Hard core boot camp. Första träningen efter tre barn!

Varför smygstarta när man kan chockstarta? Hade jag inte blivit meddragen och övertygad/övertalad hade jag nog aldrig självmant kommit på idéen om att ge mig ut i en mörk, kall, fuktig oktoberkväll för att springa mig svimfärdig och lägga mig i gruset och göra sit ups.

Jag måste villigt, eller ovilligt kanske, erkänna att jag inte är den mest tränande människan. Fast jag känner mig som en sådan. Varför då? Jo, för att jag tränande mycket förr och nu för tiden går tiden rasande snabbt så det som var för 7 år sedan är ju faktiskt läääääänge sen.

Barnen duggade tätt så träningen kom aldrig i gång på riktigt mellan varven. Sen så är tid det som småbarnsföräldrar lider mest brist på så tiden fick läggas på andra saker så som städning, legobygge och soffmys. Frånvaron av träning, 3 graviditeter, förlossningar och amningsnattsliv inom loppet av 4,5 år och sen faktiskt en kropp som lyckats fylla 40 har väl gjort att kraften inte funnits där. Hållningen är urusel och mitt immunförsvar är kört i botten. ”Infektionsöverkänslig” var väl det läkarn sa när jag häromveckan fick min 4.e antibiotikakur utskriven sedan augusti. Bättring!!!

Hela dagen i går gick jag runt och kände mig lite febrig. ”Har jag inte feber ändå?, ska jag verkligen träna i kväll?, borde jag inte sova ikapp istället?” 36,8 är inte feber och alla andra försök till ursäkter fick ingen respons. UT MED DIG!!

Vilken tur att jag hakade på. Boot camp var hur kul som helst. Sen att jag var sämst i gruppen bryr jag mig inte om. De andra bruttorna som var med är poliser eller gamla landslagsfriidrottare så de kommer jag aldrig kunna slå. Jag kan bara mäta mig med mig. Jonas, vår glad/arga ledare körde hårt och gav absolut inte rum för småsnack eller myspys. Här var det hårda puckar och raka rör.

Min träningsform förr i världen var dans och aerobics. Inte lockats av gym och framförallt inte av att springa. Boot camp var ju bara dessa två men det gick förvånansvärt bra. Fick bra coachning av kompisen som drog med mig och som gjort detta, typ alltid, – vilken skillnad det blev. Helt plötsligt kunde jag springa utan att få blodsmak i munnen. Men blodad tand har jag definitivt fått och ser fram emot flera mörka, kalla och fuktiga höstkvällar ute i skogen. Kanske till och med ska ge mig på ett springpass på egen hand?? Shit, är det jag som skriver detta?? Undrens tid är inte förbi!

Ja, bättre bilder än så här blir det inte. Men jag vill lägga upp bildbevis på att jag faktisk var där. Vet många vänner som nu gör kors i taket. Detta trodde ni inte va?

 

  1. Heja heja ! Det är ju såååå jobbigt att komma iväg,men sen.. efteråt… vilken känsla när man har gjort det !

  2. Du gjorde det STRÅLANDE Helena. Precis som du säger klarade du av mer än du trodde. och det är väl ett JÄTTESTEG i rätt riktning

  3. Grymt! Det där är nog så långt bort från mig som man kan komma. Men jag har en vilja att vara en joggare/löpare.
    Mest längtar jag tills jag kan röra mig igen efter förlossningen. Foglossning är ju inte att leka med, men antar att visionen är det stora och att tiden sedan inte riktigt kommer spenderasså som jag tänker mig nu ;)

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..