Varken offer eller förebild

När jag skrev mitt inlägg om att jag inte har badat på tio år fick jag mest positiva reaktioner, men också några som tyckte att jag gjorde mig till ett offer genom att berätta om mina erfarenheter. Jag håller verkligen inte med. Är jag ett offer för att jag berättar om mina erfarenheter med en icke-normativ kropp? Är jag ett offer för att jag ärligt skriver om att jag inte har badat på tio år? Jag har ju inte suttit och tänkt: ”Åh, nu ska jag inte bada så att alla tycker synd om mig.” Jag har skämts för min kropp, som inte passar in i rådande skönhetsideal, och därför inte badat (den som inte hänger med alls får gärna läsa förra inlägget). När jag berättar om det gör jag för att jag tror att fler har samma upplevelse, och för att den här bloggen bland annat ska vara en plats där jag kan diskutera frågor som övervikt och skönhetsideal.

ANNONS
ANNONS

Andra tyckte att jag borde sluta skämmas och bada, för att visa att det går även som tjockis. Jovisst, det hade jag gärna gjort. Jag hade gärna varit den där kraftigt överviktiga sköna bruden som bara: Kolla på mig, jag skäms inte ens i min bikini. Jag tycker det är underbart och viktigt att det finns sådana förebilder. Men jag är inte en av dem. Gärna i tanken, gärna hur vi pratar om övervikt och skönhetsideal. Jag berättar gärna om hur jag upplever det att vara överviktig. På så sätt kanske jag kan vara en förebild, i bemärkelsen att jag i skrift bryter tabun. Men jag är inte den som vågar bada med den här kroppen. Och jag skyller inte bara på samhället, media, sjuka skönhetsideal eller normer. Inte bara. Det har också att göra med min eventuellt låga självkänsla. Men jag tycker framförallt att det måste gå att prata om sådana här saker utan att utpekas vare sig som offer eller en som borde skärpa sig och visa att det går.

Vad tycker ni?

  1. Kan bara säga att jag förstår dig Jessica. Ibland orkar man inte vara positiv och duktig och tänka ”rätt”. Ibland tar det hopplösa i att hitta en badräkt man får på sig i kombination med den usla självbilden över. Då är det oöverstigligt att ta sig i vattnet. Kan bara säga att jag hoppas du kommer att trivas nog i situationen för att njuta av det någon gång. Lycka till.

  2. Men det patetiska i den texten är att du saknar att KUNNA bada om du skulle vilja, eller gå med tunna kläder ellet ta ett bad om det är varmt. Och det KAN du ju faktiskt till skillnad från folk som kanske är helt förlamade, är sängliggande och har slangar över hela kroppen behöver hjälp med syrgas mm, dem KAN inte bada! Det är där du gör dig till ett offer, du sätter gränser vad du kan och inte kan, och sen skyller på samhället, ideal osv för att du själv inte har lust att visa upp dig i bikini. Jag vet inte om du förstår skillnaden.. men jag själv tycker att den är solklar. Du kanske ska pröva att släppa fokus på dig själv för en stund, så kommer du snart märka att dina problem är relativt små, det går att göra något åt dem, till skillnad från en del andras.

    1. Man kan ju inte alltid jämföra sig med extrema fall och relativisera allting, då blir det omöjligt att prata om några som helst samhällsproblem. Är det patetiskt av mig att öppna upp och prata om mina upplevelser av att vara överviktig? Jag säger ju inte att detta är världens största problem, jag vet att många har det BETYDLIGT värre. I Afrika svälter barnen och på våra gator svälter tiggande romer och utsätts för hat och här sitter jag och klagar på att jag är ohälsosamt tjock. Skillnaden är att jag aldrig har hävdat att detta skulle vara världens största problem. Jag berättar om mina upplevelser utifrån mitt perspektiv och tror att andra kan känna igen sig och bli inspirerade eller åtminstone känna någon form av tröst.

    2. Fast faktum kvarstår, att du KAN bada om du vill. Och i texten beskriver du det motsatta. Att du egentligen inte tycker om att sola och bada men, skulle vilja kunna göra det om du ville, men att du nu tyvärr inte KAN pga vissa normer hur man ska se ut… Jag har aldrig skrivit att du påstått att din övervikt är världens största problem, det är din egen tolkning, av din egen text.

    3. Gabriella: om det bara handlade om att skärpa till sig och tänka rätt skulle världen vara enkel MEN nu är människan en svag käril. Hoppas du har mer empati för människor du möter i verkliga livet.

    4. Lady Dahmer skriver bra om fat shaming… Jag är inte överviktig själv men kommer på mig själv med att jag visst tittar extra på dem som är det när jag är ute på stan. Själva upplevelsen, att det förtrycks från höger och vänster med blickar och stämningar – jag tycker att det är patetiskt att du ens skriver att det GÅR, du KAN. Jaha okej folk KAN både bara visa sig i bikini och skita i allt, alternativt banta om de inte trivs, men det jag tänker själv när jag läser texten att jag, 170 cm och 55 kg tung, måste sluta stirra, titta bort fast man tittar. Etc. Att alla ink jag måste sluta se feta människor som skamliga. Jag blir glad av att läsa den här bloggen pga att motivet bakom tydligt är hälsa och ett bättre liv, inte utseendehets.

    5. Men du kanske är väldigt kroppsfixerad då.. För jag känner inte alls igen mig i din berättelse om att se överviktiga människor som skamliga, eller stirra ut en en människa vem det än är. Tråkigt för dig att du ser överviktiga som skamliga förresten.. Men du får nog tala för dig själv i fortsättningen!!

    6. Men snälla. Alltså snälla. Att inte inse att smala vita människor har ett visst privilegium, precis som vita medelålders män med god ekonomi..? Absolut, det är enkom jag och min kroppsfixerade syn här. Jag är absolut kroppsfixerad, liksom hela min generation, det erkänner jag LÄTT. Och det är ett problem. Och jo, vi ser feta överlag som skamliga i någon bemärkelse, det tycker jag allt och jag kan identifiera mina egna beteenden där. Jag har inte sagt att jag stirrar ut, men jag uppfattar dem som avvikande och får anstränga mig. Det är fantastiskt om du inte påverkas av hela samhällsnormen kring detta, du får gärna dela med dig av hur du har gått till väga?

  3. Jag tror att INGEN bryr sig om någon annan än dem själva och att samma låga självkänsla även finns hos normalviktiga. Här är det bara att kasta sig ur vassen! Varför låta livet rinna förbi?

    1. Okej, fast så tror jag inte att det är, jag vet att människor jämför sig med andra och tittar snett. Och jag låter inte livet rinna förbi.

  4. Så sant! Att kräva av dig och andra individer att detta samhälle där smalhetsnormen är så stark är att lägga väl mycket ansvar på individen för något som är ett stort strukturellt problem. Och jag hatar uttrycket att GÖRA sig till offer. Är en rasifierad så är en offer rasism, är en klassad som överviktig så är en offer för fettfobi och smalhetsnorm som är maktstrukturer. Det är inget som individen själv gör sig till för att få sympatier. Kram

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..