Tema dåligt samvete

En HÄRLIG start på dagen när hela morgonen går i tjurighetens tecken, i kombination med dess ständiga följeslagare: det dåliga samvetet.

Låt mig berätta. Bikta. Dela med mig. Och please, landa i ert rosa fluff som man alltid får pga ni är bäst (för-fjesk så ingen ska kunna säga att jag är dålig eftersom jag hyllat).

Maja vaknade kl. 3.30 med ett illvrål – alltså panikskräck. Hon hade drömt en mardröm (att hon blev stungen av ett bi) och det är ju lite svårt att återhämta sig efter det uppvaknandet, för både henne och mig. Så efter att ha försökt somna om ganska länge började Maja fråga om hon fick kolla på film istället. Ena sidan av mig sa att det kanske var bra med lite distraktion efter mardrömmen, en annan sida sa: man kan INTE kolla på film klockan 4!!! Till slut efter lite diskussion som till och med nådde Märta som sov på min andra sida, fattade jag beslutet att film var en bra lösning. Och jag fick sova vidare.

Det hela slutade med att Maja aldrig somnade om. Jag fick dock sova. Där har vi dåligt samvete nummer ett för morgonen. Jag som inte orkade anstränga mig för att hon skulle somna om utan somnade om själv istället. Gulp.

Nästa grej var när vi skulle gå och det drog ut på tiden och vi till slut hamnade i den där charmiga morgonstressen som man ba äääälskar! Det tog tvåhundra år för barnen att ta på en fleecetröja och skor. Sedan kom diskussionen om att Märta ville ha skidvantarna, precis som Maja fått. Jag sa att vi kan hämta dem i eftermiddag, jag varken orkar eller hinner hämta dem ur förrådet nu.

Så då var det slut på diskussionen. Ha ha skoja. Det blev diskussion och återigen dök mina två inre personer upp och hade snack med varandra: Men alltså, det tar typ 2 sekunder att hämta vantarna. Men jag ORKAR inte. Kom igen, hämta dem, sedan drar ni. Fast hon HAR ju bra vantar, det behövs inte nya. Fast hon VILL ju verkligen ha dem, ska du förneka henne ett par vantar som FINNS några meter bort? Men jag ooooorkar inte. Fast alltså?

Ja så den där ”snälla” sidan i sällskap med Märtas tjat vann, men på bekostnad av mitt humör. Jag klev ilsket ut i förrådet och slet fram vantarna. Ni vet, man säger OKEJ men visar tydligt att man egentligen menade nej, men var för dålig förälder för att stå fast vid sitt nej så istället martyrar man.
Detta är min absolut största ångest när det kommer till föräldraskapet, när jag sätter igång och martyrar mig – så om nån sitter inne med info om hur HEMSKT detta är för barnen, berätta inte det. Jag kämpar med den ändå! (dålig samvete nummer två)

Den svinsura morsan och de två rätt glada barnen med likadana vantar sätter sig i bilen och åker halvvägs till dagmamman. Det börjar snackas om Majas overall och vi alla inser att vi (jag) inte har letat upp nya remmar som man drar under skon. Igår hade Maja blivit genomblöt eftersom overallen åkt upp pga trasiga remmar (gårdagens dåliga samvete) och jag skulle leta upp nya sa jag och glömde jag. De två personerna i huvudet satte genast igång: åk tillbaka, de ligger i korgen. Men jag oooorkar inte! Men hallå, ditt barn blir BLÖTT! Ja fast det kanske inte åker upp idag… KOM IGEN! Så pinsamt att lämna över ett barn utan remmar när du sa att du skulle ta med nya! JA MEN VA FAN JAG VÄNDER DÅ!!! Så jag vände och åkte hem. Sprang in och hittade…inte nya remmar. Så det var ju en rolig extratur och Maja får kanske bli blöt idag också. Det var dåligt samvete nr 3–5 denna morgon.

Här var mitt humör så ruttet. Jag VET att det liksom var ett dåligt humör där i grunden redan från början idag, ett som jag försökt gräva ner och inte plocka fram, framför allt inte servera barnen det. Men det gick inte som jag ville. Barnen tyckte jag var sur (what?!) och då grävde sig hela det dåliga humöret upp och hoppade fram med full kraft. Jag talade om att OM man vill ha med sig iPaden så får man minsann hämta den SJÄLV, vill man ha andra strumpor så hämtar man dem SJÄLV, och ska man ha något annat så TAR MAN MED DET SJÄLV!!! NU FÅR NI LÖSA SÅDANT DÄR SJÄLVA!!! Helt överdrivet irriterad, även om det jag sa i sig inte var så tokigt – jag blir ibland lite väl mycket servicepersonal. Men det var ju fel sätt och fel tillfälle att tala om detta. Ändå var jag så irriterad att jag inte fick dåligt samvete direkt, trots att barnen grät (aj i hjärtat nu). Det dåliga samvetet uteblev dock inte, såklart, utan dök upp lagom till vi var framme hos dagmamman och barnen var glada igen. Dåligt samvete nummer 6.

