Hejhej dagbok: Rapport från Vab-fabriken

Ett tag var jag för stressad. Ni vet sådär så det mal och mal och även när man ger sig själv paus så kan man ändå inte koppla bort. Så jag gjorde ett dag för dag-schema för hela maj. Varje dag några saker att göra och beta av. Vissa dagar tyngre, andra lättare.

Som det hjälpte!! När jag blev uppstressad över en bild så tittade jag på schemat och ba: den ska jag göra på ons-fre, ingen idé att stressa över den nu.

Vad jag INTE planerade in var VAB. Eller ja, nu blir det ju mer vobb än vab.

Jag tycker det funkar helt okej. Nästan. Vi varvar mys med bryt och jag betar inte av allt. Det friska barnet går dessutom igenom någon skrikfas och utövade detta i köket förut när jag inte ville låna ut min telefon. ”Du har en EGEN iPad, använd den” och sedan mer skrik då jag vägrade hämta iPaden eftersom jag stod och gjorde potatismos. Vad jag gjorde för att hantera detta extremt stressande megavrålande? Eh …vrålade tillbaka? Kändes stabilt. Två personer, varav en VUXEN, står och skriker rakt ut i köket. Hoppas inte grannarna såg… hörde gjorde de väl garanterat.

Men jag är också en såååå bra mamma som gjorde potatismos kl 10 och efteråt kom på att jag kunde ha passat på att göra lite extra så hade JAG fått äta lunch också. Men oh så osjälvisk är jag och tänker baaaara på mina barn.

Såhär såg det ut när jag fick jobba en stund och barnen jobbade bredvid:

Om man säger såhär: det är bara början.

Min största noja och ett bevis att jag ÄR rätt ego är att jag ska bli sjuk själv. Visst, synd om sjuka barnet, men jag – jaaaag – har ett lopp i helgen. Som jag tränat inför rätt så (jätte-) flitigt sedan januari. Har sett så fram emot det (på ett kluvet sätt, pga det är trots allt ett lopp)! Jag FÅR inte bli sjuk!

Så jag kör illgröna smoothies och ber till hälsogudarna.

Håll tummar för mig, ok?

  1. Mina barn är typ aldrig sjuka så jag blir nästan lite avis på alla som får vabba.
    Men en sak som jag kan bli så ledsen över när jag väl har vabbat är vissa arbetsgivares reaktion.
    På mitt förra jobb fick jag en dryg motfråga av min dåvarande chef när jag i Februari månad ringde ”-vabbar aldrig din karl eller?” .
    Minns hur jag liksom blev iskall av den frågan. Stressad och lite ledsen.
    Det är vanligt att man vobbar. Jag känner bara ”vad är det för samhälle vi har skapat?” Är det så viktigt att alltid kunna leverera? Barn har blivit sjuka i alla tider, förr behövde man kanske verkligen jobba för överlevnad på en bondgård eller dyl. Men nu med alla försäkringar,skydd mm (som man även betalar för) borde vi väl kunna unna våra barn all fokus när dom är sjuka? Jag vill verkligen inte låta som ”den där moralmorsan” nu, utan det är en fråga jag även ställer mig själv ofta. Jag tog ofta hem datorn på mitt förra jobb pga att den chefen tyckte det. Sen satt jag med olika ärenden medan barnen sov eller klängde. Stressigt så in i helvete och sjukt. Jag tror vi måste börja fundera på hur vi vill att våra barn ska växa upp, kanske ställa krav mot arbetsgivare eller oss själva (om man tex är frilans,egen mm) Vi måste kunna pausa för att kunna må bra. Bort med alla telefoner,datorer och skit. Tillbaka till att steka pannkakor och äta isglass i soffan med sjuka barn.

  2. Tack för att du är så öppen. För att du skriver att du skriker. Jag skriker också ibland när stressen blir för stor. Och då känner jag mig som världens sämsta. Alldeles ensam. Så gör man ju inte mot sina barn, de man älskar mer än livet själv. Men så öppnar du dig (som du så ofta gör), på ett fantastiskt varmt och humoristiskt vis, och så känner jag mig inte lika hemsk. Utan mer att jag är mänsklig. Det är mänskligt att inte alltid orka alla de prövningar som man ställs inför. Det är ok att inte vara den där ”perfekta” föräldern hela tiden (vad är det ens?), den där bra mamman som jag vet att jag är största delen av tiden. Så tack. Tack för att du delar med dig och får mig att känna mig mindre ensam och att det är ok att inte vara ”perfekt” utan att jag duger precis som jag är.

    1. En tanke kring detta med att skrika (eller på annat sätt visa sin irritation) som jag fått med mig från min psykolog: barn lever så mycket i stunden, 5 min senare har de glömt bort konflikten och är mitt uppe i positiva känslor igen, medan vi går och ältar den där reaktionen resten av dagen. Vi måste förlåta oss själva (för det gör våra barn) och fokusera på att bejaka de goda stunderna i vårt huvud.

  3. Hoppas att du håller dig frisk och barnen kryar på sig!
    En undran bara som slog mig. Om du redan är så stressad att du gör schema för hela månaden, varför är det då DU som vabbar? Obs, jag är på riktigt nyfiken – det är ingen anklagan.
    Jag jobbar också ofta hemma (egen konsult) och vet att det lätt blir så att man tar vabb de dagar man ändå ska jobba hemma, fast det ärju lika mkt jobbtid som går åt fanders. Och ska man producera något så måste det ju i så fall ske nån annan gång… Men likförbenat ser den andra parten det gärna som att det är lättare för mig :-o

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..