En gång var det fint att vara tjock

Jag funderar ju mycket på skönhetsideal och kroppsliga normer. Vissa hävdar att detta med att jag känner att jag behöver sminka mig har med min självkänsla att göra. Det är mycket möjligt. Och faktum är att jag ju nu gillar att sminka mig. Men jag vill hävda att det inte alltid går att lägga ansvaret på den egna individen. Varför har jag dålig självkänsla, kan jag då säga? Varför känner jag mig finare med smink? Det är knappast en företeelse som bara *poff* har uppstått ur tomma intet. Det har med marknadsföring, normer, indoktrinering sedan låg ålder att göra. Mitt sätt att klappa mina barbiedockors fluffiga hår när jag var liten, mitt sätt att betrakta deras smala kroppar. Inte medvetet, men omedvetet, är det sådana saker och mycket annat som bidrar till att skapa normer som blir nästan omöjliga att rucka.

Varför går många tjockisar runt och känner sig så himla äckliga och fula? Är det för att det på något sätt är ingraverat i den mänskliga naturen att känna sig ful om man är tjock? Nä, knappast. Det har så klart med skönhetsideal och normer att göra. I vår tid är det vackert att vara smal och sund. Det smala säger: Jag har kraft att stå emot alla de söta och onyttiga frestelser som omger mig varje dag. Jag går förbi godishyllan på Coop, jag svischar förbi Burger king och väljer en nätt sallad istället. Smalheten säger: Trots ett upptaget liv rör jag på mig och tar hand om min kropp och hälsa. Jag är en stark varelse som förmår orientera mig till hälsosamt leverne även i en tid där sötsaker är det billigaste av allt. Det tjocka säger: Jag klarar inte av att stå emot, eller har inte kunskapen att sköta om min kropp. Jag faller till föga, jag har dålig karaktär, jag kostar staten pengar, mitt midjemått är vedervärdigt. Det tjocka säger: Jag är kanske lat, kanske outbildad, kanske fattig. Jag är sannerligen inte någon som rättar in mig i samhällets normer. Det finns inte lika fina kläder för mig. Jag får gå till en särskild plusavdelning. Jag kan inte stå emot. Jag är ett monster.

Eftersom det är fint att vara smal, det är fint att vara välvårdad. I vår tid är det fina att ta sig tid till att laga nyttig kost, motionera, yoga, springa, vad du vill. Men den som äter för mycket håller sig inte inom normen. Är inte bra. Bör hängas ut i tidningen i före-efter-reportage. Bör klagas på av fettdoktorer som påpekar att midjemåtten kostar staten pengar.

I andra tider har det sett annorlunda ut. En gång i tiden var det fint att vara tjock. Den tjocka hade råd att sitta inne och käka vindruvor och dricka vin. Den tjocka behövde inte gå på fälten och slita ut ryggen. Den tjocka visade med sin vikt, en gång i tiden, att den var privilegierad. Sedan blev utbudet enormt i alla snabbköp, världen förändrades, idealen förändrades. Det är ändå till någon tröst, tänker jag ibland när jag känner mig som tjockast och äckligast. Att det här också bara är ett tidens tecken, som yogan och dieterna och arbetslinjen. Att det här också passerar, att det också är vind. Den som vill läsa något bra i ämnet borde läsa Skönhetens mask av Carolina Brown. Den handlar också om mode och är både rolig, upplysande och ger ett perspektiv på de skeva och likriktade skönhetsidealen. Och föralldel Kroppspanik av Julia Skott.

  1. Tror inte någon av oss kan försvara en övervikt ur hälsosynpunkt :-) däremot får jag hålla med om att den där jakten på flera av oss inte är ok. Alla har sina idéer av hur det ska vara mm. och gör man inte så är man sämre än någon brottsling :-) Det värsta jag hört var nog då jag bodde ensam och en ”väninna” sa till mig att bara du går ner i vikt så kommer du träffa någon :-) Träffade världens underbaraste då jag fortfarande var stor, och nu går jag ner i vikt inte pga honom utan pga mitt egna välbefinnande :-)