Jag kramade barnen och sa förlåt att jag hade varit en så grinig morsa. De bara skrattade – för att jag sa ”morsa” och verkade inte alls så traumatiserade som jag trodde. Vilket gjorde mig glad, men också gav mig lite mer dåligt samvete (samma eller nummer 7?) eftersom jag har så snälla barn och då är det ännu värre att jag varit så arg och sur.

Jag berättade om Majas tidiga morgon för dagmamman och fick dåligt samvete (nummer 8) över att jag lämnade ett barn som haft en så dålig natt.

Sedan sprang jag hem, vilket var VÄLDIGT bra. Irritationen är borta, men så fort ilskan rinner av så blir ju det dåliga samvetet ännu tydligare. Så nu sitter jag här med skavet. Vad gör man med skavet? Jo man försöker komma på bra lösningar för att kompensera bort det. Just nu är jag inställd på att hämta tidigare!
Eh, för det är så lyxigt för barnen att få hänga ännu mer med sin svinsura mamma? EH JA!?

  1. Idag bröt 4 åriga avkomman ihop över att tröjan inte lades exakt som han ville på golvet (upp och ner på snedden ?!?!?!). Vägrade klä på sig när vi inte förstod hur tröjan skulle ligga. Grät och skrek hela vägen till föris. Underbart nästan jämt det här med barn…

  2. Nu är nog detta råd alldeles för sent men hoppas att du inte hämtade tidigt! Brukar ge upphov till dåligt samvete 8-100😉 Iallafall här hemma. Ha inte dåligt samvete ( lättare sagt än gjort) men även mammor är mänskliga ibland😀

  3. Jag har också dåligt samvete typ jämnt. Varje kväll tänker jag ”imorgon ska jag inte bli irriterad” och varje dag blir jag besviken på mig själv. Snart femåriga dottern blir för tillfället utredd för eventuell aspergers (minsta lilla grej som inte är precis exakt som hon vill ha det utlöser ett sammanbrott). Pust.

  4. Tjatigt nog är det igenkänning till 100%. Det värsta värsta är att jag ibland är så på jobbet mot mina underbara, knasiga små 6-åringar. Skäms så när jag surar så jävligt o martyrar mig. Händer dock inte så ofta och jag förklarar alltid o ber om ursäkt. Tycker det är viktigast. Att visa att vuxna kan ha fel o göra fel o kunna erkänna o be om ursäkt. Jag är mänsklig precis som dem. Kram på dig Louise o stort tack för att du finns o gör att det inte känns lika ensamt o svårt att vara morsa

  5. Älskar din blogg och kommentarerna här! Jag känner mig alltid lite mindre ensam med mitt ständigt dåliga samvete efter att ha läst dina inlägg och alla underbara kommentarer ❤

    Tror jag hörde på eran podd att du lyssnar på ljudböcker? Ett tips då är att starta en barnbok där mitt i natten när man inte vill något hellre än att bara få somna om. Här hemma brukar det vara en kompromiss som båda parter kan acceptera och mina hulliganer brukar ha lättare att somna om till ljudbok än till film.(Ursäkta för oombett tips!)

  6. Hej.Jag har aldrig haft dåligt mammasamvete.Jag har alltid tyckt jag varit ‘ good enough ‘ mamma.Men man lägger väl sin energi olika. Mitt dåliga samvete gäller oftast mitt äktenskap.Min man vill alltid ha sex och jag egentligen aldrig . Finns nån lösning ? Hoppas jag inte gick till ett sidospår ,jo det gjorde jag!

  7. Ja, så är det! Jag är tjatmamma varje morgon och på väg hem/i hallen väl hemma pga en 4-åring, en 6-åring och en halvåring. Jag är trots allt inte bara mamma utan även en människa.

    Jag lindrar det dåliga samvetet med att säga förlåt och förklara varför det blev som det blev. Har märkt att de inte ältar det som jag och på kvällen vid nattning ibland fått ett ”tänk inte på det mamma, du gör bättre nästa gång” av min 6-åring.

    Tänker att det är bra om man strävar mot att bättra sig men att man inte ska vara så hård mot sig själv. Och man är väl kanske ingen bra förebild för barnen om man bara gör rätt jämt? Då går det ju inge att leva upp till.
    Kram till alla oss föräldrar för att vi kämpar som superhjältar och kram till våra goa och faktiskt väldigt förstående barn ❤️

  8. Så spot on så det finns inte!!! Fantastiskt bra skrivet och det känns alltid bättre när andra känner likadant som en själv. Tack för att du finns! Dessutom är du så rolig och gör skitfina illustrationer. ❤️

  9. Du ÄR SÅ BRA! Martyrar! Är ju precis det jag gör. Alltför ofta! Men det är ju tjat och gnat och mera tjat och gnäll så till slut (med dålig sömn, PMS, stress, press från jobb/studier, man som tjatar om sex men man orkar inte, stökigt hem, äter dåligt, ingen egentid på toppen) så exploderar man!

    Men att du sprang hem???!!! Dagens medalj till dig! Bil dit och springa hem. Sjukt imponerad. U go girl!

