Det här med flytt …

27 mars 2017 10 kommentarer
vardag

Allt händer ju liksom samtidigt när man flyttar inser jag. Det självklara – byte av bostad. Men också packa, packa upp, slänga, rensa, sälja på Blocket, leta nytt, ordna med adressändring, el och allt annat som ska flyttas med, säga farväl till förskola, säga hej till nytt, börja pendla, sätta ihop möbler, fortsätta som vanligt fast allt är helt annorlunda…

Såhär: jag älskar huset. Jag älskar att kunna vara ute, sedan inne, sedan ute, sedan inne. Att öppna dörren och låta sol och frisk luft komma in. Att låta barnen gå ut och samtidigt pyssla med nåt inne. Att duscha i en ny, härlig dusch! Att ha plats för saker. Att bo nära naturen och familj.

Så med det sagt: det är härligt och jobbigt! Vi hade ställt in oss på att pendla med barn in till gamla förskolan eftersom vi inte fick plats på nån av de vi ställt oss i kö till. Plötsligt, förra veckan, dyker det upp information om plats hos dagmamma. Vi nappar direkt och idag var vi där på besök. Allt kändes jättebra och vi börjar inskolning i veckan.
Så fort?! Säger alla. Och vi. Alternativet var att vänta lite. Men barnen har redan börjat prata om att de ska sluta, förra veckan. Utan att vi sagt någon om när. De verkar vara inställda på det (så gott som det går) och vi dividerade lite kring poängen att skjuta på det hela en vecka eller två. Varför? En vecka eller två är jättelång tid för dem. Då kanske inte dagens besök är så färskt i minnet och det blir lite som att börja om.

Man JAG hade behövt ett par veckor att vänja mig tror jag. Jag är en trygghetsmänniska och jag hade velat veta detta i veckor före. Ställa in mig på detta. Jag vet att det nya blir så mycket bättre än tre bussar och typ 45 minuter enkel väg. Det kändes verkligen jättebra där idag. Men mitt psyke är så himla svajigt när det kommer till förändringar som gäller barnen! Klamrar mig fast vid vetskapen att de har varandra. Tack för det!!

Jag känner mig både gnällig som inte bara säger att allt är UNDERBART och som en dålig förälder som rusar på och skolar in på en sekund. Har mentala samtal med mig själv varje timme nu.

Jag hade velat vara ledig två veckor och bara ta detta i lugnt takt. Men det går ju inte för jobb, där jag redan tänjer till max.

Och bara för att jag nu känner mig supergnällig – som sagt: det ÄR så härligt. Också!

Tänker på det här:

2-5

Känner också såhär:

jagkaninte

Tror det känns bättre när vi kommit förbi hela byta-förskola-grejen! Det är nog det som är klumpen i magen.

Tack för att jag fick vädra! Och förlåt att det inte blev ett bara ”vårt ljuvliga hus”-inlägg!