samhälle

Nån pratar om chihuahua och en annan om grand danois

24 juni 2017 5 kommentarer
samhälle

Den här diskussionen om mammor (ja för det är alltid mammor som får skulden) som gör något annat än jobb innan de hämtar på förskola dök upp i mitt flöde igen…

Min kloka ex-kollega brukade ibland när vi hade lite halvvilda diskussioner i arbetsrummet plötsligt säga ”jag hade en hund” (förlåt om jag felciterar dig Annica, minns inte meningen ordagrant). Det blev ofta lite tyst och fundersamt när hund-kommentaren dök upp. Sedan kom förklaringen: någon säger att den har en hund, alla tror att alla är med på vad det sedan pratas om – hunden – men alla sitter ju och tänker på helt olika hundar. Alltså kommer ju tankarna och åsikterna se helt olika ut. Typ så.

Jag tänker på det ofta. Väldigt ofta efter att jag började hänga mer på sociala medier. 

Man är många gånger så väldigt inne på det man själv diskuterar att man glömmer vad den man diskuterar med diskuterar.

Jag har tänkt. Som sagt. På det som skrivs. På hundarna. På äpplen och päron.
Jag tror det är där vi är, när vi diskuterar. På ganska olika platser. Så blir det när någon skriver en artikel med tyckanden och känslor, där man blandar sitt eget liv som man vet ALLT om, med en massa andras liv som man inte vet ett dugg om, egentligen.
Och så blir det såklart när någon därefter reagerar på artikeln med nästan exakt samma medel – tyckanden och känslor. 

Någon läser artikeln och ser personalen på den superpressade förskolan framför sig, en annan ser mamman som kippar efter andan för att överleva vardagen, en tredje ser någon som missbrukar ett system.
Det är klart våra diskussioner inte alltid landar i förståelse. 

Jag tänker på flöden i mina sociala medier. Där jag alldeles för ofta ser kommentaren ”varför skaffade du/hon ens barn?”. Det kan handla om nån som blottar en jobbig period, nån som jobbar långa dagar eller någon som lämnat barn på förskola fast syskonet varit sjukt. Jag fick till och med en snarlik kommentar på mitt inlägg – att jag kanske hellre skrev korkade blogginlägg än umgicks med mina barn. Vilket såklart inte var menat som en fråga utan som en känga att jag var korkad OCH en dålig förälder. Man slår där man hoppas det känns mest.

Jag skulle vilja avskaffa den kommentaren helt. HELT! Den gör inte gott på något sätt.
Jag ser pressade mammor (främst mammor ja) som försöker få livet att gå ihop. De mammor som kommenterar på min blogg med lättnad över att det finns fler som inte lever upp till den perfekta personen som man tydligen ska vara.

”Ta inte åt dig!” eller ”Jahaaa men om du tar åt dig så kanske det var nåt som träffade minsann!”.
Ja såklart. Det är som vilket ideal som helst, klart det sipprar in och suger sig fast. Klart som sjutton att jag tycker mina barn har för långa dagar på förskolan, att jag borde vara med dem mer, att jag borde vara glad och fin och snäll 100% av min tid med dem för de är det finaste jag vet! Men det är jag inte, för jag råkar vara människa. Och jag råkar vara den människa JAG är.   

Pressade mammor. Med olika liv. Olika förutsättningar. Olika mål och olika värderingar. Vi lär våra barn att alla är olika och att man ska acceptera det. Men när det kommer till föräldraskap ska vi alla vara precis likadana. För att förtjäna våra barn.

Sedan har vi förskolorna. Jag känner ju bara en på nära håll, den mina barn går på. Och jag ser hur grupperna lite smygande växt medan en 100%-tjänst plötsligt bytts mot en 75%. Jag märker att personalen är tröttare, att det tär (även om de är fantastiska med barnen). Det verkar hända lite överallt, i mer eller mindre dos. Jag hör, jag läser, jag ser. Belastningen ökar. Man kramar ur allt man kan.
Det är inte okej! Politiker – hallå?!? Var ÄR ni? Göööör något!
Detta handlar ju självklart om politik och hur kraven förändras när samhället förändras. Det handlar ju inte om mamman som inte lyckas hämta klockan 15.

Kortsiktigt kan man tänka så, för det vore ju lättare om grupperna var mindre i alla fall några fler timmar per dag. Men det är inte där fajten ska tas, det är inte där skulden ska läggas. Men det är enklare så, för där vet man att någon troligtvis lyssnar.
Inte ens diskussionen om barns långa dagar ska vara här, för den hamnar fel där också. Det är en annan diskussion, den har inte med förskolans överbelastning att göra.

Sedan har vi ju de fall där det faktiskt fuskas. Jag har inte sett undersökningar och jag ser inte fuskandet själv, men ja det förekommer såklart. Folk som utnyttjar systemet finns ju alltid!
Här får jag känslan av att man klumpar ihop… den där som går till frisören var fjärde månad, den som någon enstaka gång tar ett träningspass som ligger efter arbetstid och den som svänger in på Konsum och köper kvällsmaten innan man kommit fram till förskolan. De klumpas ihop någon som lämnar sjuka barn, som inte hämtar fast personalen ringer och ber dem, som lämnar barn långa dagar men sedan inte har något heltidsjobb …

Men är det så enkelt att de sistnämnda är de vi kan kalla ”evil” då? Vad vet vi om deras liv? Kanske finns det en anledning till att det ser ut som det gör? Kanske vet vi ingenting om vad som händer där.
Men låt oss säga, att av dessa som ser ut som totala utnyttjare av systemet, så finns där några som verkligen är det, utan anledning, utan egentligt behov. Hur många är då de?
Jag vet inte. Men jag tänker mig att de inte är så många så att man behöver skicka informationsbrev till en hel förskolas föräldrar.
Kommer den personen (personerna?) att bry sig ens? Troligtvis inte va? Finns det där andra sätt att nå fram? 

Och så barnen då. Vars bästa alla gärna påpekar att de tänker på samtidigt som de slår sig på bröstet. Är det inte så att de allra flesta av oss tänker på barnens bästa? Eller är jag en godtrogen innerstadsstockholmare nu? Barnets bästa blir såklart också ofta en kompromiss (pytteliten eller större) eftersom man är en familj. Och de allra flesta familjer har sina utmaningar, sina pusslanden och sina hjärtan. Det är inte helt lätt att landa in en lösning där ekonomin är okej, barnens förskoledagar är korta och lagom många, jobbet funkar fint för förälder/föräldrar och ekorrhjulet snurrar alldeles lagom fort. 

Jag vill fortsätta tro att de allra, allra flesta kämpar på så gott de kan. Utifrån sett så kanske man kan tycka att föräldrarna skulle jobba mindre, köpa mer grönsaker, vara mer aktiva och inte konsumera så mycket skit. Men inifrån är det kanske inte så svart eller vitt. Där inne i det ganska ombonade men stökiga ekorrhjulet kanske det är mer av en gråskalighet. Och den gråskalan är det ju bara familjen som lever där som faktiskt helt känner till.

Jag tycker det är sorgligt att förskola och föräldrar ofta (inte alltid, inte alla) sätts mot varandra i dessa debatter. Vi är ju MED varandra!

karlek

Tips på två bra inlägg på detta tema:

Sockertoppen som skriver i guld.

Och Hanna som formulerar sig så klockrent.