  10. Ja usch vad jag martyrar…känner mig så barnslig. Och ja, ibland blir man toksur för en småsak. Men det är ju liksom inte bara EN småsak. Det är småsak efter småsak efter småsak som tillslut gör att man kokar över. Naturlig reaktion ändå, droppen som får bägaren att rinna över. Bokstavligt nästan. Känner mig som en drättlande bägare rätt ofta…

  11. Älskar din blogg igenkännings faktorn är hög i det mesta och flesta av allt du skriver om. Känns ibland som att man är ensam om att ha det så där som du skriver och det ger ännu mer ångest.
    Mina barn är det bästa som finns och jag önska jag var bättre på att hantera
    sura-mamman så att hon kan gå i pension typ 😂
    Hur som helst, din blogg är toppen skrattar så jag gråter för att nästan allt känns som att det är mig du skriver om.

    Ha det bäst ❤👌

  12. Men ååh, inte lätt alltid å leva upp till sina egna höga krav i föräldrarollen. Haha, jag hade suuperdåligt samvete idag på grund av egen tröttgrinighet å martyrhet vid hämt (hade inte tänkt på det förrän du skrev den termen men det var det). Situation var att denna mamma efter att ha stått och fixat barnvantar ute i minusgrader så det skulle kännas helt ”rätt” på handen på barnet även fick kravet att få loss en liten leksaksfigur från overallen=superpillig task. Svarade först nej pga egna iskalla eksemhänder, sedan nej igen å sedan efter upprepad fråga med irritation i rösten: Fiiine, jag gör väl det dååå. Haha, varför säger man inte antingen nej eller hjälper till med god min liksom :D Skönt å höra fler som e lite barnsliga ibland å martyrar inför sina förskolebarn.

    Tack för att du delar med dig hejhej å normaliserar för oss andra imperfekta föräldrar :)

  13. Ja, usch vilket dåligt samvete jag får när jag är sura mamman. Sista veckan har båda barnen (bebis och tvååring) väckt mig i tid och otid på nätterna, pga tandsprickning och förkylning. Det kan ju tyckas vara helt okej anledningar att vakna när man är liten, men jag blir ändå sur. I natt blev jag sur på tvååringen, som lärt sig att på natten måste det vara tyst, så att inte lillasyster vaknar. Och då ställer han sig bredvid min säng och viskar. Hur fint som helst, egentligen. Men jag blir sur för jag hör inte vad han vill – när jag väl vaknat, ingen aning om hur länge han stått där, stackarn. Dåligt samvete!!!

  14. Ja guuuu så mycket tid och energi jag har slösat bort på att ha dåligt samvete! Jag har slutat med det. Ha dåligt samvete alltså! Men väldigt mycket av det som vi föräldrar går omkring och har dåligt samvete för att vi utsätter våra barn för – är ju precis sådana saker som utvecklar våra barn och gör dem redo för resten av livet! Där man har mardrömmar, inte kan sova, måste vänta på saker och ting, har fel kläder – och framför allt: utsätts för en massa andra människors humör och nycker! Själv sitter jag här på jobbet efter en natt med dålig sömn, har träningsvärk och våta fötter efter att ha gått ute i helt fel skor. Min chef är på dåligt humör, jag har just pratat med en person i telefon som ansåg att allt dåligt i hela världen är mitt fel och jag måste vänta på en fil jag ska få från IT (därav privatsurfandet) som jag behöver för att gör en Mycket Viktig Jobbsak och som IT ska langa över när de är klara med den, om de blir klara, för de har så otroligt mycket viktigt för sig och har Verkligen Inte Tid med sådana här fjomserier. Samtidigt tjurar annan kollega för att jag inte är klar med den där filen (som jag inte fått ännu) och antyder att om Väldigt Viktigt Projekt nu går i stöpet så är det mitt fel! Obs inte IT:s fel, trots att de är de som inte gjort sin bit, trots att de tidigare sagt att det var skitenkelt och gjort snabbare än man hinner säga ”dåligt samvete”. Ungefär så…

  15. Alltså så bra! Du och jag verkar vara precis samma mamma-typ… Vantgrejen, sömngrejen, samvetet, allt kunde varit jag (och har varit det X flera, och kommer vara igen)! Så fint att det finns fler, tack för att du bjuder på dig själv!

  16. Alltså, såhär tänker jag:

    1. Det är verklkigen inte farligt att inte sova på en natt. Sålänge man mår bra och ligger i sängen och kollar på film så kan det ju vara en vila det med.

    2. Barn klarar det mesta. Väta, skavsår, rädsla, ilska, förkylningar och att ha tråkigt. Mammor däremot, de behöver en kram <3

    1. Åå va fint och sant. Mammor behöver verkligen en kram! Och vad jag skulle viljan en just nu för jag har varit en hemsk mamma sista dagarna och skäms så mycket för mig själv att jag inte kan berätta för nån hur det har varit. (obs, jag har förståss inte slagit mina barn, det lät nästan så)

  17. JAG ÄLSKAR DIN BLOGG! Sitter här och skrattar pga känner igen mig sååå mycket i typ ALLT du skriver! Tack för att du delar med dig!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..