (ofta inte befogat säger du), men de får fortfarande säga sina åsikter. Kanske blir de hånade, kanske uthängda som ignoranta och okunniga, kanske blir någon arg och irriterad över det de sagt. Kanske skrattar någon kvinna åt deras okunskap.
          När en kvinna gör samma sak får hon hot om våld och våldtäkt. Man säger ”vi vet var du bor”.

        2. Det finns män som hotar kvinnor (till tystnad får vi anta) vilket utgör ett allvarligare hot mot – förutom kvinnor – yttrandefriheten.

          Tänker inte ifrågasätta om det förelåg något verkligt hot i det specifika fallet.

          Frågan var – och det är en helt annan fråga – om det finns en åsiktskorridor eller inte. Ifall människor som går utanför åsiktskorridoren tillskrivs åsikter de inte har, och om det leder till självcensur. Det är inte nödvändigtvis en könsfråga.

          Det blir en absurd diskussion när alla som förnekar åsiktskorridorens existens värnar om den allra mest – så därför väljer jag att argumentera för dess existens.

          Bara för man inte är utsatt för den så behöver man inte blunda för fenomenet som sådant.

          Någon måste spela djävulens advokat, även om det hade varit mer talande om alla har precis samma åsikt den här frågan.

          Media-bias är kanske ett allvarligare hot mot yttrandefriheten dock.

          1. Men alltså det du menar med åsiktskorridor är väl precis det jag skriver hela mitt inlägg om? Folk som hävdar att man inte ”får” säga saker nu för tiden. Det du menar är att gå utanför åsiktskorridoren. Och jo man får ju det. Men nu för tiden kanske man blir ifrågasatt och kritiserad.

            Och vad menar du med ”om det förelåg något verkligt hot i det specifika fallet”? Hon fick hot och folk som skrev att de visste var hon bor? Det är verkliga hot. Så nej, du behöver inte ifrågasätta det.

        3. Nej, det tycker jag inte.

          Folk som hävdar att man inte ”får” säga saker nu för tiden är löjliga, men detta är också en stereotyp nidbild (finns sådana personer ens?) för att kunna upprätthålla en åsiktskorridor, vilket sällan sker genom saklig och relevant kritik mot de som kliver utanför den. Tror inte vi kommer längre än så.

          Ja, om det nu är bekräftat att det inkom dylika hot så har jag ingen anledning att ifrågasätta det och hoppas de skyldiga straffas.

          Intervjun är fortfarande ett bra exempel på att tilldela folk åsikter de inte har.

    2. Historielöst och samhällsoinsatt att hävda att vi i Sverige idag inte kan säga vad vi vill. Pröva följande meningar i Sverige och sedan i tex Nigeria, Nord Korea, Saudiarabien:
      Jag tror på Gud.
      Jag tror inte på Gud.
      Jag är homosexuell.
      Jag håller inte med den styrande makten i detta landet.
      Jag vill skriva och publicera mina åsikter på mina plattformar på nätet.
      Jag är kvinna och vill gå ut och komma hem när jag vill.

      Nu funderar vi på konsekvenserna det skulle få att säga detta.
      Blir du av med jobbet?
      Blir du åtalad?
      Kommer banken att förvägra dig ett lån?
      Bli du av med vårdnaden av dina barn?
      Blir du mördad?

      Rätten att uttrycka sin åsikt har väl adrig varit så stark som nu i Sverige. Rätten att säga vad man vill (förutsatt att det inte är hets mot folkgrupp) är skyddad i lag.

      För ett tankeexempel på konsekvenser när man säger det där ”som man väl inte får säga i det här landet” – läs gärna:
      http://www.politism.se/story/ingen-skulle-tycka-synd-om-dig-bengt-ohlsson/#post-57103

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..