  2. Jag läser din text, tänker efter och funderar…jag var lika arg och frustrerad på samhället och dess hälsohets (som jag upplevde det) när jag rökte. Jag älskade att röka. Det var socialt (då i alla fall), glatt och livsnjutande. Ett glas vin på det och livet var underbart. Det var faktiskt en sådan kväll för några somrar sedan, när grannfrun och jag satt på vår balkong, rökte och drack vin och tyckte livet var helt underbart, när vi båda insåg att detta inte var hållbart i längden. Vi skulle dö av vår njutning. Och då sade vi att det var ju självklart vårt val. Men det går inte att förbise fakta – vi kommer med största sannolikhet dö av vår rökning. Kanske få KOL först, så att vi plågas i ett antal år och inte kan leka med barnbarnen. Men det är ju självklart vårt val. Så då bestämde vi oss för att börja motionera. Dagen efter skulle vi sätta på oss gympadojjorna (någonstans fanns de ju) och lufsa runt så mycket vi förmådde. Så började vi i alla fall motionera. Året därpå läste jag boken ”äntligen icke-rökare” av Allen Carr, på rekommendation av en vän som jag aldrig trodde skulle sluta röka, men som hade gjort precis det med hjälp av denna bok. Så jag läste. Och slutade röka på typ en onsdag i oktober. Och sedan gav jag boken till grannfrun som läste den och även hon slutade röka. Det var jobbigt i början (det är ju ett starkt beroende, både med en betingad rörelse och rent psykiskt och situationsberoende) men vi påminde oss om det positiva med att slippa var nikotinberoende, och varje gång vi avstod när suget kom dödade vi den lilla nikotindjävulen i kroppen mer och mer.
    Vad försöker jag säga med detta. Jo, att frustrationen när man vet att man inte lever ett hälsosamt liv ofta leder till att man projicerar på samhället och dess värderingar. Det är ytterst mänskligt att göra det. Att ifrågasätta samhället och verkligen kritiskt fundera på om jag har rätt eller ”alla andra”. I fråga om vikt och rökning så vet ju både du och jag att det är hälsosammast att inte röka, röra på sig lagom mycket och äta lagom mycket och ”äta sin spenat var dag”. Detta är inte en skev utseendenorm, detta är ju baserat på fakta. Men det är ju självklart ens eget val. Fast det är jäkligt svårt att ändra ett beteende. Och det är svårt att erkänna att man har ett missbruk. Nikotin är ju egentligen lätt att sluta med, trots att det är ett missbruk från minimalt intag till kedjerökning. Mat däremot…det är jättesvårt. Man kan ju inte sluta äta helt, utan man ska ägna sig lagom mycket åt något man helst vill missbruka. Därför är jag extremt ödmjuk inför den utmaning överviktiga som vill börja leva mer hälsosamt står inför. Den går inte att jämföra med något annat missbruk, för allt annat kan vi sluta helt med – sex, droger och alkohol. Jag förstår alltså din frustration och ditt ifrågasättande.
    Vad gäller skönhet – männsikan har sedan mänsklighetens begynnelse varit en estet. Även naturfolken har pyntat sig och målat sig. Men när du och jag gör det i Sverige idag, då är det helt plötsligt ett utslag av dålig självkänsla?! Nä, jag tycker att det är en respekt för sig själv och sin omgivning att tvätta sig, klä sig så snyggt man kan (pengar och arbetsmiljö styr en del…) och göra sig fin. Smink är inte obligatoriskt alls, men att kamma sig och klippa en fin frisyr kan ju alla göra, både män och kvinnor. Att bära kläder i rätt storlek med snygg passform, färgkoordinera lite, matcha lite och liknande. Det handlar inte alls om dålig självkänsla – tvärtom – det handlar om självrespekt!
    Sedan har vi ett större problem, nämligen att samhället (både män och kvinnor) anser att kvinnor är objekt. Andra tycker sig ha rätt att ha åsikter om vår livsstil, vårt utseende, våra karriärsval och hur vi ska vara som kvinnor, fruar, mammor. Vi förväntas dra det största lasset hemma och ifrågasätts när vi jobbar mycket trots att vi har barn. Samtidigt är de kvinnor som väljer att gifta sig till pengar – och därmed kan låta bli att jobba – lycksökerskor. Vi är alltid FÖR någonting. För långa, för korta, för tjocka, för smala, för äregiriga, för mesiga, för gåpåiga, för undfallande, för gamla, för unga. Det ska klankas på kvinnor i tid och otid! Detta har jag ruttnat på rejält. Jag märker en förändring och ser att kvinnor blir bättre på att nätverka och stötta varandra. Att inte ifrågasätta varandra i mäns närvaro (varför lägga mer kol på elden, liksom) och att bilda små informella grupper för att hjälpa varandra på arbetsplatsen (en egen bastuklubb, fast utan bastun). Det blir alltså bättre. Men jag tror att vi måste våga se vilken ”hederskultur” även vi lever i, där kvinnor måste passa sig för att inte bli våldtagna, misshandlade eller utskällda för vårt yttre eller vårt beteende. vi måste ju jobba aktivt för att ändra på detta och våga ropa att kejsaren är naken även här i vårt fria, jämförelsevis liberala land. Vi är inte jämlika.
    Ok, detta blev ett jääättelångt inlägg…och kanske lite ur spår, fast ändå inte… :-)

    1. Jag håller väl med i din kommentar i stort, men detta ” I fråga om vikt och rökning så vet ju både du och jag att det är hälsosammast att inte röka, röra på sig lagom mycket och äta lagom mycket och ”äta sin spenat var dag”. Detta är inte en skev utseendenorm, detta är ju baserat på fakta. Men det är ju självklart ens eget val.” fick mig att tänka lite. Dels är det väldigt många som associerar tjock = rör inte på sig, äter onyttigt, fast det finns jättemånga smalisar som kanske lever på cigg och läsk. Och det är jävligt tråkigt – feta blir utpekade som ”fel”, fast det bara hänger på modet, utseende.väldigt många gömmer sig bakom en låtsassnäll attityd att eftersom de ”bryr sig om” tjocka så kan de säga elaka saker och tala om för dem hur de ska leva sina liv och se ut…
      Att det är ens eget val att se ut som en vill är inte heller självklart, samhället är gjort för smala. De beundras, deras storlekar hittas lätt i affärerna, de är ideal både för många privat och i media. Detta tycker jag så klart är jävligt fel det med – men det är sååå många som inte kan låta bli att pika tjockisar ändå, fast det ska vara ens egna val!
      Läs gärna Ladydahmers blogg och särskilt fliken tjock verklighet – finns många sanningar där.
      Jessica – otroligt bra och viktigt (höhö) inlägg! :)

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..