Konsten att äta i smyg

28 april 2014 3 kommentarer
Jojobanta / Promenad / Sockerberoende / Viktnedgång

Jag tänkte nu äntligen skriva något om mitt smygätande. Ni ANAR inte hur många olika idéer till blogginlägg jag har uppskrivna i min skrivbok som jag har döpt till ”Jessicas viktiga planering” (och där jag också skriver in matsedel vecka för vecka samt lite annat relaterat till detta). Texter om skeva skönhetsideal, om olika saker jag upplevt i min egenskap av (just nu) överviktig, skönhetsideal i olika tider, ännu mer om quick fix-metoder och massa annat. Det kommer. Men jag måste ju sprida ut dem lite. Nu kommer en av de idéerna helt enkelt!

För det där med smygätande är jag nog expert på. Inte en skön grej att flasha med på ett CV direkt, men med åren lär man sig allehanda knep för att kunna proppa i sig de där chokladkakorna på ett relativt diskret sätt. Det värsta är väl ändå att jag har smygätit även för de personer som stått mig allra närmast. Även om jag vet att Jens älskar mig precis som jag är har jag många gånger ätit kakor och choklad i köket när han har varit i ”rummet” som vi kallar det (vi bor i en etta) eller när han har sovit. Även om det nu bara har gått en dryg månad sedan jag på riktigt slutade med det här beteendet känns det redan absurt. Att jag har hållit på så här i alla år! Det är inte speciellt snällt mot mig själv heller, eftersom det har fått mig att må dåligt med stora upp- och nedgångar i blodsockret hela tiden.

Jag tror det började så tidigt som i 11-årsåldern. När jag hade några kronor gick jag direkt och köpte choklad som jag smusslade med i fickan och åt på vägen hem. Det där beteendet hängde kvar. Lite trött efter skolan i gymnasiet? Med en chokladkaka eller två sa det bara vips, och så var energin tillbaka. Men det var ju lånad, fejkad energi. En energi som inte var konstruktiv. En kickfokuserad energi som jag inte vill ha i mitt liv.

Jag ska någon gång våga skriva om hur mycket choklad, kakor och bullar det faktiskt kunde röra sig om vissa dagar. Nu kan jag bara säga att det var mycket. Och ofta. Varje dag. Inte bara en liten enkel-dajm, heller, utan alltid betydligt mer än så. Skammen när kassörskans blick snabbt svepte över min (”Ska hon verkligen äta allt det här?”), skammen när jag vräkte i mig bullarna/chokladen/kakorna utan att riktigt känna smaken. Tugga, tugga, svälj, som en automatisk maskin.

Under de senaste veckorna har jag istället märkt av den riktiga energin, den som kommer av träning och promenader, den som kommer av att jag har gjort ett positivt val i mitt liv: Att gå ner i vikt och stanna där. Långsamt och ordentligt, utan quick fix-metoder (som ju också innehåller kickar i och med ohälsosamt snabb viktnedgång och ohälsosamt liten kalorimängd). Det känns otroligt bra. Både jojo-bantandet – som jag har skrivit om tidigare – och socker-jojo-beteendet är liksom bye bye miss american pie och jag tänker aldrig mer börja behandla min kropp och själ så illa. Apropå det ska jag nu gå ut och gå en timme. Destinationen idag blir lite smågator på Kungsholmen.

3 kommentarer

Så jag känner igen mig med smygätandet, och även jag har en man i mitt liv som älskar mig men trots det så har jag ätit i bilen direkt efter jag varit och handlat och slängt omslagen innan jag gått in och skåpätande mm.

Missbrukade glass under perioderna när jag ammade. Två-tre texas-pecannöt varje dag.. Gömde dom tomma kartongerna överallt och tjuvslängde dom i grannarnas soptunnor för att det inte skulle märkas hur mycket glass jag åt. Tragiskt.

Skriv en kommentar